En undran angående samtyckeslagstiftningen

…som varit på tapeten under den senaste tiden: ponera att en kvinna och en man ger varandra samtycke (jag antar att lagen kommer att gälla båda parter?), men att t ex kvinnan efter en stund inte längre vill. Hur kommer detta att bedömas? Hon har ju gett sitt samtycke och om han då fortsätter, bedöms det som våldtäkt? Jag anar en hel rad nya trassligheter i bedömandet av ofta redan tillräckligt knepiga situationer och händelser.

Dagens juridik

Advokaten

Madeleine Leijonhufvud

SvD

Aftonbladet

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

17 svar på En undran angående samtyckeslagstiftningen

  1. Jonte skriver:

    ”Om lagen bygger på samtyckesrekvisit krävs inga bevis på våld eller hot, utan flyttar över fokus till killen så att han visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville”.
    http://www.dn.se/nyheter/sverige/forskare-kraver-ny-sexbrottslag/

    Det låter lite som omvänd bevisbörda i mina öron. Får väl se hur lagförslaget är formulerat.

  2. Anders J skriver:

    Om man inte vill längre är det bara att avbryta, gäller kvinna som man.

  3. Johan A skriver:

    Jag tycker det är ganska intressant att man hela tiden utgår ifrån att det är tjejen som inte vill och att killen ”ska förstå” att han inte ska fortsätta. Har inte killar rätten att inte vilja utan att bli ifrågasatta för det? Bara för att en kille har erektion betyder inte det att han vill ha sex! Alla (och då menar jag ALLA) tjejer jag har varit tillsammans med har haft svårt att acceptera att jag inte velat ha sex vid vissa tillfällen. Då har det slutat med bråk där jag har blivit anklagad för att t ex vara otrogen, förvägra tjejen sex (som om det vore hennes rättighet att få sex när hon vill) eller vara den som gjorde att vårt sexliv var dåligt. Den senaste var feminist, med allt vad det innebär, och var också den som hade svårast med att acceptera att jag också kunde säga nej ibland. Det kan tilläggas att praktiskt taget alla killar jag känner har liknande erfarenheter. I artikeln Jonte referar till nämns ordet tjatsex och jag undrar hur många killar det är som inte har ställt upp på sex, trots att de egentligen inte ville, bara för att slippa bråket som annars skulle komma som ett brev på posten…

    • Susanna Varis skriver:

      Javisst, jag tog bara ett exempel. Det jag är intresserad av är huruvida en samtyckeslagstiftning har någon som helst inverkan på en sådan situation.

    • Anders J skriver:

      Tror många känner igen sig, men vad gör man inte för husfridens skull?
      trots att man hellre ville läsa en god bok än att ägna sig åt könsumgänge.

  4. Klart att samtyckeslagen bara kommer att gälla män. Sex är mäns ansvar och kvinnors rättighet.

  5. Fredrik skriver:

    Vad jag förstår så står ofta ord mot ord och just därför får vi läsa om frikännanden. Om ingen teknisk bevisning finns är det ju väldigt lite rätten har att utgå ifrån ur pålitlighetssynpunkt. Våldtäkt är ju faktiskt redan idag ett brott (vilket feministerna inte verkar inse). Då förstår jag inte hur denna lag skall kunna förändra något, såvida man inte sänker beviskraven så mycket att rättssäkerheten är i fara.

  6. Kjell skriver:

    Du menar om hon (eller för den delen han) inte vill efter en stund, utan att säga nej? Ja, då är vi tillbaka på ruta ett och kunde lika gärna varit utan den tänkta samtyckeslagen. Eller tänker man sig en timer som står och tickar så att bägge parter kan säga ”JA” var femte minut eller så?

    Ett annat scenario med en samtyckeslag är att ingen säger vare sig ”ja” eller ”nej” och så har man sex, varefter den ene anmäler den andre för våldtäkt. Då kan ju den andre anmäla tillbaka, hur blir det då?

