Kvotering igen

I dagens SvD menar Annika Elias och Ledarna att kvotering är en angelägen åtgärd för att uppnå ”jämställdhet”.

”…utvecklingen mot jämnare könsfördelning på arbetslivets toppositioner alldeles för långsamt.”

Långsamt för vem? De horder av kvinnor som står och bankar på portarna till chefspositioner? Alla kvinnor som slagit huvudet i glastaket?

Nej, ska det visa sig.

Eliasson beklagar att andelen kvinnliga chefer visserligen ökar, men att kvinnorna återfinns på de lägre chefspositionerna. Menar Eliasson att kvinnor som första steg i karriären ska hamna på toppnivå? Kvinnor har också lägre lön, konstaterar Eliasson, men gör ingen koppling till det hon i nästa stycke skriver:

”Dessutom drar kvinnor som är chefer ett tyngre lass vid sidan av arbetet än män. De tar ut mer och längre föräldraledighet, och stannar i högre grad hemma när barnen är sjuka.”

Hur är det då med de horder av kvinnor som inte ”släpps in” eller ”lyfts fram” (som det brukar låta i debatten)?

”Trots att chef är ett av de yrken där man kan påverka mest, både verksamheten men också den egna arbetssituationen, vilket är något den yngre generationen efterfrågar, är chef inte längre ett självklart val för unga med ambitioner. Och bland unga kvinnor är situationen alarmerande. Nästan varannan ung kvinna i Sverige vill inte bli chef, vare sig nu eller i framtiden. Bland unga män är andelen inte ens en av tre.”

Kvinnor vill alltså inte bli chefer i samma utsträckning som män och detta är ett problem? återigen, för vem? För kvinnorna själva eller för de sociala ingenjörer som definierat jämställdhet som 50/50-fördelning överallt?

”Sverige, och hela västvärlden, står dessutom inför en enorm demografisk utmaning. En stor del av den svenska chefskåren närmar sig pensionsåldern. Då har vi inte råd att slösa bort kompetens genom att bortse från en stor del av de potentiella chefsämnena.”

Rätt svar: för de sociala ingenjörerna. ”Vi har inte råd att slösa bort kompetens” och för detta måste man locka in (eller tvinga in) kvinnorna:

”Det finns mycket företagen och verksamheterna själva kan göra för att fler kvinnor ska vilja nå toppositionerna. Chefsuppdragen måste vara attraktiva: Villkoren i chefsrollen behöver bättre stämma överens med människors attityder och värderingar, lönerna måste sättas individuellt efter prestation, det behövs fler och tydligare incitament, och vägledning i form av förebilder och karriärvägar.

Men det räcker inte. Det behövs också politik.”

Den fria viljan beaktas inte alls, här gäller det för befolkningen att anpassa sig till rådande definition på jämställdhet.

”En mer jämställd chefsmarknad är nämligen inte bara en rättvisefråga, utan handlar minst lika mycket om konkurrenskraft och tillväxt – vår framtida och gemensamma välfärd. I väntan på bättre tider för jämställdheten fortsätter det resursslöseri som på allvar hotar vår konkurrenskraft, och därmed sätter Sveriges framtidsutsikter på spel.”

Så hur är det? Innebär jämställdhet allas likvärdiga möjligheter att forma sina liv, en 50/50-fördelning mellan kvinnor och män inom alla sektorer i samhället, eller en social ingenjörsmässig design av arbetsmarknaden för ”bästa konkurrenskraft”?

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, jämställdhet, journalistik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

24 svar på Kvotering igen

  1. Sandra skriver:

    Hur kan det inte räcka att hälften av kvinnorna kan tänka sig att bli chef, det är ju en väldigt mycket större andel än de som verkligen kommer att bli chef, eller menar skribenten att i framtiden kommer antalet chefer vida överstiga icke-cheferna?? :)

  2. Lavazza skriver:

    Det viktigaste verkar vara att många kvinnor kallas för chefer, har inflytande som chefer och har lön som chefer. Vad de gör som chefer verkar mindre viktigt och chefsarbetet ska anpassas så att fler kvinnor ska vara intresserade av det.

    ”Chefsuppdragen måste vara attraktiva [för kvinnor]: Villkoren i chefsrollen behöver bättre stämma överens med [kvinnors] attityder och värderingar, lönerna måste sättas individuellt efter prestation [kvinnor ska individuellt ges samma eller högre lön för sämre prestation?], det behövs fler och tydligare incitament, och vägledning i form av förebilder och karriärvägar.”

    Det går enkelt att få män till kvinnliga låglöneyrken. det är bara att höja lönen, men bara för män, och ändra männens ansvar och arbetsuppgifter så att män gillar dem bättre än tidigare. Manliga vårdbiträden kan exempelvis få dubbla lönen för att vara ute och jaga och fiska för att få mat till sjukhuskantinen.

  3. Bashflak skriver:

    Glöm inte ta din Enalapril innan du öppnar DN och läser hyllningen till Sveland

  4. Pingback: Kvotering – det är svårt det! | Flanera.se

  5. Kimhza Bremer skriver:

    Vasst och spot on, som alltid!

  6. Johan Grå skriver:

    Jag har en känsla av att det finns en och annan man som också hellre blir chef om man får hög lön men slipper kraven på arbetstid, tillgänglighet och prestation.

  7. David skriver:

    Det låter som om vi skulle ha en enorm brist på människor som kan bli chefer i Sverige, och att vi därför måste sålla fram varenda människa med chefsförmåga för att vi inte ska gå under.

