SvD kultur i DN ditos fotspår

Feminismen breder ut sig över sidorna i SvD kultur, idag har jag hunnit snegla på två artiklar; Hynek Pallas feminismspäckade recension av den franska filmen Isabelle av Francois Ozon och författaren Marcus Priftis attack på män, manlighet och gamerkultur. Jag har varken sett filmen eller påstå att jag vet något om gamerkultur, men jag reagerar på den numera så populära tendensen att välja ut en subkultur eller (liten) undergrupp inom kollektivet män, plocka ut de negativa aspekterna i den och applicera alltihopa på alla män. det brukar kallas för manlighet eller manskultur.

Handboken i Priftis fall är Stephan Mendel-Enks bok Med Uppenbar Känsla för Stil. Skribenten beskriver alstret som ”en analys av den dominerande manligheten med utgångspunkt i en grupp våldsbenägna fotbollssupportrar”. (Borde inte en varningsklocka ringa redan där?):

”Mendel-Enks tes är att huliganer och andra våldsmän inte är några avvikelser, utan förlängningar av samma logik som präglar alla andra manliga sammanhang. Våldsmännen har inte andra värderingar än de ”normala männen”, de tar dem bara lite längre.”

Har vi hört det förut? Exakt den grundläggande tankefigur som numera dominerar i främst de unga radikalfeministernas värld, men tyvärr på många andra håll i samhället i övrigt också.

Även skribenten anammar Medel-Enks teser med hull och hår:

”Trots att boken fått status som modern klassiker har det insiktsfulla i Mendel-Enks analys – manskulturernas likheter – mer eller mindre fallit i glömska.”

Den radikalfeministiska propagandan har sakta men säkert börjat nästla sig in i även SvD. Snart finns det inte mycket att läsa i form av dagstidningar. (Undrar om Helsingin Sanomat har en digital prenumeration…klart de måste ha det…)

 

 

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, Film, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

21 svar på SvD kultur i DN ditos fotspår

  1. Magnus skriver:

    Suck. Mendel-Enks bok är ju dessutom lastgammal (med de mått som kultursidenissar och krönikörer numera brukar använda) – om Prifitis hävdar att han på något vis har upptäckt den nyligen så är det ju märkligt i sig. Sådär tio år sen den kom väl? Det är som om en övervintrad hippie 1983 skulle sagt ”har ni hört talas om Hermann Hesse och hans roman Glaspärlespelet?”

    Och SME’s bok är dessutom ett exempel på hur en-spåriga debattböcker numera tenderar att bli – i Sverige i alla fall. I likhet med t ex Katrine Kielos, Katarina Wennstam eller Björn af Kleen väljer han ut en enda snäv vinkel från början, naturligtvis med genuskoppling, och kör sedan stenhårt på den. Förr var debattböcker diskuterande, de kunde ofta driva ett prövande resonemang med flera olika ingångar i den problematik som skulle belysas, men det verkar anses för svårt för dagens offentliga eliter.

    • Susanna Varis skriver:

      Det låter som en svunnen tid att drömma sig tillbaka till.

      • Magnus skriver:

        Ja, för tillfället är det kanske det. Och den här nya sorten är ju också…ett slags avtryck av tankesmedjornas och pr-konsulternas långt framflyttade positioner i svensk media.

        Å andra sidan kommer ingen att läsa Schulman, Kielos, Marklund eller Filip & Fredrik om femtio år. Utom möjligen i forskningssyfte.

        • Susanna Varis skriver:

          Tror du på en tillbakagång för pr-byråernas och tankesmedjornas inflytande?

        • Magnus skriver:

          I längden: ja, kanske, de är inte så där urstarka i sin ekonomiska grund och de företräder ju faktiskt en tydlig minoritet. De allra flesta här i landet har föga till övers vare sig för radikalfeminism, kluddigt obehärskat känslotänkande eller extrem nyliberalism.