    Ibland undrar jag om inte idén med samtyckeslagen bygger på tanken att vid vissa brott (våldtäkt, pedofili) får inte den misstänkte gå fri. Hur mycket jag än sympatiserar med offret måste man acceptera att det inte alltid går att fälla en brottsling, världen är inte perfekt. När ord står mot ord blir det svårare att fälla någon, och eftersom de här två brotten sällan har vittnen är det inte ett dugg konstigt att uppklarningsprocenten blir lägre än snittet. Att sedan ha olika beviskrav för olika brott går jag inte med på, det är straffsatsen som varierar.

    Att sedan flytta över domstolarna på Facebook eller Twitter är ännu konstigare… det går inte att vara tvärsäker om en dom utan att ha läst samtliga handlingar (inte bara domen). Och även där landar man för eller senare i mål där det står och väger mellan ”skyldig” eller ”oskyldig”. Då måste man välja, och det kan inte alltid bli ”skyldig” (det är väl snarare ”oskyldig” som gäller enligt principen ”hellre fria än fälla”).

    Slutligen, i det här senaste våldtäktsfallet i Lund verkar man, vad jag har förstått, ligga just på gränsen. Vi får väl se om det överklagas och vad domen i så fall blir.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, jag menar just situationen att det krävs samtycke, den är införskaffad, men att man efter en stund inte längre vill. Vad har då det här tidigare införskaffade samtycket för värde? Är du ambitiös och går så långt att du fyller i ett kontrakt om samtycke och ändrar dig sedan, vad händer? Jag funderar bara kring om det eventuellt kan bidra till minskad lyhördhet efter att ett formellt samtycke är inhämtat. Som det är nu förväntas väl människor vara lyhörda för varandra genomgående.
      Många våldtäktsfall, eller misstänkta sådana, är mycket svåra att bedöma och inte sällan är det både alkohol och usel kommunikation inblandat. Men vad skulle ett krav på att inhämta samtycke göra för skillnad? Jag kan tänka mig att det föreligger en risk för att den vidare kommunikationen blir lidande av ett sådant (i vissa fall).
      Att lägga fokus på mannen, som det nu höjs röster för (män är ju i vissas ögon enbart potentiella förövare), är inget annat än en glidning åt omvänd bevisbörda, något jag trodde att vi hade förkastat sedan häxprocessernas dagar.

  7. Mia. skriver:

    Vet någon om det finns något förslag på hur lagen ska formuleras? Eller vet någon hur den är formulerad i de länder där man har en samtyckeslag?

  8. Kristian skriver:

    Eftersom det står ”parterna” fritt att i efterhand vara oense om vad som var samtycke, har vi väl krånglat till det lite extra utan att något är vunnet.

    • Magnus skriver:

      Visst är det så – men dessutom finns det en illa dold avsikt hos dem som puffar på för denna förändring att kvinnan ska få ett rättsligt överläge i fråga om trovärdighet (oavsett vad somliga kan säga är våldtäktsoffret alltid en kvinna och förövaren alltid man när sexbrott diskuteras i Sverige, ungefär som att fienden alltid kom från öster när svensk militär tränade och jobbade under det kalla kriget, oavsett vad man sade i tidningar och policydokument…)

      Feminister säger gärna att ”våldtäkt är våldtäkt är våldtäkt”, det är våldtäkt om tjejen upplevde det som hände som en våldtäkt – men den sortens ”definition” utgör egentligen ett cirkelbevis, och den döljer skillnaden mellan vad vi kan veta om vad som hände och hur det uppfattades _under_ själva intermezzot – och hur händelserna, orden, känslorna kan framställas eller återkallas efteråt. Ibland långt efteråt. Det är klart att det inte är någon konst att intala sig själv i efterhand att ”det gick snett, jag ville egentligen inte vara med på det här och nu har han dessutom gått till min kompis – jag gillade aldrig det här – det var våldtäkt!”. Sen är det bara att lägga till att det fanns inget riktigt samtycke, så är det klappat och klart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.