Djävulen i detaljerna och svenska pekpinnar

Jakten-på-Kapten-Klänning-300x466

Isabelle Ståhl recenserar Jonas Trolles bok Jakten på kapten klänning i gårdagens SvD. I  vanligt ordning kan djävulen rymmas i detaljerna. Kimhza Bremer har skrivit en hel del om just detta; den föraktfulla attityd gentemot män som förmedlas i media och inte bara helt öppet, utan gömt i vanliga artiklar som i detta fall en recension:

”Göran Lindberg såg inte något problem i att ha sex med psykiskt sköra tonårsflickor, han hade ju betalat för sig. Deras kroppar var för honom varor som han ansåg sig ha rätten att bruka. Det kan inte ses som en abnorm avvikelse utan måste förstås som en del av en kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt, och där sex fortfarande anses vara något kvinnor ger och män får.”

En kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt?

Det finns väl inte någon som helst form av makt som inte Göran Lindberg förlorade i och med sitt handlande och dess efterföljder? Han förlorade sin position, sin status, sitt anseende och han blev en i högsta grad föraktlig medborgare i så gott som allas ögon.

Ståhl tänker möjligen på den av feminister påhittade ”våldtäktskulturen”? Tesen som går ut på att män som kollektivt på ett mystiskt sätt tjänar på att vissa män våldtar, eftersom kvinnor då blir rädda och fogliga? Absurditeten och mansfientligheten i detta kan kanske illustreras med att på motsvarande sätt borde det i så fall existera en ”falskanmälarkultur” som syftar till att hålla män i skräck för att bli falskeligen anmälda.

Hur skulle en människa använda sexualitet och sexuellt våld för att få makt? Jag kan förstå tanken att en våldtäkt kan innehålla element av att känna makt eller att helt och hållet härstamma från ett behov av att demonstrera makt, men den makten finns på individnivå. Den som våldtar får makt över den som våldtas, åtminstone tillfälligt, kanske också på sikt. Makten ligger dock på individnivå och i sfären för mellanmänskliga relationer. Samma sfär som feminister i andra fall fullständigt ignorerar som en arena för makt. Att kvinnor ofta har stor makt i familjen och i de mellanmänskliga relationerna brukar aldrig räknas när kvinnors makt (eller kanske i feministiska sammanhang helst bristen av den) ska analyseras. I fallet Lindberg blir det plötsligt en användbar parameter för mäns maktutövande.

Att inte ens kunna se Göran Lindberg som en abnorm avvikare som han är tyder på rena skrattspegeleffekterna i de feministiska glasögonen.

– : – : – : –

I övrigt kan noteras att SvD:s glidande på det sluttande planet mot feministträsket fortskrider i en accelererande rörelse. I dagens tidning har Hynek Pallas åkt till Frankrike för att missionera genusmedvetenhet inom film. Enligt texten vill Pallas se om Sverige kan lära något av Frankrike, där flertalet filmer med kvinnor ”bakom och framför kameran” finns på repertoaren, men intervjuerna visar snarare på en vilja att uppfostra intervjuobjekten i den sanna läran.

”I Sverige har diskussionen om jämställdhet i filmbranschen pågått länge. Efter att mindre än var femte film under 00-talet regisserats av kvinnor ökade trycket. 2012 kom ett 50/50 mål – alltså att fördelningen av filmstödet ska delas jämnt mellan kvinnor och män – till stånd i filmavtalet. Men trots att Guldbaggen för bästa film nu gått till kvinnor tre år på raken är utvecklingen trög. I den senaste sammanräkningen var andelen kvinnliga regissörer, producenter och manusförfattare fortfarande en knapp tredjedel.”

Kan detta ha att göra med att andelen utexaminerade kvinnor från regissörsutbildningar är knappt 30 %? Troligen inte. Givetvis är det det ondsinta patriarkatet som sitter på tvären.

”När jag träffar Audrey Tautou för att prata om filmen ”Kinesiskt pussel” – uppföljare till succén ”Den spanska lägenheten” från 2002 – undrar jag vad hon säger om den svenska debatten: kan till exempel A-märkt öppna ögonen för en skev kvinnorepresentation? Men efter att ha försäkrat sig om att märkningen inte är ett skämt förklarar Tautou att hon inte tror på sociala pekpinnar och regler för konsten.

