Lynda Carter i 70-talsserien om Wonder Woman
Det skriver Karoline Eriksson i en kolumn i dagens SvD. Hon har talat med Melissa Silverstein som driver feministiska bloggen Women and Hollywood.
”Det hon syftar på är ännu inte en finansbubbla, utan filmer om manliga superhjältar, som dominerat biosommaren och blivit en oumbärligt lönsam produkt för den amerikanska filmindustrin. En bransch som inte längre främst tjänar pengar på den inhemska publiken, utan på den växande marknaden i andra länder som erbjuder samproducenter. Suget efter män med magiska krafter verkar omättligt och kan alltid tillfredsställas med ännu en uppföljare.”
Vi anar förstår vartåt detta barkar och mycket riktigt; Silverstein anser att det görs för få filmer med kvinnliga superhjältar. Finns det en efterfrågan för sådana, kanske vän av ordning undrar (särskilt eftersom det nu verkar finnas ett starkt sug efter filmer med manliga hjältar). Hollywood kanske inte är impregnerad i postmoderna genusteorier, men pengar har de bevisligen näsa för. En fingervisning kan kanske fås av denna statistik över underpresterande serier hos DC-Comics. Både Catwoman, Wonder Woman, Supergirl, Batwoman och Batgirl återfinns på listan. Serierna på listan ligger är inte omedelbart hotade av nedläggning, men säljer ändå så pass dåligt att ägaren inte ska vara nöjd med dem. Jag är inte särskilt insatt i superhjältevärlden i övrigt och kan inte bedöma om en film med t ex Wonderwoman skulle kunna antas få önskad avkastning, men siffrorna för serierna är inte direkt uppmuntrande. (Superwoman finns inte på listan, den kanske skulle fungera?)
När sedan Silverstein uttrycker sig på det här sättet:
””Jag bryr mig egentligen inte ett skit om Wonder Woman, men hon är en symbol”, säger Melissa Silverstein, som just nu inte är ensam i medierna om att efterlysa brunetten med magisk lasso.”
klarnar bilden ytterligare. Det handlar om ytterligare ett fall av att ”just jag är inte intresserad, men det ska vara 50/50”. Silverstein skiter i kvinnliga superhjältar, men för att bekräfta utopin om 50/50-fördelning ska det göras film om dem. Oavsett om någon är intresserad eller ej. 50/50 kvinnor ska sitta i styrelserna, oavsett om någon är intresserad eller ej. Det är mycket ofta någon annan som ska titta på superhjältefilmen eller sitta i styrelsen. Det är en symbol, som Silverstein så tydligt uttrycker det hela.
Är kvinnor intresserade av superhjältar? Jag har aldrig förstått grejen, bortsett från en kort period i tredje årskurs, när moderskan tog mig och kompisen för att se Superman på bio. Omedelbart blev vi Supergirls i hemmagjorda dräkter och flög omkring i någon vecka med handdukar som mantlar. Och bortsett från Pippi, som var min första, stora idol; hon kanske kan räknas som superhjälte? Hon är ju onaturligt stark. Superhjältar förknippas dock mera med action och just den biten tror jag personligen attraherar killar mer. Pippi är inte så mycket action, mera relationer. Ändå har Wonder Woman och co existerat så länge jag levt, men de har aldrig någonsin lyckats utöva någon större lockelse på mig. (Däremot känner jag till flickor som fastnat för t ex Powerpuffpinglorna, så varför inte?) Min hypotes är att det är samma killar som gillar superhjältar i övrigt som även fastnar för de kvinnliga dito, men av något andra anledningar…
Jag tror att män som grupp och kvinnor som grupp tilltalas av olika slags filmer där ex vis action uppskattas av långt fler män än kvinnor och romantisk komedi/drama av långt fler kvinnor än män (om nu tanken var att kvinnor skulle börja intressera sig för superhjälteriet bara det fanns sk förebilder). Som med allt annat finns ju förstås alla varianter representerade, men i större grupper finns framträdande skillnader och dessa skillnader finns inte enbart där till följd av socialisering. Men vad vet jag, efterfrågan på en kvinnlig superhjälte i huvudrollen för en film kanske är skriande och något som Hollywood bara missat?
Ett fan som gruvligen längtar efter en Wonder Woman-film och tom har skapat denna affisch till en tänkt sådan…
Mer om en filmatisering av Wonder Woman här
Det måste vara 50/50 överallt! Utom bland missbrukare, hemlösa, självmordsoffer, olycksfallsoffer, misshandelsoffer, mordoffer, föräldrar med vårdnad om barnen, fotomodeller, sopåkare och några kategorier till, som kan undantas – för könsmaktsordningens skull.
Ja, så klart, med reservation för det ovanstående.
Om det nu är så intressant att spela in feministika filmer eller filmer med kvinnliga superhjältar så får väl feministerna göra det själva.Varför skall de försöka få någon annan att göra det åt dom ? Är de så inkompetenta att dom inte klara av att göra det eller vill de inte stå för den nästan oundvikliga ekonomiska förlusten ?
