Gästinlägg: Oravsky om kvinnligt och manligt skrivande

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig att förfäkta att det bara finns illa- respektive välskrivna texter…

Vi beslöt att sjösätta ett experiment som gick ut på att jag skickade hennes manuskript till ett förlag som specialiserat sig på enbart kvinnliga författare. En av förläggarna var och är fortfarande min vän (väninna), varför svaret inte lät vänta på sig. På förlaget hade man läst manuskriptet och fann att romanens språk var utpräglat manligt och de var övertygade om att det var jag, Vladimir Oravsky, som dolde sig bakom manusets kvinnonamn.

Så mycket om det utpräglade kvinnliga språket och dess självklara påtaglighet.

Naturligtvis kan ett enda exempel inte bevisa alltför mycket, liksom det är klart att en svala inte gör någon sommar.

Det var anledningen till att mitt experiment rörande det utpräglat kvinnliga respektive manliga språket inte slutade med det första försöket.

När bokförlaget Prisma i samarbete med Aftonbladets kvinnoredaktion annonserade efter kvinnliga författare, eftersom de var på väg att ge ut en antologi med kvinnohumor, ringde jag upp förlaget och anmälde mitt intresse med hänvisning till att jag starkt solidariserade mig med kvinnfolket.

Nej det gick inte, sade damen på andra sidan telefonuppkopplingen. Jag kunde inte skriva åt dem, fortsatte hon, eftersom ett av syftena med boken var att bevisa att det finns en speciell kvinnlig humor.

Jag insisterade och hävdade att mitt skämtlynne troligen var lika kvinnligt som hennes. Damen svarade att det kunde hon knappast tro, och dessutom, menade hon, mitt manliga utländskklingande namn, skulle rappt berätta allt om min identitet.

Jag kontrade naturligtvis med, att om det blir mitt namn som kommer att vara utslagsgivande vid urvalet av texter till deras humorantologi, då är det inte först och främst de inskickade texterna som definierar kvinnlig humor utan andra identifikationsmarkörer.

Det var då kvinnan föreslog att jag skulle skriva under en kvinnlig pseudonym och sedan, när jag tvivelsutan fick mitt bidrag refuserat, skulle jag bli varse om vems antagande som var rätt.

Här är det ett bra tillfälle att gymnastisera både den kvinnliga och manliga hjärnhalvan med en ofta berättad tankenöt. Inte minst för att den har anknytning till det ämne som avhandlas på dessa rader:

De välkända författarna George och Evelyn träffades aldrig. Båda skrev närapå livet ut. Litteratursakkunniga menar att Evelyn älskade George. George gifte sig år 1880, han blev katolik 1930. Under andra världskriget tjänstgjorde han vid The Royal Marines och The Royal Horse Guard.

Evelyn dog i april 1966 i grevskapet Somerset. Hon blev beryktad för sin livsstil. Hennes sista roman kom ut 1876. Några månader innan han dog, bara 62 år gammal, beskrev han sig själv som “toothless, deaf, melancholic, shaky on my pins, unable to eat, full of dope, quite idle”.

Hur förklarar du allt detta?

Svaret är hur enkelt som helst. För den som kan det: George Elliot var Mary Anne Evans författarnamn. Hon föddes i november 1819 i grannskapet till den brittiska industristaden Nuneaton, och dog i december 1880 i London. År 1854 rymde hon till Tyskland tillsammans med filosofen, teaterkritikern och swingern George Henry Lewes som var gift och hade tre söner. De levde tillsammans i 24 år. Efter hans död bytte hon sitt födelsenamn till Mary Anne Cross, efter att hon gift sig med den 21 år yngre skotske mäklaren John Walter Cross. Åtta månader senare, var hon död.

Så mycket om gåtans George.

Evelyn Waugh föddes i oktober 1903 i London. Han var gift med Evelyn Gardner och vännerna kallade dem “He-Evelyn” och ”She-Evelyn”. De hade fyra barn tillsammans. He-Evelyn gifte om sig med Laura Herbert, Evelyn Gardners kusin. Punkt.

Att ha Royal straight flush, det vill säga att vara proppad med en mängd goda argument som stödjer din teori, är naturligtvis inte det samma, som att kunna vinna en dispyt, eftersom det som bekant förhåller sig så, att din opponent måste vara mottaglig för dina argument om dessa skall ha någon chans att sätta rot i henom. Denna undantagslösa regel gällde lika mycket under inkvisitionens tid som i dag och hela det långa tidsspannet däremellan.