– Det är bättre för feminismen att du gör en bra historia än att två personer pratar med varandra. Det är inte så man försvarar kvinnor i film, säger hon och skakar på huvudet.”

Audrey_Tautou_Cannes_2012_georgesbirard Audrey Tatou. Foto: Georges Briard

Tatou låter sig inte övertygas, men Pallas ger inte upp (kursiverat = Tatou, kursiverat + emfas = Pallas):

”– Fransk film är mindre macho och sexistisk än amerikansk, vilket också är anledningen till att jag tackat nej till att arbeta där. Här i Frankrike är det inte revolutionerande att en kvinna spelar hjälte och jag blir erbjuden bra roller.

Men i ”Kinesiskt pussel” spelar du återigen en kvinna som stöttar en man. I ”En långvarig förlovning” tillbringade du filmen med att söka efter din trolovade och i och med Amelie från Montmartre blev du fransk films egen Manic Pixie Dream Girl. Är inte det ett problem?

– Hm. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men det viktiga för mig är att mina rollfigurer känns äkta.”

Med Josiane Balasko går det något bättre (?):

”– Ha ha, det ska jag lägga ut på Facebook. Fantastiskt! Den är det ingen som känner till här. Även om det känns lite som Hayskoden (självcensur genomdriven i Hollywood 1930, reds anm) så är det viktigt i en bransch som är dålig på jämställdhet.”

I intervjun med filmfotografen Caroline Champetier tillkommer ett annat identitetspolitiskt obligatorium, klass (samt en känga till mannen):

”Caroline Champetier tycker att det är viktigt att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Samtidigt, säger hon, hade Berthe Morisot det lättare än exempelvis Camille Claudel, skulptrisen som Bruno Dumont gjorde en hyllad biografisk film om i fjol.

– Morisot förlorade inte livet eller förståndet. Hon fick barn, hade ett normalt liv och tog inte så mycket skada men kunde samtidigt vara konstnär.

Har den skillnaden med klass att göra?

– Absolut! Vilket tyvärr gäller filmen också: regissör måste vara världens mest småborgerliga yrke. Fémis är fullt av bortskämda småpojkar. C´est terrible!” 

Kvinnor drabbas i vanlig ordning också värst:

’”Och påståendet tycks extra väsentligt i en mansdominerad bransch som filmen, där den som är kvinna eller invandrare måste vara försiktig när den väljer ämnen för att inte bli låst i ett fack.”

[…]

”Att det är Nicole Garcias åttonde film som regissör gör henne mycket ovanlig – kvinnor har betydligt svårare att komma vidare efter debutfilmen än män.”

Caroline Champetier är något på spåren när hon föreslår följande för att få in fler kvinnor i filmskapandet:

”– I somras arbetade jag med en 23-årig tjej utan filmutbildning. Det var intressant: varje gång vi skulle ta en scen hojtade hon ”var inte litterär!”. Nu kommer kroppen först, och jag tror att kvinnor är de som främst kan dra nytta av förändringen.”

Man får väl helt enkelt försöka ragga in kvinnor utan relevant utbildning. Hur man annars ska komma upp till 50 % av med ett underlag av 30 % (grovt räknat) förstår inte jag heller.

I intervjun med Martin Provost blir svaren heller inte helt korrekta:

”För filmens regissör Martin Provost – som redan tidigare har gjort film om en bortglömd kvinnlig konstnär, kritikerrosade ”Séraphine” – är det dock inte det faktum att Leduc var kvinna som står i fokus.

– Nja. Jag upptäckte Violettes böcker, som jag tyckte var vackra. Det, och svårigheterna hon hade att skriva, intresserade mig. För till skillnad från de Beauvoir som var en politisk kvinna och en filosof som hade en plats i samhället, så kom Violette från underklassen och fick kämpa sig fram. Hon var modig och engagerad – och fick betala priset för det.

Hur menar du?

– Det är ju färre kvinnor som är konstnärer. Män kan inte få barn och känner sig så frustrerade att de måste hitta ett artistiskt utlopp. Därför är de mer kreativa än kvinnor som kan skapa liv genom barnafödande.

Eller så kanske kvinnorna inte har tid för att de tar hand om barnen?

