Jämställdhetsdiskursens blinda fläck

Anledningen till att jag numera anser att det är olyckligt att feminismen har tillskansat sig problemformuleringsprivilegiet när det gäller jämställdhet är exempelvis sådana saker som detta inlägg kommer att handla om. Den feministiska synen på jämställdhet är mycket ensidig och bristfällig, men har ändå lyckats bli den dominerande sådana. Så till den milda grad att gemene man alltför ofta är beredd att sätta likhetstecken mellan feminism och jämställdhetsarbete. Feminismen ser kvinnor. Kvinnor i offerposition. Allt som stödjer postulatet om könsmaktsordningen tas till intäkt för densamma, annat blundar man för. Drabbar någon omständighet män värre eller i högre utsträckning än kvinnor ses detta sällan som något som har med jämställdhet att göra, något som man automatiskt gör om förhållandet är det omvända. Så även det klassiska exemplet med arbetsplatsolyckor med dödlig utgång.

I en tidning häromdagen fanns ett reportage på två uppslag om dödsfall på arbetsplatser:

DSC_0435-50 ”Varje vecka dör i genomsnitt en person på sitt arbete.”

DSC_0437-50

Ingenstans  på de fyra sidorna finns statistik uppdelad på kön. Ingenstans på det fyra sidorna finns en notering om att den absoluta majoriteten av dessa ”personer” är män. Hand upp den som tror att genusperspektivet skulle lysa med sin frånvaro om förhållandet var det omvända.

Statistiken (uppdelad på kön) från Arbetsmiljöverket ser ut så här:

arbetsplatsolyckoramv Anmälda dödsolyckor i arbetslivet 1955-2013 anställda (del av diagram). Arbetsmiljöverket. 

593 män och 55 kvinnor således. 91, 2 % män. 

Feministiskt initiativ berättar om sin inställning till arbetsmiljö här:

  • För en ökad satsning på åtgärder som förbättrar arbetsmiljön inom kvinnodominerade arbetsområden.

[…]

”Arbetsmiljöproblematiken har en tydlig könsdimension

Kvinnodominerade arbetsplatser har en arbetsmiljö som i högre utsträckning leder till förslitningsskador och långtidssjukskrivningar. Feministiskt initiativ vill vidta kraftåtgärder för att minska ohälsan och anser det nödvändigt att analysera de höga ohälsotalens orsaker ur ett könsperspektiv.”

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, Feminism - referensinlägg, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, misandri i media, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Jämställdhetsdiskursens blinda fläck

  1. David skriver:

    Vad knaprar man som journalist för att klara av det ständiga hyckleriet?

  2. Pelle2 skriver:

    Jag kollade feministiskt initiativs partiprogram och såg just det där att man vill satsa på kvinnors arbetsmiljö men struntar i mäns trots att flera män än kvinnor dör.
    Rent generellt hitttade jag inte en enda stavelse om att de vill göra något för män utan allt handlade om kvinnor. Det är fascinerande att journalisterna inte ifrågasätter detta och det faktum att de förment jämställdhetssträvande feministerna har endast en man i partiledningen.
    Om ett riksdagsparti hade haft enbart män i partiledningen hade dom skrikit ihjäl sig..

    • Pelle skriver:

      Det är helt klart dags att börja granska F!, på samma sätt som man kan börja ana att MP börjar granskas efter deras groda om anynoma bloggar.

  3. Helge skriver:

    Jämställdhet som ideologiskt koncept har sina egna inneboende brister. Därför är det inte helt ologiskt att den praktiska tillämpningen är bristfällig. Eller att en korrumperande ideologi stjäl problemformuleringsprivilegiet.

    Problemet med att basera jämställdhetsarbete på feministiska konspirationsteorier (som t.ex. könsmaktsorningen) och rena lögner är inte att män missgynnas av det.

    Det innebär allvarliga problem för män, men ingen med sunt förnuft förutsätter att män gynnas av feminism.

    Det finns hur många exempel som helst på att det feminister sysslar med är ren könsrasism. Då talar vi inte om några enstaka undantag, utan om inflytelserika och opnionsbildande feminister. De mest ansedda inom den feministiska rörelsen och de mest tongivande feministerna inom media. Feminister, och i synnerhet feministiska förebilder, är könsrasister. Det är inte så att dessa feminister försöker dölja det heller.

    Därför vore det högst förvånande om det skulle lyftas som ett problem, att nio av tio av de som dör i arbetsplatsolyckor är män. Däremot skulle det kunna användas som en förevändning i kampen mot könsroller. Där består problemen alltid av män och manligheten självt (macho macho macho macho) och det är synnerligen viktigt att det förhåller sig på det viset, för att kunna upprätthålla den feministiska offerordningen.

    Nej. Problemet är inte att män missgynnas av feminism, även om det i sig självt innebär allvarliga problem. Det största problemet med att basera jämställdhetsarbete på feministiska konspirationsteorier, det är att kvinnor också missgynnas av det.

    • Susanna Varis skriver:

      Nej, men från feministiskt håll hävdas det ibland att feminismen är till för både män och kvinnor och att den enbart är inriktad på kvinnors problematik eftersom det bara är kvinnor som missgynnas i ett jämställdhetsperspektiv. Man gör också anspråk på att ha den korrekta beskrivningen av hur jämställdhetsproblematik ser ut och har ”hela bibliotek med forskning” (genusvetenskapen) som backar upp detta.
      Det är dock inte så jätteofta som man hör feminister förespråka att kvinnor i lika hög utsträckning som män ska få ”privilegiet” att jobba med de tunga, farliga och smutsiga jobben.

