Då var det dags för festivalerna igen. Denna gången i Svenska Dagbladet, där man nu också hänfaller åt minsta möjliga journalistik. Erika Hallhagen upprepar Jämställd festivals agenda utan några vidare frågetecken och gör även en hemmasnickrad analys som går ut på att det finns ett samband mellan könet på den som bokar en artist och den bokade artistens kön. En omvänd ”män väljer män”, dvs att om bara fler kvinnor bokade festivalakter så skulle fler kvinnor finnas bland artisterna som uppträder. Varför det skulle vara så framgår inte.
Det samband, som med största sannolikhet är det man ska söka efter om man vill hitta förklaringen till könsfördelningen på festivalscenerna, dvs att kvinnor utgör ca (max) 20 % av UNDERLAGET av bokningsbara artister, lyckas Hallhagen däremot undvika helt.
Tillägg:
Hallhagen skriver i ett blogginlägg i SvD mera om årets bokningar:
”Stockholm music and arts, Way out west, Urkultfestivalen samt Storsjöyran får godkänt. Resten av festivalerna, i synnerhet Sweden rock, Siestafestivalen och Bråvallafestivalen har oerhört långt kvar till att nå jämställdhet.”
6 av 9 (66 %, hittills bokade) kvinnliga akter på Stockholm Music and Arts, en festival arrangerad av hennes egen tidning, räknas alltså som jämställt av Hallhagen.
”Kom igen nu, festivaler som inte har bokat klart hela programmet än, ska någon mer än Music and arts boka fler kvinnor än män?”
Mer än 50 % kvinnor är alltså jämställt och eftersträvansvärt enligt denna, feministiska tankegång.
Susanna!
Varje år, samma ointellektuella drapa om ojämställda festivaler och att ”män väljer män”. Men tydligen är varken journalisten Ellen Hallengren eller personerna bakom jamstalldfestival.se matematikkunniga.
Om det bara är 12 procent av bokarna som är kvinnor och det trots detta bokas 22 procent kvinnliga artister på festivalerna så stämmer det inte att ”män väljer män”. Tvärtom så väljer de manliga bokarna en lägre andel manliga artister än vad skulle ha gjort om representationen skulle ha varit direkt proportionelig mot könet på bokarna. Det är snarare så att ”män väljer kvinnor”.
Förövrigt väljer festivaldeltagarna själva vilka festivaler de vill besöka. Om bokarna gör ett dåligt jobb och inte tar in de artister som festivalbesökarna vill se så kommer festivalen snart att få lägga ner. Som Arvikafestivalen som fick lägga ner för ett par år sedan, efter att ett antal feminister tagit över ledningen av festivalen och börjat boka artister som besökarna inte var intresserade av. Mest populär och mest lönsam är grabbiga Sweden Rock, som antagligen har den mest ”ojämställda” artistbokningen. Nästan alla artister där är män. Och festivalbesökarna älskar dem! Det måste smärta i alla manshatande feministers hjärtan!
http://medborgarperspektiv.blogspot.se/2011/06/bye-bye-arvikafestivalen-go-go-sweden.html
Precis så, men i dessa könsfixerade tider är artistiska kvaliteter, konstnärliga aspekter eller publikens preferenser inget annat än ovidkommande detaljer i jämförelse med könet. Könet är allt. Åtminstone enligt dessa högljudda skribenter.
Erika Hallhagen får väl starta en egen festival med 50% män och 50% procent kvinnor så får vi se om hon lyckas med det och dessutom kan hitta en lönsamhet i det.
Jag tror, precis som du, att könsfördelningen på festivaler ser ut som den gör pg.a
att det bara är ett fåtal kvinnor som jobbar på heltid som musiker.
Fast enligt feministisk logik så skall man väl kvotera in kvinnor oavsett talang och
potential till att bidra till lönsamheten.
Hallhagen kanske till och med kan bli en kvinnlig musiker och starta ett helkvinnligt band?
@ Pelle2 – Nour el Refai skulle säga att ”[d] et finns hur många som helst, bara det att de inte får någon uppmärksamhet.”
Oss emellan, jag tror att det är mer ett postulat än empiriskt grundat…
http://lundagard.se/2013/04/16/nours-tips-for-ett-feministiskt-samhalle/
Snart kommer artiklarna om hur männen ( patriarkatet ) tvingar kvinnorna att vara inomhus och ha det hemska arbetet med att göra salladen medan männen har allt det roliga med att grilla. Dessa artiklar kommer som ett brev på posten varje sommar.
Att min fru och alla andra kvinnor jag känner hellre skulle ta gift än att lukta som en kombination av skogsbrand och slaktare är inget dess skribenter bryr sig om. Har känsla av feminismen inte har något mer att uppnå så att man måste uppfinna problemställningar istället.
Den känslan har jag också. Den formella jämställdheten har vi redan sedan 80-talet och den informella hänger på kvinnors val i stor utsträckning. Man måste helt enkelt hitta anledningar för den feministiska rörelsens existens. Nu säger jag inte att inga jämställdhetsproblem existerar. De finns. Men det finns även de som drabbar männen, vilket feminister ofta hätskt motsätter sig, alternativt skyller på patriarkatet (underförstått männen själva). När ingen riktig diskriminering går att uppbringa, måste offerrollen upprätthållas med konstruerade medel.