– Violette gjorde abort för att skapa. Hon skrev ju ”hade jag fött ett barn hade det varit slut med mig”.”

Frankrike får i slutändan inte riktigt godkänt som ett ”jämställt” filmland. Vad fransmännen tycker om den svenske journalistens fixering vid kön och genus framgår inte.

– : – : – : –

Virtanen Fredrik Virtanen. Foto: Gustav Gräll

Till sist; krönikan har redan varit uppe annorstädes, men jag utnämner härmed Fredrik Virtanens skrämmande sörja till text i Aftonbaldet till priset Årets Feministkalkon. Virtanen kanske kan kan grunda en organisation för feministiska män som tävlar om att intill självutplåning sjunga den rådande mediekonsensusens lov: Feministiska Männen Flagellanterna.

Jämställdhetsfeministern applåderar Virtanen här och kommenterar Pallas mission i Frankrike här.

Erik på Genusdebatten om Virtanen och Aftonbladet här.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, böcker, feminism, Film, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

23 svar på Djävulen i detaljerna och svenska pekpinnar

  1. Kjell skriver:

    ”Det KAN inte ses som en abnorm avvikelse utan MÅSTE förstås som en del av en kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt, och där sex fortfarande anses vara något kvinnor ger och män får.”

    Är inte bra på HTML-taggar, så jag har versaliserar (!) istället… Något som gör att jag känner djup skepsis mot sådana här feministiska idéer är den extrema tvärsäkerheten, Ståhl är inte den enda som formulerar sig så här. Vad menas med ”måste”? Att det är tveklöst bevisat av en genusvetenskap som består av väldigt mycket teori och väldigt lite empiri? Eller att det är något ”vi” ”måste” förstå för att någon sagt det, dvs någon slags religion? Eller snarare postmodernistiskt snömos, där verkligheten inte är intressant utan enbart hur den ser ut att vara? Vem bestämmer i så fall hur den bäst ska se ut?

    För övrigt ska det bli intressant att se vad som händer på SvD, och andra tidningar för den delen, framöver. Vad gäller feminism finns fortfarande vettigt folk på ledarredaktionen… men landets kultursidor är sedan länge förlorade. Det viktiga för mig är inte att SvD väljer ”sida” (polarisering är ingen hit) utan att även kritik av feministiska/identitetspolitiska/kulturrelativistiska/postkoloniala/postmoderna idéer finns kvar.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, och de tvärsäkra teserna upprepas sedan tills att de etableras som ”sanningar”.
      Man kan alltid hoppas att SvD håller sig till en diversifierad diskurs, eller snarare kanske att man har förmågan att hålla flera diskurser levande.

  2. Kjell skriver:

    Läste nyss Virtanens artikel… Den var värre än jag trodde… Jag brukar vara försiktig med att diskutera politik på Facebook, men skulle någon av mina vänner där dela denna avskyvärda artikel kommer jag inte att vara tyst. Killen menar på fullt allvar att män skulle hoppa över att rösta ett par val för att kvinnor inte fick rösträtt förrän 1921? Alldeles bortsett från att det där med när män och kvinnor fick rösträtt inte är så enkelt som många tror, så skräms jag av tanken om arvssynd som något bra!?

    Det är även intressant det här med att kvinnor skulle vara bättre än män på vissa saker. Det kan ju stämma, felet är att bara att man så ensidigt drar fram kvinnors positiva egenskaper men ignorerar de manliga dito.

    • Susanna Varis skriver:

      Dessutom tycker jag att det är hårresande att han föreslår inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna för en viss grupp identifierad med hjälp av medfödda egenskaper och detta med motiveringen att den utpekade gruppen ”röstar fel”. Han vill inte bara avskaffa demokratin, utan vill göra detta med syftet att understödja vissa politiska inriktningar och kväsa andra.
      Jag ogillar generaliseringar av typen kvinnor är si och män är så. Det finns genomsnittliga skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor, men det går inte att påstå att ”kvinnor är mer empatiska” eller att ”kvinnor förstår förtryck bättre”. Gammal jämförelse, men fråga drottning Elizabeth II och en (manlig) uteliggare.

      • Kjell skriver:

        Ja, Virtanen får vara hur mycket vänster han vill, men att folk som (statistiskt) tycker annorlunda inte borde få rösta är helkorkat.

