Den andra sidan skymtar till

Costa_Concordia_13Costa Concordia. Foto: wikipedia cc

Det är sällan, för att säga aldrig, som man numera läser en artikel i en svensk tidning (eller hör ett radioprogram, ser ett tv-dito, ser en pjäs, tar del av en kulturyttring…) som beskriver män eller manlighet på ett positivt sätt. Eller på ett sätt som strider mot den radikalfeministiska/genusvetenskapliga beskrivningen. Med en försiktig väntan öppnar jag idag kulturdelen i SvD för att läsa den på omslaget blänkta artikeln Män får aldrig vara offer av författaren Marcus Priftis.

Artikeln uppehåller sig, i likhet med genusvetenskapen, till stora delar i fiktionens värld och tar upp exempel ur främst svenska och amerikanska filmer. Priftis beskriver hur mansrollen innebär ett uppoffrande, att sätta plikten framför allt. Så långt håller jag med och tycker att det är hälsosamt för debatten att även det man skulle kunna kalla för nackdelar av könsroller för individen för en gångs skull handlar om mansrollen. (Feminismen grundar sig överlag på att fokusera på de fördelar som mansrollen/att vara man för med sig och de nackdelar som kvinnorollen/att vara kvinna för med sig, som det nyligen konstaterades i kommentarerna – minns tyvärr inte av vem – på Genusdebatten).

Men självfallet måste ordningen återställas på något vis. En sådan här sak kan man inte konstatera utan brasklappar och i artikeln finns följdaktligen ett konstaterande om att många män inte följer just det uppoffrande mansidealet till exempel i krissituationer. Artikeln är illustrerad med den kantrade Costa Concordia:

”Verklighetens män beter sig inte på det här sättet. Studier av fartygshaverier visar tvärtom att män tenderar att vara överrepresenterade bland de överlevande. Självbevarelsedriften trumfar idealet, för män liksom för alla andra, och männens fysiska styrka gör att de oftare vinner kampen om platserna i livbåtarna. Inför den ögonblickliga faran förlorar moralen sin relevans – när det gäller livet räddar sig den som kan.”

Det räcker liksom inte att konstatera att den manliga fysiken i genomsnitt ger större möjlighet att överleva en situation som till exempel ett sjunkande skepp. Alltihopa måste förstärkas med en insinuant ”kampen om platserna i livbåtarna”. Läsaren ska föreställa sig ett scenario där män bufflar sig fram till livbåtarna och skuffar undan kvinnor.

”I ”Turist” räddas familjen från sammanbrott genom att mamman Ebba iscensätter en räddningsaktion i en dimmig skidbacke, där Tomas får ”undsätta” henne ur en snödriva trots att hon kan både gå och åka skidor utan hjälp. På så sätt kan han återfå en skärva manlighet och familjecharaden kan fortsätta. Fastän tragedin är hans, är det på sätt och vis alltså hon som i slutändan offrar sig.

Det säger också något viktigt om det heroiska mansidealets konsekvenser.”

Slutklämmen förtydligar vem som är den egentliga hjälten och den som offrar sig: kvinnan. Ordningen återställd.

Det som kunde ha blivit en nyans i den enkelspåriga könsdebatten blev istället ytterligare en i raden av artiklar som går ut på att skriva ner män och manlighet.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, Film, genus, genusvetenskap, journalistik, kultur, misandri i media, Okategoriserade, pseudovetenskap och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Den andra sidan skymtar till

  1. Rick skriver:

    Jag fick också en lite fadd smak i munnen efter den där artikeln. Det obligatoriska demoniserandet av mannen måste bara med, liksom idealiserandet av kvinnan.

    Jag frågar mig hur det är möjligt att någon som tydligen reflekterat mycket över de här frågorna som artikelförfattaren plötsligt bara ger upp sin tankegång. Kan det ha varit ett krav för att alls bli publicerad?

    • Susanna Varis skriver:

      Jag undrar det också. Det verkar, precis som du skriver, vara en som reflekterat en del kring det här och jag tycker också att exemplen ovan verkar på något vis inympade. Kanske vet han med sig att andemeningen måste vara på ett visst sätt för att publiceras? Men det är ju förstås rena spekulationer från min sida.