Feminister hävdar ju i många sammanhang att kvinnor kan men i detta och i många andra fall verkar de stå helt handfallna…
Fast dom kommer säkert hävda att de inte kan göra det eftersom de är så nedtryckta av patriarkatet och de manliga struktuuuurerna.
Ja, det kan man ju också undra över varför man inte sätter igång själv. Numera är det ju i alla fall i Sverige lättare för kvinnliga filmare att få filmstöd ex vis. Men, som hon som Silverstein här säger, hon är inte intresserad av kvinnliga superhjältar (alltid någon annan som antas vara intresserad och göra jobbet).
Den här seriens sista avsnitt producerades 2001. Här spelar alla manliga roller andrafiolen.
http://www.imdb.com/title/tt0112230/
2001 . Då kämpade nutidens gapiga tonårsfeminister med alfabetet i lågstadiet.
Ja, tänkte på Xena också.
Tja, det är väl bara att låta dessa ideer möta den sk ”marknaden”?
Så vida de inte kräver att filmerna ska skattefinansieras.
Då sätter jag ned foten!
Javisst. Det skulle nog vara rätt märkligt om Hollywood inte gjorde en sådan film om man bedömde att det fanns marknad för den.
”Marknaden” är även den en patriarkal skapelse som ska motarbetas. Här ges med andra ord chansen att slå två patriarkala flugor i en smäll!
Det påminner en aning om feministernas upprördhet över att damfotbollen inte röner lika stort intresse som herr- dito. Inget illa om damfotboll, men jag har svårt att riktigt se vem som ska utgöra publiken, inte minst den där kärngruppen anhängare på några hundra personer som på egen bekostnad reser landet runt i ur och skur för att se sitt lag spela. Går dessa personer faktiskt att hitta för damlaget också? Jag säger inget bestämt nej, men jag tvivlar på att det skulle finnas hundratals kvinnor i medelstor svensk stad som gör detta. Män kanske det kunde finnas, åtminstone i teorin, men de kommer nog att i första hand satsa sina pengar och sin tid på herrfotbollen.
Ja, det är en passande jämförelse.
Är inte det sexualisering och patriarkala manliga blickar som förminskar Wonder Woman när hon agerar i en så utmanande dräkt? Måste en WW vara smal med framträdande byst? Har man tagit hänsyn till den kritiska vithetsnormen?
Nej, inget av dessa aspekter har man tagit hänsyn till. Wonder Woman ska, precis som Superman, Batman etc. kunna spelas av slumpvis utlottad medborgare (men med en kompensatorisk fördelning av 90 % kvinnor, 90 % muslimer och 90 % handikappade i urvalsgruppen. (OBS! Sarkasm. Jag har inget emot de nämnda grupperna whatsoever). För säkerhets skull ska Wonder Woman kläs i heltäckande, svart dräkt…hmmm, vänta nu…? Wonder Woman förresten? Superman? Vilka gravt patriarkala och förtryckande etiketteringar. Wonder Hen ska det självfallet vara.
Tack för talande inlägg, speciellt din iakttagelse:
’Det handlar om ytterligare ett fall av att ”just jag är inte intresserad, men det ska vara 50/50″. Silverstein skiter i kvinnliga superhjältar, men för att bekräfta utopin om 50/50-fördelning ska det göras film om dem. Oavsett om någon är intresserad eller ej.’
Ta gärna en titt på mina inlägg i angränsande ämne, Heroine-beroende och Hawkeye and heroines
Tack och tack för länkarna, ska kolla!
Hej Susanne,
”Kvinnor i aktion” underhåller från vita duken sedan filmediets födelse. Detta enligt den ofta citerade boken ”I SKUGGORNAS HETTA”, utgiven på Studentlitteratur. … Sjuttiotalet hade sina hjältinnor med eller utan hjältemundering: Sigourney Weaver i exempelvis Alien (Alien – den åttonde passageraren, 1979, regi: Ridley Scott), Genevieve Bujold i Coma (Koma, 1977, regi: Michael Crichton)… Åttiotalet: Sigourney Weaver i Eyewitness (Ögonvittnet, 1981, regi: Peter Yates), Gena Rowlands i Gloria, (Gloria, 1980, regi: John Cassavetes), Karen Allen i Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten, 1981, regi: Steven Spielberg), Bess Armstrong i High Road to China (High Road to China, 1983, regi: Brian G. Hutton)…
Vladimir Oravsky
Vad människor vill se och inte se är ointressant. Människor vet inte sitt eget bästa och dessutom är hälften av dem män och deras åsikt räknas inte.
Vi feminister vet bäst och vi vet att det ska vara minst 50% kvinnor överallt (utom i negativa sammanhang).
Så är det ju förstås, annars blir det inte jämställt. :)