        Vad gäller könsskillnader är det genomsnittliga jag menar… Drottning Elisabeth är onekligen ett bra motexempel om nu kvinnor i snitt skulle vara bättre på empati. Thatcher likaså vad gäller benägenhet att starta krig, Ulrika Meinhof vad gäller terrorism, osv.

        • Susanna Varis skriver:

          Jag tyckte att det var väldigt många saker som var diskutabla i hans text. Exempelvis det här:
          ”Ändå, trots all vår förträfflighet, är det fakta att män står för stora problem i samhället. Det är vi som sitter på kåken, det är vi som super, det är vi som är våldsamma, det är vi som inte tar ut föräldraledighen, det är vi som inte vabbar, det är vi som tar livet av oss, det är vi som är utslagna, det är vi som saknar utbildning.”
          Här ses alla de här omständigheterna som problem som män står för. Om situationen hade varit den omvända; kvinnor sitter på kåken, kvinnor som super, kvinnor som tar livet av sig, kvinnor som är utslagna och kvinnor som saknar utbildning, vad eller vilket hade det skylls på? Kvinnorna själva? Inte en chans. Man hade sett det som effekter av patriarkala strukturer och förtryck.

          • Pelle2 skriver:

            Om kvinnor hade varit överepresenterade vad gäller brottslighet,var dominerande bland de utslagna och saknade utbildning så skulle man ha tillsatt kommissioner och gjort riktade insatser för att komma till rätta med problemen. När det är män som drabbas så får dom skylla sig själva.
            Jag såg också Isabelle Ståhls recenssion av boken om kapten klänning och hennes försök att få Göran Lindberg att framstå som en normal man och inte den avvikare han är.
            Snacka om att ha genusglasögon tjocka som coca-cola bottnar om man tror på de dumheterna.

            Virtanens dumheter är egentligen knappt värda att kommentera. Jag kan dock göra som Jämställdhetsfeminsterna och säga att Virtanen borde avstå sitt arbete till en duktig kvinna eftersom han ju faktiskt erkänner att han är en idiot som borde omyndigförklaras och att kvinnor är mycket bättre än män.
            Fast något säger mig att vi kanske måste hjälpa honom på traven genom att uppmana chefredaktören på AB att ge honom sparken eftersom han är en inkompetent klåpare och vit,svensk cisman.
            Vad gäller SVD så börjar jag allvarligt leka med tanken att säga upp prenumerationen även på denna tidning. Det som gör att jag tvekar är att ledarredaktionen faktiskt producerar läsvärda artiklar fortfarande..

          • Kjell skriver:

            Jo visst var det en usel text… Med logiska felslut stora som Grand Canyon dessutom. Är det att ”stå för stora problem” att vara utslagen eller sakna utbildning? Och Virtanen kallar sig vänster? Och om nu männen är så dåliga, är det väl bra om de tar livet av sig? Men visst ja, män kan aldrig vara offer (nä jag gillar inte offerkoftor, men om man nu ska vara konsekvent i sin ”logik”). För att könsmaktsordningen. Den osynliga, som bara kan ses med speciella glasögon, och som gäller kollektivt (man får alltid stå för svars/tyckas synd om som representant för sitt kollektiv).

  3. dolf skriver:

    ”årets feministkalkon”, det var ändå snällt sagt. Jag blev seriöst förbannad och skrev ett Öppet brev till Fredrik Virtanen innan han tar livet av sig på GD. Sprid det gärna vidare. Men varning, det är inte ett väluppfostrat inlägg.

  4. Pingback: Feminism i ett nötskal | WTF?

  5. Maria skriver:

    På tal om boken i inlägget. Ulrika By som ska föreställa nyhetsreporter på DN kan inte låta bli att vara mansfientlig när hon intervjuar författaren. Män jämförs med bilvrak. Trolle har jobbat som utredare på Citypolisens sektion för människohandel, är hans klientel representativt för män i stort? Det blir feministiskt till det löjligas gräns: ”Monica och Jonas Trolle blev gravida igen…”.
    http://www.dn.se/nyheter/sverige/sa-fick-han-fast-kapten-klanning/

    • Susanna Varis skriver:

      Tack för länken, jag lade in vissa passager i min lista ”misandri i media 2014”. DN i ett nötskal. Jag missar antagligen en hel del, eftersom jag inte läser DN regelbundet längre.