          En stor del av problemet i nuläget är nog att få upp de här tankedivorna och deras gäng i ringen för verkliga debatter, i nuläget blockerar de ju till stor del debatten och kan sitta kvar i sofforna på någon sorts luddiga anspråk på att vara ”de goda” eller de progressiva (under beskydd av sina chefer). Med redaktioners, politikers och tv-bolags goda minne.

          Men samtidigt betyder det att det är öppet fält för starka aktörer som skulle kunna kliva in och bygga upp nya tidningar eller nya mediekanaler, och som inte tänker bjuda in det här gänget av slappa krönikörer och deras fans eller spela efter deras regelbok.

  2. Pelle2 skriver:

    Jag är ingen gamer och har ingen insikt i den kulturen men det är ju konstigt att när män skapar en i stort sett enkönad miljö utifrån sina intressen så är det något fruktansvärt som skall bekämpas medan om kvinnor gör detsamma så skall det uppmuntras. Kvinnorna måste ju gubevars ha skyddade miljöer där de inte behöver tänka på att behaga männen och konkurrera internt…

    Jag är säker på att även vi män behöver en fristad där vi kan umgås på våra villkor och utifrån våra intressen utan att behöva ta hänsyn till de bräckliga feministerna.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, det är mer sällan man hör män gnälla över samhällsfarliga, enkönat kvinnliga miljöer (fast nog borde kanske någon börja rensa i de snudd på enkönat kvinnliga bastionerna på landets genusvetarutbildningar, de känns inte alla gånger som så sunda). ;)
      Åter samma sak; företrädesvis män skapar något och när det sedan existerar så ska feminister och genusvetare dit och berätta hur det borde se ut. Varför finns det inga enkönat kvinnliga gamermiljöer? Varför har inte alla tjejer som under decennier peppats till att syssla med allt traditionellt manligt plockat upp ex vis det här, skapat sina egna spel och miljöer? Är det strukturerna som tvingar dem att avstå, som vanligt? Eller är de bara inte intresserade? För en feminist eller genusvetare är ju svaret givet.

  3. Erik S skriver:

    Jag har i och för sig inte sett filmen/spelet som recenseras men instämmer i inläggets syn på förutsägbara filmkritiker. Lite off topic vill jag tipsa om Stephan Mendel-Enks roman ”Tre apor” – den är betydligt bättre än ovan nämnda bok, både skarp och riktigt rolig!
    ´
    http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/stephan-mendel-enk-tre-apor/

    • Susanna Varis skriver:

      Jahaja, det handlar om en självbiografisk roman. Av skribentens beskrivning kan man få intrycket av att det handlar om något slags akademiskt arbete. Samma sak, i och för sig, i genusvetarnas värld.

  4. Kjell skriver:

    ”Mendel-Enks tes är att…”. En tes, alltså. Och den ska man bara tro på, menar Priftis? Bevis, tack. Och om de inte går att få, kan man få be om lite med ödmjukhet i stället (typ ”så här skulle det kunna vara, men vi är inte säkra så låt oss testa lite och se hur det går”). Då hade jag åtminstone kunnat överväga det hela.

    Ur artikeln: ”I ett samhälle där män å ena sidan uppfostras till ett gammaldags mansideal präglat av autonomi, platstagande, överlägsenhet och benägenhet att ta konflikter, och å andra sidan ideligen får höra att ett sådant machobeteende är förkastligt, har många män ett behov av att hålla isär arenorna för den gamla och den nya manligheten.”

    Förutom det här med överlägsenhet (jag antar att det menas en överlägsen attityd, inte överlägsenhet i kompetens eller så), har alltså någon bestämt att dessa egenskaper är macho, och dåliga? Vad i hela friden är det för dåligt med det? Och vem är det som ivrigt påhejar kvinnor att ”ta plats” (rätt svar: feminister).

