Gästinlägg: Oravsky om P1

Vladimir Oravsky av Ole Schwander

Quid pro quo: Tjugondag Knut körs julen ut, och i stället…

Samtidigt som ”Knut driver julen ut”, börjar den licenspengfinansierade radiokanalen P1, sända talade program dygnet runt.

Kulturen har ett problem och det är att människan inte kan undvika att påverka.

Oavsett om en enfald sägs av Louise Epstein eller en klokhet av Horace Engdahl så är var och ens påverkan på den breda massan lika. Och i dag mer än någonsin. Mestadels för att exempelvis Sveriges Radio P1, sänder allt, oavsett dess innehåll respektive andefattigdom i repris på repris, i repris på repris, i repris på repris, i inte så få fall upp till 6, och till och med 9 gånger.

P1 brukar dagligen bjuda på ett röstuppehåll mellan 01:35 och 05:29. Under den tiden kan man höra havets brus och tillfälliga fåglars flaxande. Det är inte så sällan det mest substantiella P1 har att bjuda på.

Lyssna på vilket som helst ”kulturprogram” på Sveriges Radio och sådana finns hur många som helst, eftersom sedermera är kultur knappast något annat än en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Dessa ”kulturprofiler” som under sina framträdande klarar av att nämna sitt eget namn åtminstone lika många gånger att de ristar sig i en dement kakaduas hjärna – inte sant Marie Lundström, inte sant Louise Epstein – talar i tungomål, och jag misstänker att det inte finns så många åhörare som lyckas att dechiffrera vad de menar. Inte ens efter femte eller sjätte sändningsreprisens repris.

Men nu, år 2015, samtidigt som tjugondag Knut kastar granen ut, släpar SR P1 in talade program även under den tid som fram till årets julgransplundring vigdes åt måsarnas fria flaxande och kraxande och havsvågornas okontrollerade skvalp.

Vad är det vi får för de 2,9 miljarder kronor som vi licensbetalare tvingas att punga ut år efter år?

Vi får Ekonyheter varje timme, förhoppningsvis åtminstone några av dessa blir inte mer än ett dygn gamla. Vi får Mozartalmanackan, och den har vi inte hört vådligt många gånger sedan den första gången sändes år 1991. Vi får även ”Kulturradion special”, som åter och åter och återigen kommer att försöka sanktifiera Birgitta Stenberg, och återigen med samma ord och samma meningar och samma budskap som många, alltför många gånger tidigare. Vi får även ett annat Släktband, även det i repriserat repris och så vidare och så vidare.

Det är så karriär byggs på Sveriges Radio. ”Vet du att mitt program sändes 666 gånger?” kommer en och annan stoltsera med och därmed även tvinga oss att acceptera att antalet repriser skall användas som mått på något som står för kvalité och andra positiva budskap.

Vet dessa SR-människor något om hur många gånger jag tvingades att lyssna på exempelvis ”Arbetets söner” under min uppväxt i dåvarande Tjeckoslovakien?

”Arbetets söner sluten er alla / till våra bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla / ut över världen befrielsens ord?”

Det var ”Arbetets söner” direkt på morgonen, det var ”Arbetets söner” på vägen till skolan, det var ”Arbetets söner” under alla skolpauser et cetera, ända fram till mina föräldrar sade god natt till mig och jag svarade med den omnipotenta ”Arbetets söner”.

Repetitio est mater studiorum, repetitionen är studiernas moder, sägs det, eller som vi svenskar säger, repetitionen är kunskapens moder. Mig veterligen har ingen annan fri, demokratisk nation en så överbetald och fantasilös kunskapens mor, som vi, Svearikets döttrar och söner.

Och slutligen: Glöm inte att du kan höra samtliga SR-program än en gång och än en gång och än en gång direkt på webben och i Sverige Radios app.

© vladimir oravsky