Mary Anne Evans var inte den enda kvinnan som skrev under en manlig pseudonym. Bakom namnet George Sand finns Amantine Lucile Aurore Dupin,  Isak Dinesen och Pierre Andrézel var namn som Karen Blixen gärna medverkade under, Victoria Benedictsson skrev sina romaner under namnet Ernst Ahlgren och systrarna Charlotte Brontë, Emily Brontë och Anne Brontë ”uppträdde” under namnen Currer Bell, Ellis Bell och Acton Bell.

Bakom namnen Michael Richards och J. Michael Bingham finns D. C. dvs. Dorothy Catherine Fontana, Sophie Wörishöffers pseudonymer var S. Fischer, A. Harder, W. Höffer, K. Horstmann och W. Noeldechen.

Catherine Lucille Moore och Susan Eloise Hinton använde sig bara av sina förnamns initialer och varken den breda publiken eller recensenter anade att varken C. L. Moore eller S. E. Hinton inte skrev sina respektive verk med snoppar.

1. K. Rowlings, dvs. Joanne Kathleen Rowlings första kriminalroman The Cuckoo’s Calling var utgiven med hennes för tillfället antagna pseudonym Robert Galbraith. Ingen skönjde en kvinna bakom denne Robert, även om man misstänkte att en debutant knappast kunde vara en så pass duktig författare. (Redaktören på Orion Books som avböjde publiceringen av The Cuckoo’s Calling har antagligen ångrat sig lika mycket som de som tyckte att The Beatles inte var något att satsa på. Fast det behöver inte förhålla sig så: en del smakbedömare är nämligen så pass övertygade om sin förträfflighets kompromisslösa visdom, som den bilist som på en motorväg körde i fel riktning, dvs mot bilströmmen, och förundrade sig hur det kom sig att samtliga andra trafikanter körde fel.)

Professor Patrick Juola var lika säker som mina bekanta som trodde sig på en gång kunna avslöja om en författare är en man eller en kvinna bara genom att bekanta sig med verkets språk, och han under buller och bång som ekade över hela bokvärlden, avslöjade att Robert Galbraith var ingen annan än självaste Joanne Kathleen Rowlings, världens mest sålda nulevande författare.

Respekt, som man brukar säga i vissa sammanhang.

En liten, liten detalj kom dock fram först något senare. Den framkommer av följande citat från http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-23515054 av den 31 juli 2013: ”(…) Harry Potter creator JK Rowling has accepted a substantial charity donation from the law firm that revealed she was writing under a pseudonym.

The writer brought a legal action against Chris Gossage, a partner at Russells Solicitors, and his friend, Judith Callegari.

Rowling was revealed as the writer of crime novel The Cuckoo’s Calling in a Sunday Times article.

The author had published the book under the pen name Robert Galbraith.

Rowling’s solicitor told Mr Justice Tugendhat that Russells had contacted the writer’s agent after the story was published, revealing it was Mr Gossage who had divulged the confidential information to Ms Callegari. (…)”

Naturligtvis finns det även ett gäng män som skrev/skriver under pseudonymer, gärna kvinnliga. Exempelvis Peter O’Donnell som använde sig av namnet Madeline Brent och den fortfarande aktive Christopher Wood som skrev under flera namn, såsom Penny Sutton och Rosie Dixon.

Tillbaka dock till det vad som jag uppmanades att ingå med Prisma och Aftonbladets kvinnoredaktion.

Bengt Carl Gustaf Westerberg utsågs till Hederskvinna av Kvinnor Kan-mässan i Östersund och kamrat Hans Göran Persson utropade sig själv till feminist. Till skillnad från mig, ingen av dessa två pionjärkönsgränsöverskridare lyckades kvalificera sig till Prismas antologi ”Fnitter: en rolig bok av kvinnor – på fullt allvar!”. Det är till och med sannolikt, att de inte ens vågade utsätta sig för denna opålitliga äkthetsprövning.

Du kanske är en av de grubblande typer som är nyfiken på vilket bidrag eller vilka av bidragen som är skriven / skrivna av mig. Det vill jag inte avslöja. Inte än. Det sparar jag för framtiden.

PS

Flera självutnämnda genusförståsigpåare har hört av sig efter att jag tidigare berättat denna uppbyggliga historia om det typiskt manliga respektive typiskt kvinnliga sättet att skriva eller berätta berättelser om. De försökte att gissa vilket / vilka av bidragen som var skrivet / skrivna av en man, och samtliga gissade fel. Eller också gissade de rätt, men mitt bidrag / mina bidrag utpekades än så länge ändå ej.

© vladimir oravsky,

som bland flera andra nom de plume, även skriver under namnet Zlata Ibrahimovic