Wennstam har skrivit en bok

WennstamKatarina Wennstam. Foto: Carolina Andersson/SvD

Katarina Wennstam, som tidigare skrivit bland annat boken Flickan och Skulden och som numera skriver feministiska kolumner i SvD har skrivit en ny bok som här recenseras i SvD. Alstret verkar dras med en del kvalitativa brister, men icke desto mindre får budskapet väl godkänt av recensenten Elin Grelsson Almestad.

Vad händer med ett samhälle där delar av befolkningen upplever sig som rättslösa? Givet de friande domar av män anklagade för olika former av våld mot kvinnor som med jämna mellanrum uppmärksammas är det en legitim fråga. Som kvinna görs du i praktiken skyddslös av en våldtäktslagstiftning som inte fungerar och den omdiskuterade samtyckeslagen kommer att göra liten skillnad i en större struktur.”

Att delar av befolkningen (läs: kvinnor) upplever sig som rättslösa – kan det möjligen ha att göra med krigsrubriker i media och den högst bristfälliga och vinklade beskrivningen av många uppmärksammade våldtäktsanklagelser? Jag tänker till exempel på målet där en flaska användes och målet där paret hade varit involverat i någon slags s/m-session. ”Givet de friande domar…”? Menar skribenten att bara existensen av friande domar tyder på rättslöshet? Att påstå att man som kvinna i praktiken görs skyddslös (intressant ordval – borde det inte vara rättslös?) är ett starkt påstående. Att våldtäktsmål är kroniskt svårdömda och att rättssäkerheten måste värnas om Sverige ska kalla sig ett civiliserat land – är dessa faktorer något som ska bortses ifrån när kvinnor ska ”skyddas”?

”Katarina Wennstam undersöker i sin nya roman vad som händer om kvinnor till slut slår tillbaka mot det samhälle som hatar dem.”

Åter denna fullständigt befängda smörja. Att det svenska samhället skulle HATA kvinnor…? Uppenbarligen lever inte jag och dessa existensberättigandesökande radikalfeminister på samma planet. Bokens handling går ut på följande:

”Fyra maskerade kvinnor ägnar en varm sommar i Stockholm åt att kartlägga och söka upp män misstänkta eller dömda för våld mot kvinnor. De tar sig in i männens hem och utsätter dem för exakt samma sorts våld som de tillfogat sina partners, varken mer eller mindre. De är välplanerade, intelligenta och har en noggrann plan både kort- och långsiktigt. Samtliga har en position i ett övre samhällsskikt och bär själva på spår och minnen av patriarkalt våld.”

Öga för öga, tand för tand. Våta drömmar om biblisk (och antik) rättvisa.

Jag har inga övriga synpunkter på just boken, men däremot Grelsson Almestads slutkläm:

”Den främsta poängen ligger dock inte i vare sig resonerandet om rättssamhällets otillräcklighet eller gestaltningen av hämndvåldet, utan effekterna som hotet från den kvinnliga ligan får på män generellt. Polisen varnar män för att gå ut ensamma på kvällarna, somliga påpekar att de misshandlade och våldtagna männen ändå hade sig själva att skylla, promenaden hem från jobbet blir plötsligt en obehaglig upplevelse där varje tjejgäng som går förbi kan vara förövare.

En illustration värdig Gerd Brantebergs klassiska omvända patriarkat i ”Egalias döttrar” och en pedagogisk inblick i den terror mot kvinnor som män upprätthåller, utnyttjar och gynnas av. Ja, alla män.”

Ja, det är ju den, grovt misandriska ”sanningen” som radikalfeminister omhuldar – att alla män tjänar på någras våld – torgförd av bland andra Maria Sveland. Tjänar alla kvinnor på någras falska anmälningar om våldtäkt också? Hjälper detta kollektivet kvinnor genom att hålla män i ständig skräck för falskanmälningar? Tjänar alla mammor på någras sabotage av umgänget med barnets pappa? Hjälper detta alla kvinnor i deras mammaroll? Sluta upp med era sekteristiska och människofientliga fantasier. Skräpet har nu tyvärr hittat ytterligare en megafon i SvD:s kultursidor.

