Manifestation för Charlie Hebdo arrangerad av Svenska Tecknare och Reportrar utan gränser.
Vädret kunde ha varit bättre. Den kunde också ha varit sämre; uppe i Stockholm slapp vi ändå den värsta smällen av stormen Egon (eller var det en transsexuell storm som först hette Svea?). Vi hade dock bestämt oss för att åka till Stockholm, eftersom vi för en gångs skull hade möjlighet att göra det (= jobbade inte). Yttrandefriheten är för viktig för att överlämnas åt de usual suspects att demonstrera om.
Först en liten stärkande matbit på utmärkta Panda på Vasagatan.
Sedan till Sergels torg. Vi försökte först med trappan men blev bara omkringknuffade och trampade på.
Så vi backade. jag ville inte gå ner eftersom det där bara fanns ännu mindre plats och min vy brukar bli ungefär så här i folksamlingar i alla fall.
Det regnade småhagel (jag glömde givetvis öronlapparna och mössan hemma), blåste duktigt och det gick inte att höra ett ord. Vi gav därför upp utomhusmanifestationen och begav oss in på Kulturhuset och Teaterbaren.
Bättre utsikt, värme och tilltugg – bättre än torget. Tyvärr hörde vi inte ett smack av det som sade och såg knappt vem som talade, men det gjorde vi å andra sidan inte nere på torget heller.
På vägen hem stannade vi till för att blicka ut på torget.
Vi kom i samspråk med en kvinna som redan stod där och var inledningsvis rörande överens om att yttrandefriheten måste värnas om och om igen och att alla makt ska kunna kritiseras. Vi måste kunna kritisera alla ideologier, inklusive religionerna och vem ska göra det om inte vi som har den friheten? Sedan blev det knepigare. Kvinnan tycktes anse att det var problematiskt att de två stora dagstidningarna var liberala och uttryckte sådana åsikter i sina artiklar. Sedan puffade hon till mig med sin hand och menade att jag som kvinna måste ju ta det här med jämställdhet på allvar och deklarerade vidare att hon tänkte hädanefter gå på alla manifestationer och demonstrationer för jämställdhet. I nästa andetag drog hon vidare upp SCUM (som hon, när jag hostade till, menade var ”lite extrem”) och hoten mot Andrea Edwards. ”Nu går vi”, sade jag till Uffe. Jag kanske borde ha stannat kvar och försökt att skaka liv i en som uppenbart var djupt inne i frälsningen. Hur som helst är det för sent nu.
Hot mot vem det än är är förkastliga och särskilt illa är det när de riktar sig mot journalister, konstnärer, kulturarbetare, politiker med flera kategorier som har särskilda funktioner i ett demokratiskt samhälle. Att hota en skådespelare för att hon spelar en roll eller för att man inte tycker om pjäsen och dess budskap är inte acceptabelt. Frågan är bara om kvinnan vid torget skulle bli lika upprörd över hoten mot Lars Vilks eller Dan Parks. Skulle hon bli indignerad över att skådespelare i en pjäs där kvinnor systematiskt beskrivs som ovärdiga människor som bäst gör sig döda blev hotade? Vilka skulle ”etablissemangets” reaktioner vara på en sådan pjäs? Vilka var de på SCUM? Ja, det skulle ha blivit en lång utläggning och jag frös. Om nyttan med det hela vet jag inget.
Vad som sades från podiet under manifestationen får jag vända mig till medierna för att få veta.
Tillägg: Expressen om manifestationen och med en intervju med Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser (samt hela hans tal som är mycket bra).
I övrigt vill jag rekommendera Anna Dahlbergs utmärkta artikel i Expressen.
Om yttrandefriheten, Expressen och Marcus Birro: WTF/Toklandet
På tema yttrandefrihet i Sverige i ett något äldre inlägg hos inslag.se
På tema vägen framåt: Löjesguiden
Om islamismen som promillerörelse: Fnordspotting
På tema ”den hotade yttrandefriheten”: Löjesguiden
Tack!