  6. Dreadlock skriver:

    Har försökt att skriva innan . Men är helt svarslös. Virtanens spalt :-= och Bechdeltestet som direkt fråga för Tatou. ? :-== Tokholm´s massmediala marionetter som sprattlar ikapp med chefredaktörernas hopplösa kamp att sälja papperstidningar.

    Vart lite fel i flödesschemat där kanske guys ? Down the drain you go…

    • Magnus skriver:

      Håller med. Likheterna med 70-talets mer extrema boktsavsvänster – APK, kpml(r) och så vidare – bli bara mer och mer slående. Men till skillnad från den gången har de paranoida träskallarna idag ett ganska betydande inflytande på mainstreamopinionen (under de röda åren på 70-talet var det dock inte så att t ex DN, Svenskan, Aftonbladet och SR kulturellt och politiskt sett dominerades av personer som försvarade Baader-Meinhofligan, argumnterade för införande av koncentrationsläger eller diskuterade vem man skulle kasta ruttna ägg på i nästa vecka…). Suck.

  7. Magnus skriver:

    Pallas artikel/reportage i SvD är intressant på flera sätt. Dels för att hen framstår som så genomsvenskt och omedvetet dryg; hen inser inte att Audrey Tautou m fl kommer att ta hem de flesta icke-hjärntvättade läsares sympatier; det märks ju dessutom att fransyskorna han/hon (?) talar med har varit med ett tag.

    Men det är också väldigt tidstypiskt när Champetier berättar om den yngre medarbetaren/filmeleven som hela tiden utbrast: uttryck dig inte som om du *tänkt* något i förväg på vad du skulle säga, som om replikerna hade den där avrundningen och udden som skrivna ord (eller en författares ord) kan ha! Det ska låta mer eh, uppbrutet, mer ba på magkänslan liksom. Och mera gester. Nu är skillnaden mellan höga och låga stilnivåer mycket tydligare i franskan än i de nordiska språken, både i tal och i skrift, men det är också i Sverige tydligt att retoriken och flowet idag väntas löpa mer direkt muntligt än för bara trettio år sedan, och gå mycket mer direkt på känslan – och på skruvade punchlines. Vi har ju alla hört det här krönikörstonfallet: ”han dolde det ba lika styvt som om han skyddat Tutanchamons sminkflaska med sina ben, haha” och så – även offentliga presentationer, tal, romaner förväntas allt mer hålla ungefär den tonen, den sortens flow. Och i en direkt ”live”-situation förväntas också kroppsspråket rycka in.

    Att tala i avslutade meningar och avstå från att direkt och relativt tydligt köra på att manipulera publiken, nere i salen, via tv-rutan eller via boksidan, att inte spela luftgitarr med sina ord, uppfattats av ganska många idag som otrevligt snobbigt, kallt och i nedsättande mening akademiskt. Som en brist: ni gör inte vad vi väntar oss! Det ska låta som en rappande Strindberg, eller i alla fall som en kvällstidningsreporter, som Liza Marklund eller Ronnie Sandahl. Och man kan undra om det är media som anpassar sig till en publik som blivit allt mindre van vid att själva debattera, att förhålla sig till åsikter, inte personer, som har allt mindre genuin känsla för ord och som hellre poserar och trycker in sina uppslag och idéer med blinkingar, svängar med axeln och halvfärdiga meningar (som på twitter). En nerklädd retorik, så att säga – för naturligtvis är det ändå en retorik man använder.