  2. Jonas Bsson skriver:

    Jag läste den och pendlade mellan glädje att den tog upp mäns krav och avsmak för alla antydningar om att män egentligen är egoister som när det gäller bara tänker på sig själva.
    Tyvärr kommer nog boken bara användas som ännu ett bevis på att maskuliniteten är skadlig. Om en kvinna offrar sig för att rädda ett barn så är det bevis på att kvinnlighet är självuppoffrande och ädel, medan om en man gör det så ses det antingen som … ingenting eller så är han en förtryckare fast i ett machoideal.

  3. Kjell skriver:

    Nå, det fanns som sagt en del positivt i artikeln också. Och det här med kampen om platsen i livbåtarna är lite svårtolkat… Det behöver inte nödvändigtvis vara så att Priftis menar att männen är ”buffliga”. Det enklaste vore väl att fråga honom? :-)

    Förutom det du redan tagit upp i övrigt, reagerade jag på detta:

    ”Lojalitetsprincipen är inte bara maffians ideologiska grund, utan ett högst praktiskt ideal för kungar, biskopar och direktörer. Utan det hade det varit omöjligt att få män att gå med på att invadera Ryssland, vägra icke-reproduktivt sex eller prioritera kvartalsrapporten framför dagishämtningen. Lojalitetsprincipen gör män lättmobiliserade, även när det inte finns något för dem själva att hämta.”

    Priftis har i stycket innan definierat lojalitetsprincipen som något som uteslutande gäller män. Det kanske han inte menar, men i så fall utrycker han sig väldigt dåligt. Och vad är det för fel med lojalitet? Och, är det olojalt att fixa kvartalsrapporten men lojalt att hämta på dagis? Eller är det bara vissa människor/saker man bör vara lojal mot?

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, det är som jag tolkar texten, det behöver ju inte vara så det är menat.
      Sant, angående det sista.

    • Magnus skriver:

      De flesta samhällen bygger rätt mycket på ordningar, hierarkier och överenskommelser och en del av detta har blivit kvar på kartan genom historien just därför att det visade sig bättre och mer effektivt än kaos. Utan kungar, kommuner, förvaltning, skolor eller försvar (och lagar för dessa!) hade vi inte kommit ur den tidiga medeltiden ens. Men det ses nog inte som särskilt sexigt att försvara eller värna om den sortens ordningar, spelregler, hierarkier och lagar idag.

      För miljöpartister, radikalfeminister eller andra är det i grunden bara den lokala byn och samvaron med kompisar och meningsfränder som gäller, sedan tänker man sig att det storskaligt ska fungera ungefär som på wikipedia och att det i längden snart ska bli bättre på alla håll.

      • Kjell skriver:

        Som du skriver, maktordningar fungerar, även om maktmissbruk naturligtvis ska minimeras. Idén om den lokala samvaron är vacker, men naiv.

        Vad gäller Wikipedia är läget inte perfekt där heller… Det blir fajt om det ”rätta” innehållet i artiklarna med jämna mellanrum.

  4. Magnus skriver:

    Yes, håller med. Någon (jag har glömt vem, tror att det var en man även om han säkert inte ville definiera sig som sådan) skrev en liknande artikel i nån annan stockhomsavisa nyligen; där kopplades kaptenene från Costa Concordia ihop med kaptenen och besättningen på den sjunkna sydkoreanska färjan och de män som hade överlevt Estonia. Underförstått hade alla dessa män utnyttjat sitt orättvisa biologiska övertag – större muskelmassa, i genomsnitt större kroppar – men framför allt sin känslokyla och detta att de inte tänkte bry sig om att rädda några andra, underförstått kvinnor och barn. Den modige kaptenen är död, utropade krönikören, med en hörbar suck av lättnad.

    Nuförtiden är det accepterat att slänga ihop en hel artikel, eller en bok, bara på löskokta insinuationer och halvkvädna argument, så att man egentligen inte uttalat påstår eller deducerar någonting alls (plausible deniability). Jag förmodar att varken ynkryggen Marcus Priftis eller den skribent jag såg för någon månad sen behövde precisera att det handlar om verkligt biologiska försteg (några sådana finns ju inte enligt genusortodoxin), eller tala om att män också har familjer, de flesta vuxna män är eller har varit fäder eller bröder till någon. Det suddigt förorättade ”ja, hör ni…vet ni”-tonfallet, mixat med rätt signalord, räcker till i dagens medier.

