Kvinnors ansvar?

I den moderna, svenska, feministiska diskursen tillmäts sällan kvinnor något individuellt ansvar över sina liv. Allt som inte passar in i den feministiska definitionen på jämställdhet (50/50-fördelning mellan könen i alla delar av samhället), eller allt som på något vis leder till någon slags konsekvenser av för feminismen negativt slag har sin förklaring i strukturer, patriarkat och könsmaktsordning. För dessa tre, moderna gudar ansvarar männen. Eller manligheten. Ibland hörs en feminist säga att vi alla är delar av patriarkatet och att det är negativt för oss alla, men jag minns inte att jag skulle ha läst några ingående analyser angående vad kvinnor kan göra för att motverka guden patriarkatets härjningar. Överlag upptar hackandet på män och manlighet all fokus och intrycket av en omogen, ung vuxen som gnäller på sin förälder befästs.

Trots tjusiga ord som intersektionalism tycks feminismen och den därur sprungna genusvetenskapen ha påfallande svårt att anamma andra perspektiv än kvinnliga offerferspektivet. Jenny Nordberg ger i sin kolumn idag ett lysande exempel på hur verkligheten inte alls är så svartvit som feminismen väljer att se den:

”Lika mycket som afghanska kvinnor kan förgöra varandra, lika lite är afghanska män per automatik kvinnoförtryckare. Jag påmindes nyss om det i soffan hemma hos familj där modern var ganska uppjagad över att deras motsträviga sjuttonåriga dotter inte är gift, eller ens förlovad, ännu. Hennes välutbildade och liberale far däremot, var mycket bestämd: Om hans dotter inte vill gifta sig tänker han se till att det blir så. Ingen ska tvinga hans dotter till någonting.”

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Kvinnors ansvar?

  1. Dreadlock skriver:

    Ja, det åskådliggör skillnaden mellan den konforma kollektiva individen via religiös etik, vice versa den liberala vidsynta individen mycket tydligt. Det finns , förresten, många ytor där radikalfeminismen har direktkontakt med den förstnämnda typ av individ. Men , nu ska vi inte lura oss själva och leta undantagen i en totalitär form av religion som har tagit som primär uppgift att vinna över demokratiska principer .

    Mannen i artikeln,som vakar över sin dotters integritet, har fattat galoppen.

    Som fanatisk anhängare av humanism och upplysningstidens ideal så ser jag feminismen och proIslam som en av de största fiender i vårt samtida intellektuella debattklimat. Konstigt nog så passar den politiska feminismen och den stockkonservativa Islam ihop som handen i handsken. Och båda grupper gnäller så förbannat om diskriminering i ett av världens mest fria (Låt vara också en av dem som är mest byråkratiserade) länder som slår knut på sig själv för att härbärgera både Saudibyggda moskeér och öppen mediediskriminering mot män.

  2. Maria skriver:

    Jag tolkar det som att fadern inte vill att nagon sätter pa hans dotter, medan modern vill att dottern ska giftas bort för att tuktas. Det som star tidigare i artikeln är intressantare.

  3. Kvinnors ansvar är naturligtvis lika stort som männens, varken mer eller mindre. Kvinnor blir ofta uppfostrade till att ta ansvar för andra i stället för sig själva, det kan förvandlas till både martyrskap och självutplåning.

    Den absolut bästa boken jag har läst som tar upp denna fråga är Harriet Goldhor Lerners Kvinnors vrede. Från självutplåning till självinsikt. Goldhor Lerner är psykoterapeut, feminist, men helt befriad från nutida strukturella maktteorier i sin analys av kvinnors relationer. En måste-bok för alla kvinnor som strävar efter självständighet och oberoende. Kan lika gärna läsas av män.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack för tipset!
      Kan man verkligen säga att just kvinnor blir uppfostrade att ta ansvar för andra istället för sig själva? Blir inte männen också det, i egenskap av ”familjeförsörjare”, om man ska se till de traditionella rollerna? Och än mera distinkt i den militära rollen som fanns förr i tiden? Är det inte ofta också så att mannen i familjen förväntas utsätta sig för faror om familjen eller medlemmar av den hotas? Det kvinnliga ansvaret sträcker sig traditionellt till de kvinnliga domänerna; mat, kläder, städning etc. Fortfarande tycks det dock som att det i mången feministisk diskurs tillskrivs ansvar enbart för män. Kvinnor betraktas som uteslutande passiva offer, inte som handlande subjekt som kan avkrävas något ansvar.

      • Du har så rätt! Det manliga ansvaret, att vara familjeförsörjare, gå ut i krig och offra sin kropp, skrivs det sällan, alltför sällan om. Det betraktas helt enkelt inte som självuppoffring i den meningen, utan mer som plikt. Värnplikt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.