Han skrev en liberal debattartikel och fick en filmroll

Va? Vem?

Ingen, så klart. Men:

bianca-50Bianca Kronlöf får arbete genom sitt ideologiska engagemang. Bild från SvD.

På tangerande tema kändisfeminism skrev SvD:s nya feministmärkta kulturchef Lisa Irenius härmomdagen:

”När feminism sammankopplas med berömdheters utspel finns risken att den blir ännu en identitetsmarkör, en symbol och en åsikt, frikopplad från den faktiska verkligheten.”

Irenius ser enbart gräsrotsdelen av feminismen och har dess perspektiv: vad ”kampen” behöver och har nytta av. Hon tycks inte uppfatta den andra sidan: att feminism numera har blivit en karriärväg. För varje feministisk kulturartikel, kulturproduktion och representationsåtgärd ger den här, den ”rätta” ideologin, bättre och bättre avkastning på kulturarbetarmarknaden. Trots att det i Sverige i det närmaste råder jämställdhet (om man väger båda könens för- och nackdelar mot varandra) har tonläget från den moderna radikalfeminismen nått närmast orkanstyrka. Dagligen pumpas det ut föraktfulla och nedvärderande artiklar mot män, särskilt vita och heterosexuella och man kan sannerligen undra varför. Under de senare decennierna har det ältats så till den milda grad över ett patriarkat som vi menas leva i att genomsnittsmedborgaren börjar inbilla sig att det verkligen råder ett sådant. Ingenting av denna hysteri har en koppling i verkligheten. Visst, det finns säkert jämställdhetsproblem som drabbar kvinnor. Men jag ska avslöja en hemlis: det finns även stora jämställdhetsproblem som drabbar män. Betyder det sistnämnda då att vi lever i ett matriarkat? Nej. Jag har ingen annan förklaringsmodell utöver att det är en nymarxism företrädd av samma slags makthungriga individer som alltid i kombination med positionshungriga figurer inom kultur- och mediavärlden. Och politiken. Ingen har väl missat att feminism är den nya, fina flaggan som vajar över regeringens arbete.

Maxim_of_Bulgaria

Maxim av Bulgarien, en tvättäkta patriark. Foto: Иван Иванов

Att man då som Irenius enbart kan se en gräsrotskamp förlagd till utlandet när feminism kommer på tal är talande. Här hemma är feminismen en tung maktfaktor inom de flesta eliterna (den politiska, den mediala, inom kulturlivet, inom akademierna) och för denna apparatur återstår nu bara att få folket att passa in i de radikalfeministiska teserna och börja leva efter de socialkonstruktivistiska utsagorna. Kvotering, representativitet, kvoterad föräldraförsäkring och andra styrande åtgärder för att skapa den nya homo socialkonstruktivistis jämställdismus. Eller heme socialkonstruktivistis jämställdismus, så ingen blir kränkt.

En annan, feministisk produktion signerad Kronlöf m fl:

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, Film, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, religion, TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Han skrev en liberal debattartikel och fick en filmroll

  1. Pingback: Åkesson och Skavlan | WTF?

  2. Pelle2 skriver:

    Feminism är redan en identitetsmarkör och dessutom en nödvändighet inom t.ex kulturen.Om du inte är feminist och vill verka inom kultursektorn så är du förmodligen körd.Möjligen kan du komma undan genom att inte öppet kritisera feminismen men om du gör det så kan du förmodligen glömma de flesta uppdragen.
    Detsamma börjar gälla inom politiken och journalistiken.Om radikalfeministerna lyckas indoktrinera de områdena fullt ut så är det frågan om det kommer vara tillåtet att kritisera feminismen överhuvudtaget.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, man jobbar ju redan på sina håll hårt för att måla upp bilden av feminismkritiken som hat som ska stävjas från samhällets sida. Vi minns ju Sveland & Gardells besök vid Nordiska rådet och den återkommande debatten om hatet och hoten mot journalister och kulturarbetare, där man vill skapa bilden av ”kvinnorna som drabbas värst”, trots att detta inte ens stämmer.