 

 

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Wennstam har skrivit en bok

  1. Fredrik Berg skriver:

    På tal om samtyckeslagstiftning så förstår jag inte vad den skall åstadkomma. Våldtäkt är ju faktiskt redan nu ett brott. Med andra ord så kräver sex även idag samtycke. På vilket sätt skulle det vara enklare att fälla folk med en ny lagstiftning?

    Rent logiskt så kan jag inte se annat än att man i smyg tänker sänka beviskraven för det är enda sättet som en ändring skulle ge effekt om det är en ökning i antalet fällande domar man är ute efter eftersom ord kommer att stå mot ord i lika hög grad som idag. Man böjer sig alltså för den bild som media presenterat och offrar delvis rättssäkerheten.

    • Magnus skriver:

      Visst handlar det om att dra ner bevis- och granskningskraven – och att ge kvinnan/offret (alltid samma person i Svelands/Wennstams/Almestads värld, de är helt enkelt ointresserade av andra slags övergrepp än än man-tar-kvinna) ett tolkningsföreträde. Mannen ska bemötas och tilltalas på samma sätt av domstol och medier som en inbrottstjuv som tagits på bar gärning.

      I botten handlar kravet på en samtyckesregel också om en önskan att komma runt det besvärande faktum att alla våldtäkter inte ser ut som den klassiska överfallsvåldtäkten, inte innehåller en mängd tydligt, otvivelaktigt våld och kväsande, iakttagbart tvång. Om man lyckas sälja in att ”våldtäkt är när det kändes som våldtäkt för offret” och när det inte tydligt frågades om lov så är ju saken biff. Varenda tillfällig smekning i ett balndat sällskap, på en konferens, en klubb, en skolresa, varenda tillfällig sexuell kontakt hamnar i fältet ”kanske en våldtäkt” även om den skulle anmälas flera år senare. Bingo!

      Att de flesta feministiska debattörer inte förstår att detta i princip är en nypuritansk hållning till sexualiteten, som går käpprätt emot det samhälle vi haft de senaste femtio åren, där folk knullar runt ganska ohejdat i och utanför sina relationer och trivs bra med det läget – det är ett mysterium för somliga av oss. Kanske Sveland eller Wennstam borde skriva en bok om den frågan.

  2. Pelle2 skriver:

    Ja,kultursidorna på Svenskan och Dn verkar vara en fillial till Fi och andra extremistiska delar av feminismen. Skall bli kul att se när dessa sektmänniskor har sett till att skynda på tidningsdöden…

  3. Jussi H. Lundell skriver:

    Jag uppfattade recensionen precis på samma sätt. Fullkomligt bedrövligt men knappast förvånande. SvD Kultur är sannolikt bortom räddning. Mycket bra inlägg!

    • Magnus skriver:

      Ja, det är svårt att tro att ens SvD som tidning överlever fyra-fem år till. Historiskt sett har den ju nästan aldrig burit sina egna kostnader, den har hållits under armarna av staten (massivt presstöd) och kapitalet (SAF/Svenskt Näringsliv). Schibsted använder den som kanal för att avskriva vinster från kassakon Aftonbladet, men det är naturligtvis inte hållbart i längden. Särskilt inte om man samtidigt driver läsarna på flykten.

      DN och Expressen hänger nog också ganska löst på litet sikt.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack Jussi! Ja, det verkar inte bättre, det är fler och fler artiklar med radikalfeministiskt perspektiv och genusvetenskap som smyger sig in.

  4. Pingback: Ljusets fiender samlade kring den värdegrund de felaktigt kallar ”demokrati” | Jussi H. Lundell

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.