    En möjlighet är att Priftis menar att män och kvinnor ska ha lika mycket av de här egenskaperna. Varför det? Tänk så här: Anta att de här egenskaperna är jämt fördelade mellan könen, men att olika individer skiljer sig åt. Är det fel? Om ja, ska vi alltså ha några slags klonade människor som alla är likadana, det tror jag inte att ens den mest extrema feminist önskar sig. Om nej, varför blir det då plötsligt fel om det skiljer sig åt mellan könen? Varför är skillnader mellan grupper mycket mer orättvisa än mellan individer?

    • Susanna Varis skriver:

      Se där en bunt mycket bra frågor för hugade feminister att idissla!

    • Magnus skriver:

      Just ödmjukhet och omdöme, dvs att inte hela tiden tuta och köra i öronen på läsaren när det man sager faktiskt bara är hypoteser eller fria gissningar, är något jag verkligen saknar hos svenska krönikörer och medienissar numera. Men det anses nog inte riktigt funka ihop med den attityd man ska ha för en fet krönika.

      Och för att plocka upp en egenskap som verkligen är exklusivt kvinnlig: här om dagen kunde man läsa ytterligare en tjej i någon stockholmstidning som krävde att restauranger som inte låter kvinnor amma som de vill vid borden ska bojkottas och brännmärkas som manschauvinistiska hangouts. En passning som man har sett ungefär hundra gånger i svenska tidningar de senaste tio åren. ”Att amma är naturligt och kvinnligt, det är något som kvinnor måste ha frihet att göra och visa upp” brukar det heta, alltså ska det vara fritt fram även på krogen. Man kan ju fråga sig, om en man hade sagt att jag kräver rätten att få flyga modellplan, eller köra leksaksbilar på duken, när jag är på krogen med mina barn, ty att leka och lära sig saker tillsammans är naturligt och viktigt, och jag är en farsa som aktivt bryr mig om mina barn! – hur hade det tagits emot? Han hade naturligtvis inte tagits på allvar.

      Jag tror att alla som inte är hårt uppbundna för att kräva sin rätt att amma eller leka, kräva till sista millimetern, begriper varför många krogar har ett generellt förbud här. Oavsett hur naturligt det är får hyfsat många gäster obehagskänslor av om en kvinna fem-sex meter bort (eller betydligt närmare) drar upp en unge, öppnar blusen och ammar. Lukterna och synintrycken kan vara mycket påträngande även om de inte är uttalat frånstötande, just för att på krogen går man får att äta och dricka gott och ha ro att prata.

      Visst klarar somliga mammor av det här snyggare än andra, men ingen krögare eller servitör (på litet bättre restauranger, inte McDonald’s) vill behöva bli invecklad i långa diskussioner vid bordet med någon som propsar på att ”men jaaaag är ju inte en av de där mammorna som inte kan sköta det fint och dessutom är här inte så många gäster nu” etc, alltså är ett generellt och rakt nej den enda lösningen så att alla vet vad som gäller. Och vad är problemet med det? De tillfällen när en kvinna *måste* ha tillfälle att amma på lunchen eller middagen ute på stan, på krogen, för att det inte finns någon annan lösning torde vara mycket lätt räknade.

      • Susanna Varis skriver:

        Det finns ju en hel del saker som är naturliga, men som vi inte på grund av vanlig hyfs och hänsyn gör i offentliga miljöer – inga nämnda, inga glömda. Nyblivna föräldrar tycks tappa en del av den hyfs som de möjligen hade innan guldklimpen kom till, ofta beter man sig som universum kretsar kring just den egna barnvagnen/barnet. Man kan ju önska att folk använde sitt omdöme mer i de här sammanhangen. Nu har inte jag några egna barn heller, men går jag ut på restaurang så vill jag ju också ha det trevligt.

      • Kristian skriver:

        ”My wife was an immature woman. I would be home in the bathroom, taking a bath, and my wife would walk right in, whenever she felt like, and sink my boats. ”
        -Woody Allen.