    Ungefär på samma sätt som när någon twittrar tjugo gånger i veckan ”briljanta Maria Sveland/finaste Katrine skriver lysande om gubbarnas homosociala förtryck: /bitly-länk/”. Tekniskt sett har den som agerar så inte sagt att hon håller med den person hon lyfter på skölden, backar upp deras ställningstaganden, utan bara att hon anser att hen är smart och välformulerad eller ”äger debatten”. Men i realiteten är det ofta ett sätt att signalera att X ställer upp på vad Y skriver utan reservationer, och det uppfattas också precis så. Många genus-/rasdebattörer high-fivar ständigt varandra på bloggar och twitter på det sättet för att få känna sig smarta utan att behöva ta ansvar för vad de tycker.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, det blir en slags socialt kodspråk, precis som, säg konstkritiken är till för att positionera sig bland sina gelikar i en del fall.

      • Magnus skriver:

        Ja, om jag ser att en debattör eller ledarskribent i *tryck*, i tidningen’, skriver stup i kvarten att X lyckas åter igen ställa alla mot väggen med sina fantastiska argument, eller att han/hon ”drar ner byxorna på gubbgänget med sina nya insikter” så läser jag det normalt som en lojalitetsförklaring: skribent Y håller med skribent X, positionerar sig i samma läger och köper vad X säger. Och det är ofta exakt så det är tänkt att läsas. Men om någon med litet tyngd skulle dyka upp och hårdgranska det Y skriver kan denna ju peka på att ”vadå, jag har inte aaalls skrivit att jag håller med henne, bara att hon är lysande”. Och du gjorde det tio gånger på raken om artiklar/bloggar där X skrev i stort sett samma saker, right? ;)

        En praktisk metod också därför att man kan hålla med någon hämningslös galenpanna och använda deras inlägg som ”proxy” för egna ställningstaganden utan att uttryckligen skriva att det är det man gör. ”Jag förhöll mig bara till personen X och hennes suveräna stilkonst, jag sade inte att jag höll med henne hela vägen”.

  5. Ja jag blev ytterst oroad och upprörd när jag såg titlen på artikeln och läste de första meningarna. Det verkade ju som att artikelförfattaren menade att män inte är själviska svin och inte förstod att kvinnor alltid drabbas värst. Men jag kunde pusta ut när jag läst slutet. Feministisk kunskap. Pepp.

    • Susanna Varis skriver:

      Peppeli pepp på dig finaste Jämställdhetsfeministern!!
      Självfallet kom artikelförfattaren till slut fram till den riktiga slutsatsen, hur skulle det annars ha sett ut…? Självklart är män själviska svin som trampar ner alla kvinnor och barn som kommer i deras väg! Och så storsint, omtänksamt, fint, kärleksfullt och moraliskt korrekt av frun i filmen Turist att låta sin inte så utvecklade karl ändå känna sig värdefull!
      Jag passar på att gratulera underbaraste Jämställdhetsfeministern till de fina besökssiffrorna det ryktas om…det är du värd!!!!! Peppligaste peppar på dig, magiska Jämställdhetsfeministern!

  6. Freakshow Fredrik skriver:

    Att kvinnor fysiskt kastas ut ur livbåtar är ett typiskt tecken på den patriarkala strukturen som råder i vår kultur. Män ska vara kanonmat, inte själviska svin som med sin fysiska överlägsenhet tillförskansar sig orättfärdiga fördelar på kvinnornas bekostnad. Så långt är allt i enlighet med all feministisk forskning på området, men att utmåla män som ”uppoffrande” som Priftis inleder sina teser med, går lätt att motbevisa. Det är bara att gå till Södra Törnsnåret och där införskaffa all den gedigna kunskap professor Lysenka och alla andra som har forskat fram på området har inhämtat. Då kommer man fram till en helt annan bild, män är svin – det är lika förutbestämt som deras utredningar är.

  7. michael skriver:

    Ja det blir ju intressant när man tittar på kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima där det var uteslutande män som fick ge sig in.
    I Fukushima så valdes män som inte var gifta och inte hade barn eller relativt hög ålder ut för uppgiften,vilket säger en del om hur mäns liv värderas av samhället,och vilka som anses kunna offras för samhällets bästa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.