      • Magnus skriver:

        Håller med, det handlar om att knuffa fram PK-gränsen för det som (i praktiken) inte ska vara tillåtet att säga offentligt om du vill undvika att bli den budbärare som man skjuter på. Särskilt inte om du ännu inte sitter på en hög chefsstol, och det är det ju få som gör idag. Feminism och rasifiering är de nya filtren, eller ja, feminism har ju varit Matrisen med stort M i nästan tjugo år.

        Försök t ex föra en diskussion i vanlig media om Assange-fallet, Marianne Nys konstiga agerande under flera år och de desinformativa skriverierna i många svenska tidningar – och du blir garanterat utnämnd till en Flashbackråtta eller machofascist. Ännu mera bombsäkert ifall frågan vidgas från enbart Asange till svenska åklagares tendens att göra långa häktningar utan tillgång till tidningar eller fri rätt till besök, på ganska lösa boliner, eller politiseringen av våldtäkt och sextrakasserier som brott i svenska medier. Jämför man med många andra länder så är det här ganska uppenbart, men i Sverige är det tabu att påtala saken.

  3. Nykteroklok skriver:

    Har inte sett filmen, men av det jag läst om den verkar den åtminstone inte särskilt normkritisk. Ung kvinna blir au pair (städar, diskar, passar barn), och förälskar sig i 20 år äldre rik man. Men Bianca fick väl ett erbjudande hon inte kunde säga nej till.

    • Susanna Varis skriver:

      DN tycker att det är ett ”välfunnet triangeldrama om kön, klass och ålder” och: ”Inte minst för att det är så befriande att se en åtrådd kvinnlig karaktär spelas utan någon som helst tillstymmelse till behagsjuka. Dino finns enbart till för sig själv. Så pass att när den sociala konventionen kräver att hon ska le så gör hon det under protest.” och i intervjun med Sandahl: ”Förutom den speciella migrant­situationen, det omvända maktförhållandet mellan syskonnationerna, jobbmakt och könsmakt, blir ”Svenskjävel” på köpet också en kritik av ett Sverige där de unga inte har något för att stanna och bygga vidare på det samhälle som de ärvde. Det har lagts ner.”
      Jag trodde också att det här med nationalism var något som nazister, fascister och SD sysslade med (om man ska lyssna på tongångarna hos kultur- och mediaetablissemanget), men åter i DN:
      ”I en festscen i filmen tillfrågas den svenska huvudpersonen, barnflickan Dino (Bianca Kronlöf), av en välbeställd norrman om hur det är att vara svensk. Ett folk som efter att ha uppträtt som ”prostituerade” åt nazisterna under andra världskriget nu är tjänstefolk och städar norska dass. Dino svarar snabbt: – Vi gillar Norge. Jag tänker att vi ser på er som den efterblivna kusinen som vunnit på Lotto.” Lite egendomlig twist efter att till exempel allas vår fascismexpert Arnstad slungat fascistanklagelser åt alla håll och kanter och då även Norge.
      Missförstå mig rätt: Jag menar inte att spelfilm ska stå i den politiskt korrekta ideologins tjänst, men så stora delar av etablissemanget verkar ju anse det.

      • Magnus skriver:

        Nej, det låter inte som någon speciellt systemkritisk eller genomtänkt film. Sandahls fraser (i referat väl? i intervjun) om ett Sverige utan framtidstro och där ungdomar förväntas bocka och låta sig anställas på struntjobb kan ju låta litet fräckt radikala, men bakgrunden han kör dem mot är väl, precis som för Miljöpartiet eller Behrang Miri, en naiv förväntan att man egentligen borde få allt genast, stekta sparvar i munnen, ”because we’re worth it”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.