    Om vi nu ska tvinga folk in i ett yrke (vilket jag inte tycker), och plocka fram varende en som klarar av det yrket, vore det då inte mer relevant att välja t.ex. ingenjörsyrket. Det är också ett yrket där man har stora möjligheter att påverka, både verksamheten men också den egna arbetssituationen. Det är ju brist på duktiga ingenjörer i Sverige idag, men jag har inte hört något om att det skulle vara brist på chefer.

  8. Jonte skriver:

    Annika Elias skulle behöva en grundgenomgång i ämnet sexual selection. Förstår inte hur någon vuxen människa kan ha undgått att märka att män som har statuspositioner inte bara belönas med hög lön och makt, dom blir också rikligt belönade av alla heterosexuella kvinnor som ju har en tendens att kasta sig i famnen hos sådana män. Så länge status höjer en mans liggbarhetsfaktor mer än en kvinnas så kommer fler män än kvinnor att eftersträva status. 1+1=2, det är faktiskt inte svårare än så.

    • Susanna Varis skriver:

      Också en viktig aspekt.

    • Ulf E skriver:

      @ Jonte – God poäng, men jag vill gå längre. Det är ju inte bara så att chefskap höjer mannens liggbarhetsfaktor, den sänker kvinnans. Män reagerar inte på kvinnliga chefer så som kvinnor reagerar på manliga, i alla fall inte den typ av män som de kvinnliga cheferna vill ligga med. Kvinnliga chefer tar därför risker om de väljer att bli chefer.

      Kvinnliga feminister vet att de själva inte tänder på manliga feminister och andra halvmän. Trots det fortsätter de att driva sin agenda. Men varför göra något så dumt som att integrera ens kunskap och eliminera motsägelserna?

  9. Jonte skriver:

    Off-topic men här är en sanslöst puckad artikel på DN kultur om Sveland

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kritiken-mot-sveland-blockerar-debatten-om-kvinnohatet

    Notera slutstycket:

    ”I den verklighet som Maria Sveland sökte skildra har de högljudda reaktionerna förhindrat en mycket viktig diskussion: Vad ska vi göra för att den som hotar en kvinna som talar, inte ska få bestämma spelreglerna för det demokratiska samtalet?”

    Vem är det egentligen som försöker bestämma spelreglerna för det demokratiska samtalet?

  10. Hans skriver:

    Varför kommer jag att tänka på Tage Danielsson och sagan om ”Rättvise-Gudrun”?
    När det är dags för barn två svarar Gudrun: ”Ja titta inte på mig, nu är det din tur” till sin man…http://www.familjeliv.se/Forum-26-109/m54341677.html
    O tempora o mores!

  11. Pelle2 skriver:

    Undrar hur de skall lyckas med kvoteringen om kvinnorna själva inte vill ha jobben de skall kvoteras in till ? Förmodligen skall väl chefsrollen skräddarsys så att kvinnliga chefer garanteras att de bara behöver jobba sina åtta timmar om dagen så att de kan få ihop det berömda livspusslet medan männen i topp-position kan fortsätta att jobba minst 60-70 timmar i veckan.
    Som vanligt diskuteras enbart kvotering till toppjobb där män dominerar men inte till jobb som t.ex sopåkare där män också dominerar. Det diskuteras ju heller ingen kvotering av män till t.ex lärar- och veterinärsjobb som domineras av kvinnor.

  12. ulf skriver:

    stärkt konkurrenskraft med kvotering‼ Dom måste skämta aprillo. Att tro att människor som inte har motivationen att inneha en tjänst för att de har blivit kvoterade eller att tro att samma människor skulle utföra ett kvalitativt godtagbart jobb, är väl som att tro att månen är gjord av ost ungefär. Den idiot som ligger bakom denna monumentala brist i logik eller miss i analysen, måste nog börja fråga vad som gick fel eftersom det kommer leda till det motsatta dvs. minskad konkurrenskraft. För hur kan man motivera folk som mer eller mindre innehar en tjänst pga av kön att utföra ett acceptabelt jobb. Det går tyvärr inte eftersom det är i människans natur att bli rätt less när man själv märker att man gör ett undermåligt jobb istället‼ Välkommen till förslaget som kommer att innebära dödsstöten för svenskt näringsliv – the horror the horror.

    • lavazza1891 skriver:

      Ett land med fred och välstånd har råd med en hel del dumheter, som kvotering av undermotiverade och underpresterande. Det finns idioter som tror att freden och välståndet skapas av dumheterna och som därför vill ha ännu mer av dem.

  13. Ninni skriver:

    ”Dessutom drar kvinnor som är chefer ett tyngre lass vid sidan av arbetet än män. De tar ut mer och längre föräldraledighet, och stannar i högre grad hemma när barnen är sjuka.”

    Stackars, stackars kvinnor som tvingas till det där hemska att ”ta hand om sina barn”, som såklart patriarkatet lurat de stackars kvinnorna att sätta till världen. Usch, för privatlivet! Vilken börda. Jag tycker vi inför 14 h arbetsdag, 6 dagar i veckan (den 7:de ska vi gå till altaret och tillbe krossa-patriarkatet-gudarna) så vi slipper det hemska privatlivet allihop!

    • Susanna Varis skriver:

      Både chefsskapet och familjelivet verkar vara något som kvinnor inte är intresserade (eller bör inte slösa tid på i fallet familjeliv) av att göra. 14 timmars arbetsdag borde hålla kvinnorna från sin avkomma och familj i tillräcklig utsträckning för att de inte ska vara förtryckta av patriarkatet.

Lämna ett svar till Johan Grå Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.