Reflektioner i förbifarten

Utställningen upptar det mesta av min tid för närvarande, men i morse hann jag ändå notera en sak i förbifarten.  På framsidan av Metro finns en blänkare med rubriken ”Kvinnors projekt får mer pengar”. I den lilla ingressen på förstasidan skrivs att ”En studie i USA visar att kvinnor snabbare får ihop pengar till gräsrotsprojekt” (jag lyckas tyvärr inte hitta artikeln på nätet).

Vad fint, det visste man väl att kvinnor är duktiga, är väl tanken som förväntas dyka upp hos läsaren. Frågan som inställer sig hos mig är då: när beskrevs männens prestationer i relation till kvinnor på ett positivt sätt senast? Minns någon en rubrik som lyder något i stil med: ”männens företag mera framgångsrika” och där detta framställs som något positivt?

Går man sedan vidare till artikeln i tidningen svallar superlativen över i beskrivningarna av kvinnors gräsrotsfinansierade projekt. Hand upp den som tror att beskrivningarna skulle svämma över av dessa superlativ om förhållandet vore det motsatta, dvs att mäns gräsrotsprojekt vore de som håvade in mest pengar. Efter att ha följt den journalistiska agendan som för närvarande råder i Sverige under ett antal år kan jag med hyfsad stor säkerhet säga att om läget var det sistnämnda, skulle artikeln framställa utfallet som en skriande orättvisa mellan könen och något som antagligen berodde på förtryckande strukturer där kvinnors projekt sågs som mindre seriösa och förtroendeingivande.

Artikeln är dessutom ett i raden av exempel där kvinnor och kvinnlighet framställs i positiv dager. Detta är det i sig inget problem med förstås, men i dessa tider får man leta sig fördärvad efter artiklar som beskriver män och manlighet på ett positivt sätt. Däremot är motsatsen legio: män och manlighet dissas, för att inte säga demoniseras, regelmässigt i svensk media. För exempel se den högst ofullständiga listan i inlägget Misandri i media 2014.

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Reflektioner i förbifarten

  1. Pelle2 skriver:

    Om män var bättre på att gräsrotsfinansiera projekt så skulle dom definitivt prata om diskriminering, förtryck ,patriarkatet och strukturerna som hindrar kvinnorna från att få del av dessa pengar.
    Desssutom skulle det säkert startas en statlig utredning om varför det ser ut på det sättet. Utredningen skulle förmodligen dessutom bemannas med diverse genustokar så att ”rätt svar” kommer fram. Dv.s att kvinnorna måste kvoteras till pengarna och män stiga tillbaka och lämna plats åt de stackars förtryckta kvinnorna.

    När det omvända gäller så är det väl pojkarnas och männens antiprojektkultur och kvinnornas otroliga kapacitet och kunskap som är orsaken till varför kvinnor lyckas bättre. Därmed kan man strunta i orsaker och låta allt vara som det är för att könsmaktsordningen,patriarkatet och intersektionaliteten amen ;-).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.