Kalmteg tar tag i de verkligt stora jämställdhetsutmaningarna

Rubriken i SvD idag.

Ja, det är skakande läsning så en trigger-warning utfärdas härmed; i dagens SvD finns en recension av boken Hausfrau skriven av Jill Alexander Essbaum. jag lägger mig inte i bokens kvalitéer på något vis, jag recenserar här enbart recensionen. Kalmteg hittar här en blind fläck på genusglasögonens rosa yta i form av en grupp människor som uppenbarligen lever under ett outhärdligt förtryck – de schweiziska bankirfruarna:

”I min första au pair-familj hade jag fått en inblick i hur livet som kvinna i Schweiz kunde vara. Jag passade de två små barnen medan pappan var på affärsresor och mamman låg instängd i sovrummet med huvudvärk hela dagarna. Jag flydde snabbt, delvis av rädsla att smittas av hemmafrusyndromet.”

Det förstår man ju när man tar del av denna beskrivning av, vad som närmast framstår som en outhärdlig tillvaro:

””Anna var ledsen på hundra vis.” Meningen sammanfattar det dystra läget för hela Annas tillvaro. Liksom ”Anna bodde vid en återvändsgränd”. Hon är amerikanska, gift med den schweiziska bankmannen Bruno, bor i en fin ort utanför Zürich, hemmafru med tre barn, trots att hon nog inte ville ha ett enda. Hon träffar regelbundet sin jungianska analytiker, Frau Doktor Messerli, och börjar på en kurs i högtyska, för att komma in i samhället. Hon inser att hon borde gjort det när hon kom till landet för nio år sedan. Men hennes riktning i livet är allt annat än som de punktliga schweiziska tågen. Den är snarare simmig som ostfondue.

Hennes sexuella relationer med andra män ger ett slags tillfälliga kickar, endast då känner Anna något.”

Kalmteg, i sin iver att hitta patriarkala strukturer av ett slag som passar in i den radikalfeministiska diskursen av idag, är nöjd med sitt fynd:

”Givetvis kan en berättelse om traånga könsroller utspela sig var som helst, som i Sverige i Maria Svelands ”Bitterfittan”, men Schweiz är ändaå extra lämpat. Och jag inser plötsligt hur länge jag väntat paå en så här skarp och gripande analys av situationen för kvinnorna i landet.”

Aldrig har väl ett tunnare halmstrå hittats längre in i en tom lada när det gäller att relativisera och blunda med ena ögat för att få den egna berättelsen att gå ihop? Det är också intressant att konstatera att feminister inte lyckas se svaret trots att det serverats på en silverbricka under nosen på dem. Varför är en schweizisk bankir mer attraktiv på äktenskapsmarknaden än, säg Roffe som jobbar på närbutiken? Är alla stackars småflickor bara socialiserade till att spana efter bankirer? Vad hindrade Kalmtegs au pair-kollega att sätta sig på skolbänken i 7-8 år och längre än så, arbeta upp ett kontaktnät, arbeta all den vakna tiden, göra karriär inom bankvärlden och starta en bank själv? Är verkligen bara den manliga delen av befolkningen (aka patriarkatet) ansvarigt för de könsroller vi har och är dessa verkligen enbart sociala konstruktioner? Varför återskapar man dag efter dag, artikel efter artikel, bilden av mannen som subjekt och den som agerar och har en agens och kvinnan som motsatsen när man väljer att förneka kvinnors del i exempelvis normskapandet? Frågorna tar knappast slut, men hos feminismen finns inga svar att hitta, där är trossatserna redan fastspikade.