Mansnormer

I kölvattnet av den tragiska händelsen i Helsingborg i helgen, då en fotbollssupporter och familjefar brutalt slogs ihjäl, har den sedvanliga skaran av feministiska skribenter höjt sina röster om ”mansnormer”. ”Mäns våld mot män” som Frida Boisen skrev att allt detta handlade om. ”Machoidealet”, som Erika Hallhagen uttrycker det i dagens SvD.

Jag vill påpeka att jag inte hyser något större intresse för fotboll, har aldrig gått på en match och vet inte mycket om fotbollskulturen. Därför kan jag inte uttala mig om vad för slags normer som skulle råda där. Normer är tids- och platsbundna och går från mänsklighetens minsta enhet, familjen (eller individen, för den delen), till den största; hela mänskligheten. I den stora skalan kan man kanske säga att vissa normer, säg ”du skall inte döda”, är allmänmänskliga, men ju mindre beståndsdelar av mänskligheten som studeras, desto mer varierar normerna.

Nationalencyklopedin:

”Det ”normala”, eller godtagna beteendet i t.ex. en social grupp. Konvention, praxis.”

och

”Handlingsregel, påbud om hur något bör vara eller hur något bör vara beskaffat eller organiserat.”

Ett begrepp med både normativa och deskriptiva betydelser således.

Dessutom godtas i många samhällen förbrytelser av normerna, oftast i syfte att skydda samhället och medborgarna. Polisen har exempelvis rätt att bryta mot påbudet ”du ska inte döda” i vissa fall. I andra fall har även den dömande makten möjlighet att bryta mot detta påbud, exempelvis i de länder där dödsstraff praktiseras. Åter i andra fall finns en förväntan på individer att bryta mot ovan nämnda påbud; i krigssituationer.

Att beskydda familjen, stammen, samhället, riket eller nationen har traditionellt främst varit en uppgift för den manliga delen av befolkningen. Mannen har haft en förväntan av våldsberedskap på sig (vilken f.ö. ledde till allmän rösträtt i sin förlängning). Man kan alltså påstå att en våldsberedskap har ingått i mansnormen.

ku-33 Någonstans ute i fält. Morfar Antti är tredje från vänster.

Tack vare att mina mor- och farföräldrar, tillsammans med hundratusentals andra, deltog i de finsk-ryska krigen under förra århundradet finns nu landet Finland och den ryska gränsen mot Sverige går inte vid Tornedalsälven. Jag har ingen aning om hur det skulle ha sett ut om våldsberedskapen inte hade funnits där, men alldeles säkert är att det hade varit mycket annorlunda. Varje liten ort i Finland har en avdelning med hjältegravar på kyrkogården; stupade soldater från krigen mot Ryssland. Både min morfar och farfar överlevde, men konsekvenserna i förluster och trauman blev stora för hela Finland. Tack vare dessa uppoffringar finns nu Finland som ett demokratiskt land intill den numera allt mer opålitliga grannen i öst. Jag vet inte hur den feministiska kampen skulle se ut i Sverige om till exempel herr Putin var regeringschef.

Att en våldsberedskap är förväntad är dock inte samma sak som att det är påbjudet eller uppmuntrat med vilken slags våld som helst. Det är här det svajar i den feministiska retoriken, man är så mån om att hela tiden koppla våldet (framför allt det omotiverade och oacceptabla) till män och manlighet och en manlighetsnorm. (Man kan i förbigående undra hur Boisen och Hallhagen vill hantera det våld som utövas av kvinnor? Inte alls, i sedvanlig feministisk anda?) Osunt våldsförhärligande förekommer med all säkerhet inom vissa subkulturer. Min gissning är att det där handlar om unga killar med för få manliga förebilder (hade det varit för många hade det ju lett till ännu mera våldsförhärligande enligt ovan nämnda feministers tankegångar). Osunt våldsförhärligande förekommer även inom feminismen, minns SCUM och alla entusiastiska kulturskribenter, Alakoskis skönmålande av relationsvåld och en del stora, feministiska twittrares kontinuerliga drapor om att slå ihjäl människor på grund av deras kön.

Hur stävja det meningslösa våldet då? Det är en svår fråga. Man skulle kunna förespråka allt från stora restriktioner, ingen alkoholförsäljning, tomma läktare, till mildare, att klubbarna ska se över sina policies och ändå inte uppnå nollvisionen. Att grovhugget och felaktigt angripa en inbillad, generell ”mansnorm” är dock ingen lösning.

Talar man om våldsberedskapen som beskrivits ovan så är det inget jag personligen ser som en god idé att försöka avveckla. Bara för att Sverige har fått leva i fred i ett par hundra år så finns det inget som säger att det för alltid kommer att förbli så.

Se även MiT på Genusdebatten om den lilla minoritet män som utövar våld här.

Tillägg:

Jussi H. Lundell på samma tema här.

Lars Anders Johansson om våldet i fotbollssammanhang här.

Jussi H Lundell (140409) här.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, finland, Från arkiven, genus, genusvetenskap, historia, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 svar på Mansnormer

  1. Rick skriver:

    I mina ögon är det direkt osmakligt när dessa feministiska skrikhalsar utnyttjar den mördade mannen för sina egna hatiska syften.

    Jag instämmer förresten till fullo i din beskrivning av det finländska samhället och den roll de unga finländska männen spelade. De allra flesta av dem var fridfulla och fredliga, men angripna av en blodtörstande totalitär regim (som tydligen fortfarande har sina anhängare även i Sverige) blev de tvungna att ta till extremt våld. Som uppvuxen i Finland vet jag att de som var med ogärna talade om sina erfarenheter efteråt, främst eftersom de handlingar de måste ta till var dem själva så främmande.

