Roy Andersson. Foto: David Azia/AP
Stort grattis, så här lite i efterskott, till Roy Andersson som vann Guldlejonet för filmen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron på årets filmfestival i Venedig!!!
Läs också Jussi H Lundells funderingar kring varför detta inte uppmärksammats särskilt mycket alls i public service här.
Om Susanna Holmén Waris
Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i
Film,
kultur och har märkts med etiketterna
film,
guldlejonet,
roy andersson,
venedig. Bokmärk
permalänken.
I den viskningsvärld som numera (sedan några årtionden) utgör en viktig del av den stockholmska mediebranschens ’dark underbelly’ och dess diskurs (yes!) blev Roy Andersson tidigt utpekad som en ledande Kulturman, kanske till och med som själva förebilden för kulturmannen i den där ”debatten” i våras (även om det aldrig sades rakt ut i tryck sipprade antydningarna ändå igenom på bloggar och twitter). Roy påstås ha stått modell för den dryge filmregissören Hugo i Lena Anderssons succébok; om det ligger så till (och det finns en hel del som talar för det, Hugo har till exempel gjort en valfilm för sossarna och han ser konsten som ett uttryck för en humanistisk strävan) betyder det förstås inte annat än att hon kan ha valt att se honom så, men det cirkulerar uppgifter om att de två, Roy och Lena, skulle ha haft en längre relation för några år sedan som kan ha varit grund för paret i boken, och Lena A. har själv ganska tydligt antytt att hennes roman byggde på ett förhållande hon varit med om.
I de här kretsarna talar man ju aldrig ur skägget, eller permalockarna, förrän man anser att rätt ögonblick är inne eller ser sig tvungen att säga mer, men man kan lugna utgå från att många av dem som skrev i eller rörde sig kring kulturmannendebatten var medvetna om ryktet att Roy Andersson hade stått modell för Hugo, och hans koppling til den slags kulturella koder man tisslade och tasslade om. Det gör det ännu intressantare att se hur storstädernas kulturmedia nu kommer att hantera en av de största festival/prisframgångarna för en svensk film utomlands sedan ”Mitt liv som hund”. Tänk om den till och med går bra på bio ute i världen också, vad ska de tänka om oss?
Har inte sett Filmen än. Kanske borde ge det en ny chans. De två senaste Episod-filmerna som jag såg (Sånger från andra våningen,Du levande) mådde jag fysiskt illa och var spyfärdig efter båda filmerna.
Ett mått på hur långt filmkonsten kan nå. Och där har Roy lyckats,verkligen. Hatten av för en unik figur i ett otroligt slätstruket nutida klimat för kreatörer.
Han är väldigt speciell, egensinnig och skicklig och med en helt speciel humor. Jag gillar honom, men visst kan han få sin publik att känna sig drabbad och smått magsjuk på ett sätt som inte är enbart behagligt. Men det gäller ju även en del ståuppkomiker idag, att de tar skämtet eller tonläget så långt att det känns utmanande och smutsigt på ett personligt vis – och den senare sorten brukar ”kulturtyckareliten” göra vågen för. I alla fall när det handlar om komiker som är kvinnor, svarta, HBT-are och så vidare. Roy Andersson däremot är en äldre vit man och undviker i stort sett sexuella subkulturer som ämne. Fel på alla plan.