      • Helge skriver:

        Ja, det är sällan feminister förespråkar att kvinnor ska få ”privilegiet” att jobba med tunga, farliga och smutsiga jobb. Det förekommer förstås, men förutsätter att yrket också har hög status (som t.ex. brandman).

        Jämställdhet är lite makabert på det viset. Män dör som flugor på våra arbetsplatser. Därför görs arbetsskador till en könsfråga, som drabbar kvinnor. Män tar självmord i oroväckande stor utsträckning. Därför görs psykisk ohälsa till en könsfråga, som drabbar kvinnor. Signalen är tydlig. Män är förbrukningsvara. Vi förväntas dö. Deal with it.

        Vilken tur att när könsrollerna väl har upplösts, så kommer problemen magiskt att försvinna. Vi kommer att bli befriade och leva lyckliga i alla våra dagar. Vi kommer sitta under regnbågen tillsammans, i en enda stor familj, och att äta glass. Kanske kommer vi att mata rosa sjöhästar med popcorn. Jag vet inte, men feminism framstår mer och mer som ett urspårat aprilskämt. Någon glömde bara bort att skrika APRIL!, APRIL! någon gång på 90-talet, och sedan dess har det fortsatt. Lite mer skruvat för varje år.

        Jag håller med dig om jämställdhetsperspektivet och jämställdhetsproblematiken. Genusvetenskapen är ideologi, som används för att skänka en slags auktoritet, eller legitimitet, till feministiska föreställningar. Jag ville bara poängtera, att när vi har en rörelse som gör anspråk på att föra kvinnors talan, och tillgodose kvinnors intressen, men vars problemformuleringar inte ens är verklighetsförankrade, så kan det kritiseras på sina egna meriter, utan att trigga någon onödig könskamp. Någon har släckt lampan inne i skallen på de här människorna.

        • Susanna Varis skriver:

          Javisst. Jag vill inte trigga igång någon könskamp, sådant håller den feministiska falangen på med så det räcker och blir över. Jag vill bara nyansera den ensidiga (feministiska) bilden som pumpas ut i media dag ut och dag in. Det är en slags hjärntvätt och jag tycker ändå att det är nödvändigt att lyfta fram det perspektivet som aldrig syns.
          ”Vilken tur att när könsrollerna väl har upplösts, så kommer problemen magiskt att försvinna. Vi kommer att bli befriade och leva lyckliga i alla våra dagar. Vi kommer sitta under regnbågen tillsammans, i en enda stor familj, och att äta glass. Kanske kommer vi att mata rosa sjöhästar med popcorn. Jag vet inte, men feminism framstår mer och mer som ett urspårat aprilskämt.”
          :D precis

        • Oli skriver:

          Har mötts med otippat stor förståelse när jag och kompisar/familj har pratat om valet i höst, och förklarat för dem att jag inte kan rösta på något i det rödgröna blocket eftersom de partierna i bästa fall ser mig som en förbrukningsvara i kampen för ”jämställdhet”. Jag kanske är cynisk som blev förvånad, men det verkar ju finnas hopp om att propagandamaskinen faktiskt inte funkar särskilt bra här nere på marken. Det är nog tack vare bloggar som den här som jag har lärt mig uttrycka mina åsikter på ett mer pedagogiskt och förnuftbaserat sätt, så du och de andra gör ett otroligt viktigt jobb.

          Sen undrar jag om inte Helge bedriver någon egen blogg? Skulle vilja läsa mer, fantastiska kommentarer!

          • Susanna Varis skriver:

            Tack! Ja, det låter hoppingivande och jag tror också att det är en ganska stor skillnad i tankegångar mellan Södermalm och landet utanför Södermalm.

          • Helge skriver:

            Det finns ingen Helges blogg, tyvärr. Läs den här bloggen. Den verkar bra.

            Ja, propagandamaskinen maler på som en gammal kvarn, och folk är trötta på tugget. På elitistiska journalister och pantade provokatörer.

            Javisst finns det hopp. Skolundervisningen borde vara fredad från alla former av perverterad ideologi. Inklusive radikalfeminism och genus. När det sunda förnuftet segrar på den arenan så tänds också hoppet för framtiden.

  4. Magnus skriver:

    Ann-Charlott Altstadt (en av ganska få äldre feministiska skribenter i landets medier som vågar vara kritisk mot dagens chick-lit/identitetsfeminism) skrev för några år sedan i Aftonbladet att hon i vardagen gärna vill uppträda ”som en heterobutch”. Det är hennes eget ord, och det betyder förstås en kvinna som är hetero men som kapat ner en del av det näpna, galanterande, sorgfälligt sminkade, stylade och understruket feminina i sin look, sitt sätt att uppträda och resonera. För att spara tid och diskret markera för omgivningen : jag är inte här för att showa utan för att få jobbet gjort eller för att föra en relativt avslappnad no-nonsense-diskussion. Det säger enormt mycket om svensk feminism idag att vi inte har fler som kör den inställlningen, när alla ändå snackar om könsskillnader och könsmaktsordning. Att ’bryta mot reglerna’ på *det* sätttet anses inte okej, inte vinnande.

    Orsaken är förstås att den som uppträder så går upprätt utan att förvänta sig att alla ska hylla henne för att hon är kvinna (och utan att aggressivt hänvisa till systerskapet), man går upprätt men slänger ut offerkoftorna och iden att ens sexuella preferenser eller kön automatiskt gör henne till rebell, till en kämpande utstött. Inte kul, tycker väl Katrine Kielos, Hanna Fahl och Birgitta Ohlsson.

Lämna ett svar till Susanna Varis Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.