  2. Lavazza skriver:

    Jag dubbelpostar:

    Snacket klingar illa. Kvinnor uppskattar och behöver kapacitet och beredskap för våld hos män.

    Om inte annat för att få in pengar och hålla befolkningen i schack för att framgångsrikt genomföra deras ideologi.

    Samma feminist som klagar på våldsamma män kommer i nästa andetag kräva åtgärder som förutsätter våld, tvång och hot om våld.

  3. Jussi H. Lundell skriver:

    Intressant och skarp analys!

  4. Annika M skriver:

    Bra skrivet!

  5. michael skriver:

    Ja tänk att ishockey som är betydligt tuffare än fotboll inte skapar ishockeyhuliganer i samma utsträckning som fotbollen med sina mans normer på isen,det borde vara upplopp efter varje match för dom lättpåverkade männen.

  6. Pelle2 skriver:

    Svenskan jobbar hårt på att köra ner i samma extremfeministiska dike som DN. Det är uppenbart att dom inte vill överleva särskilt länge till. Om dom skrämmer bort sina kärnläsare så kommer dom inte ha några intäkter kvar. Unga människor prenumererar inte på tidningar i någon större omfattning så de är knappast räddningen från tidningsdöden…

  7. Ulf skriver:

    En arbetskamrat till mig är lesbisk, inget fel i det, så klart. Hon är väldigt trevlig och en god vän. För en tid sedan avslöjade hon att en före detta flickvän hade misshandlat henne och detta så svårt att väninnan hade hamnat på sjukhus och dessutom fått problem med nerverna. Enligt den retorik och logik som feminister använder, skulle antingen den här historien vara ett rent påhitt, vara ett resultat av mansnormer som också influerar vissa kvinnor eller kanske till och med vara ett resultat av min väninnas fria fantasier.
    Det jag påstår är alltså att genom att generalisera och medvetet blunda för viss typ av våld men inte annan, gör sig modern feminism sig skyldig till inte bara generaliseringar utan också till förringande av en del människors genuina nöd. Tanken att våld och våldsutövning bara utövas av en grupp och typifiera denna grupp utifrån sociala och psykosociala normer som ett stigmata som hänger som ett Demoklitossvärd över vissas huvud men inte andras, är att förringa att våld faktiskt finns överallt och därmed osynliggöra en del kvinnors nöd. För med deras logik skulle ju min väninna vara en lögnare, ett offer för alltför livlig fantasi eller rent av ha missuppfattat vad hennes situation egentligen handlade om. Snacka om att svika både kvinnor och män genom att kollektivt dra dessa över en kam.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, och så finns ju manliga offer som nästan kategoriskt osynliggörs överallt.

    • Dreadlock skriver:

      En del år sedan gjorde jag en kartläggning angående våld inom samkönade relationer. Jag tog det som fanns publicerat i form av projektstudier inom socialvetenskapliga fältet. Inget av detta finns sparat eller utskrivet. Den största slutsatsen av dem alla : I alla former av samkönade relationer är risken att bli utsatt av partnervåld dubbelt så stor än i heterosexuella relationer.

      Det fanns dessutom väldigt dystra fakta angående könsförvirringssyndrom (Det heter inte så ordagrant,men jag kommer inte på korrekt lingo efter så många år) I vilket fall är den av offentlig vård erkänt behandlingsbar sjukdom och där könsbyte är boten Och där personer genom ett könsbyte löper 500% större suicidal risk än innan (!)

      Transexuella löper också väldigt stor riska att bli utsatt för våld – Främst av andra transor (!)

      osv.osv.

      Något att komma ihåg när Hbtq världen ständigt söker sina syndabockar som inte tillhör kretsen. Om vi ska tala om ”Normalisering” av sexuellt våld. Så finns det betydligt tydligare exempel än våldet inom och utom det heterosexuella relationen.

      • Roffe skriver:

        Ser att Dreadlock redan skingrat en del dimmor…:)

      • Ulf skriver:

        Tack Dreadlock för en balanserad och saklig men framför allt vetenskapligt inriktat inlägg som förklarar saker och ting med tyngd. Det är synd att genusvetare och andra inte använder samma typ av deduktiva förmåga, utan istället väljer att använda sig av generella tyckanden som en metod att finna ”sanningar”.
        Tillbaka till själva sakfrågan så kan man ju inte låta bli att förundras över hur ett förment sympatiserande kan slå så fel att de man säger sig sympatisera med i själva verket till sist blir de som får betala priset för en helt skruvad logik i form av teser om varför förövare av t ex våld alltid är oskyldiga baserat på könstillhörighet. Att män utövar våld mot kvinnor är illa, men att kvinnor utövar våld mot t ex kvinnor men också män är lika illa. Detta väljer man dock att förbise med teorier som mest liknar de Vatikanstaten använde för att förklara varför jorden var universums medelpunkt vad än vetenskapen sa. Det hela blir till slut så hattefnattigt att i stort sett kan vissa individer komma undan med grova brott, medan andra i stort sett är dömda för att ha begått brott innan dessa ens har begåtts. I sanningen en skruvad värld.

    • Roffe skriver:

      Den radikala feminismen har givetvis svar även på detta.
      Vad det handlar om är, i det fall en biologisk kvinna är förövare, att hum går in i en manlig roll och alltså är social man i det ögonblick gärningen begås.

      Voila! Elegant lösning eller hur? Kvinnor kan fortsätta vara offer och män är alltid förövare.

      Orkar inte leta upp referens just nu.
      Om jag inte minns helt galet är dessutom partnervåld vanligare i samkönade förhållanden, explicit lesbiska.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.