  8. Ulf skriver:

    Dessbättre gör faktiskt Virtanen självmål efter självmål med denna artikel. Att feminism i pk-malmstappning hittills har varit både elitistisk och antidemokratisk, har hittills varit väl förborgade hemligheter. Så icke längre när Fredrik Virtanen tar steget fullt ut och lättar på grannlåten. Han ger därmed de antidemokratiska strömningarna ett ansikte och det som kommer att hända härnäst är det som kommer att bli det intressanta.
    Låt mig föregripa och spekulera en stund. De redan övertygade kommer troligen som vanligt att tycka att hans idéer har full relevans. De tillhör ju den skaran som inte kommer att vilja lyssna på argument, eller vill överge det trygga i sin tro vad man än gör eller argumenterar. Också de som är övertygade om den här typen av resonemangs totala felaktighet kommer att finna massor av stoff i hans tankevärld som går att använda för att hävda den egna saken, artikeln är därmed rena guldgruvan vilket jag applåderar. Den sovande massan som däremot är mer återhållsamma och inte alltid benägna att uttala sig är däremot den intressanta gruppen. Den här gruppen är lättrörlig, välunderrättad för det mesta, intresserad av samhällsdebatt om den verkar intressant och är extremt allergisk mot vissa saker som tvång och förtryck. Om denna grupp uppfattar Fredrik Virtanens inlägg som den extremism den är, har Fredrik Virtanen de facto faktiskt inlett det mödosamma arbetet att begrava den här typen av tankegods. Historien visar igen och igen, att den som står för förtryck, våldsyttringar, särbehandlingar i ord men framför allt handling också är de som till sist står på de förlorandes sida. Så var det på 70-talet när Bader Meinhoff började spränga bilar och mörda folk i maktställningar. Istället för att som de hade räknat med få folket med sig, vände sig människor istället mot dem. Likadant här, men det som gäller är att detta måste utnyttjas på ett sätt som avslöjar de krafter som med locktoner tycks vinna mark. Det är här bloggar och sajter med en annan agenda kommer in. Denna artikel måste användas som argument igen och igen. Varje stavelse i den är ett motvapen och varje diskussion måste peka på det absurda i att en rörelse som hävdar att den är för jämställdhet, samtidigt hyllar en person som vill slopa jämställdhet vad gäller rösträtten. Det är med andra ord öppet läge för att faktiskt framgångsrikt argumentera för att den här typen av otäcka tankegods faktiskt förpassas till historien.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, det har spekulerats i att artikeln egentligen skulle vara någon slags satir. För att fungera som satir borde Virtanen i så fall ha varit mycket mera tydlig med detta, ingenting skiljer nämligen tonfallet och andemeningen från hans sk seriösa alster: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article18237217.ab
      ”Det stämmer att vita arbetarmän med låg utbildning, på kort sikt, förlorar på samhällsförändringen, men även vita män i allmänhet. När samhället blir mer jämlikt förlorar vi våra privilegier. Vi kan inte längre sitta med en polare, kolla sport, knäcka några bärs och skoja om blattarna på planen medan hustrun stryker skjortor. Och särskilt inte skoja högt, inte utan en massa tjafs från humorlösa pk-kärringar av bägge könen. I längden tjänar alla på det.”
      Det har även spekulerats i att artikeln är en slags testballong; man provar att flytta gränserna för vad den goda och fina ideologin, feminismen (eller pk-ismen), kan innehålla utan att folk reagerar. Blir det för många negativa reaktioner kan man alltid hävda att artikeln var satir – precis det som verkar ha hänt.

    • Magnus skriver:

      Jag tror f ö att redan historien kring Sveland, Josefsson m fl på Grävdebatten i Göteborg blev en viktig ”hit men inte längre”-punkt för många. Det blev närmast komiskt tydligt både hur stora anspråk Maria Sveland och hennes anhängare rör sig med – ni ska lita på det jag säger som om jag vore sänd av Gud, jag behöver inte debattera med någon som inte på förhand är positivt inställd till mig – och hur överens ett gäng journalister, tyckare och medienissar kan vara om att stöpa om verkligheten så att den passar dem själva (och sedan snabbt få redaktionerna att köpa den vinkeln). Att Sveland blivit illa behandlad, förminskad och skuffad på i debatten (som hennes halvfulla kompis Mymlan använde som skäl för sitt inhopp) visade sig ju inte riktigt stämma när det dök upp film och ljud från debattkvällen så att folk kunde döma själva. Där for många tidningar i backen.

      • Susanna Varis skriver:

        Ja, det var ett fascinerande skådespel och ett avslöjande av hur Sveland % co söker forma mediaverkligheten som de behagar. Den förtryckta Sveland som av någon anledning varje gång hon känner något gällande feminism och jämställdhet bereds obegränsat med utrymme i den största dagstidningen, DN.

  9. Tack för uppslaget och inspirationen! :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.