  5. Kjell skriver:

    Förutom bristande ödmjukhet bland feminister är det du beskriver också vanligt: Att allt övertolkas till att handla om någon slags kvinnoförtryck. ”manschauvinistiska hangouts”? Jag har aldrig varit med om någon ammande mamma på krogen så jag vet inte riktigt hur jag skulle reagera, men om jag nu inte skulle gilla det är det löjligt att tolka det som något sådant.

    Just detta med tolkningar är, som jag ser det, ett stort problem inom genusvetenskap som feminister ofta hänvisar till: Det finns flera möjliga tolkningar på ett fenomen, men man väljer den som stöder hypotesen om mäns överordning. Och, ännu viktigare, även om hypotesen skulle stämma i vissa fall behöver den inte höra det i alla… Det kan finnas flera förklaringsmodeller samtidigt. Genusvetenskap borde egentligen heta maktvetenskap, genus är ju bara en av komponenterna (de andra är etnicitet, religion, sexuell läggning, och klass). Hela modellen bygger på maktanalyser, och för troende feminister finns inga andra modeller som kan förklara skillnader mellan könen (utöver fysiska).

    • Kjell skriver:

      Kommentaren ovan var till Magnus, den hamnade fel…

    • Susanna Varis skriver:

      Genusvetenskapen har för många problem för att räknas upp i en kommentar, men exempelvis bygger den på ideologi (vilket borde rasera hela vetenskapligheten) och säger sig syssla med det sociala könet, det socialt konstruerade, men applicerad på verkligheten är den enbart upptagen med biologiskt kön. Den anammar postmoderna tankegångar som går ut på att ingen absolut sanning kan finnas och ser detta som ett frikort för att presentera vilka sanningar som helst. Därtill mycket mera.

  6. Magnus skriver:

    En del av orsaken till att det blir så här mesigt/arrogant och att sådana här konstiga och skruvade saker slinker igenom hela tiden finns i att många kulturredaktioner (kanske också ledarsidor, vet inte säkert men det verkar troligt) har tagit interna policybeslut på att det ska vara jämn fördelning på artiklar av män och kvinnor (det gjorde t ex Sydsvenskans och DN:s kultursidor någon gång runt 2005).. Har man bundit upp sig för det (och för den sortens skäl, dvs lika utfall) så går det ihop med att man satsar på hippa profilskribenter som medverkar oavsett om de har något att säga eller ej, dvs krönikörer.

    En kultursida skrivs/redigeras ju inte från en dag till nästa; förberedelsetiden för en text är ofta längre än på nyhetssidorna, och har man bestämt sig för att det ska vara något så när jämnt fördelat hela tiden så kan man inte sitta och påta och räkna på artiklar som ska in dag från dag, och artiklar som skulle kunna dimpa ner hur som helst – till exempel tre reportage eller intervjuer och ett par debatter där det mesta skrivits av manliga frilansare skulle kunna vräka hela planen över ända. Alltså tenderar man att sasta på fasta bylinenamn och krönikörer, t ex att Johanne Hildebrandt eller Kristin Lundell skriver typ varje torsdag, då får man en stomme som gör genusfördelningen mycket lättare att planera. Dessutom är det billigare. Avigsidan är förstås att det blir mindre plats för verkliga debatter och inlägg som inte skrivs av tidningens fasta gäng, men det spelar ingen större roll, debatten är ju ändå rätt så död av andra skäl på dagens svenska kultursidor.

    Naturligtvis betyder det här att personer som Mona Masri eller Katarina Wennstam i princip är inkvoterade – de har fått sin position och sina plattformar mest p g a sitt kön och sina åsikter, ibland även sin etniska bakgrund, för att fylla en plats på det mediala fältet. Att Mona Masri eller Natalia Kazmierska indignerat avvisar en sådan slutsats spelar ingen större roll, de *är* de facto inkvoterade och deras inofficiella uppdrag är att skriva den slags dynga de skriver.

  7. En annan Fredrik skriver:

    Här är räddningen, som du efterfrågade:
    https://www.hs.fi/tilaus/kampanja/lukuoikeus/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.