Jakten på de svenska värderingarna

I kölvattnet av de allt mer accentuerade kulturkrockarna vi upplevt de senaste åren har den svenska, konturlösa och motsägelsefulla självbilden skakats om. Framför allt är det de rapporterade sextrakasserierna och -övergreppen på landets festivaler och ”handskakningsgate” (där en miljöpartistisk politiker vägrade ta en kvinnlig reporter i hand) som föranlett de uppblossade diskussionerna om svenska värderingar. Att detta ens är möjligt är följden av att korken till slut flög ur tryckkokaren vid namn ”åsiktskorridoren” för ungefär ett år sedan. Det dittills fullkomligt tabubelagda ämnesområdet kring immigrationspolitiken blev plötsligt möjligt att diskutera. Inom politiken har regeringen (såväl den nuvarande som den gamla, minus Miljöpartiet) gått från ”öppna hjärtan ” och ”inte bygga murar” till en veritabel brainstorming kring nya idéer som ska hålla människoströmmarna borta från Sverige. En hel del utmaningar kring hela det havererade projektet borde väl rimligen kunna kallas för problem i dagsläget och Sverige vaknar, visa bryskt, andra sakta men säkert, upp och luktar på kaffet.

En förvirring tycks råda båda kring huruvida det existerar något som kan kallas för svenska värderingar, alternativt vad dessa skulle vara. Backdrops med svenska flaggan och tal om svenska värderingar dominerade (åtminstone rapporteringen från) Almedalen på ett sällan skådat sätt. Nationalismen, som fram till för två år sedan var entydigt unket, passé, dåligt och möjligen farligt, har diskuterats i mera försonande ordalag. Yrvaket undras nu vad vi svenskar är för några och vad våra värderingar är. (Svenska värderingar i Almedalen; Blott Sverige svenska värderingar har (GP), Svenska värderingar skapar splittring i Moderaterna (DN), Svenska värderingar starkt tema under politikerveckan (Sydsvenskan))

En del usual suspects framhärdar självfallet i  diskursen ”svenskhet finns inte och om det finns så är det enbart barbari”. Att komma i tid till jobbet, att göra sin plikt och annat arbetslinjemässigt/lutheranskt har framförts som särskilt svenskt.

Jag tweetade för ett par dagar sedan om ett forskningsprojekt som kan råda bot på förvirringen; WVS – World Values Survey. Projektet består av forskare från runt om i världen och man har sedan 1983 undersökt värderingar och attityder i olika länder. Det finns med andra ord forskning och fakta att tillgå. WVS´ databas hittar ni här: WVS

Cultural_map_WVS6_2015

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.”

 

Betraktar man Inlehart-Welzels kulturella karta ovan borde det stå klart för var och en att det i själva verket existerar väldigt ”svenska” värderingar. Svensken är inte religiös, skattar inte traditionellt familjeliv särskilt högt och är inte särskilt auktoritetstrogen. Svensken värdesätter miljöskydd, tolerans mot främlingar och homosexuella, jämställdhet och ökad delaktighet i beslutsfattande och det politiska livet. Sverige befinner sig i ensamt majestät uppe i det högra hörnet i diagrammet, omgivet närmast av grannländerna Norge och Danmark (samt Finland och Nederländerna). De mest genomsnittliga värderingarna hittar du enligt diagrammet i Grekland, Portugal, Vietnam och Thailand. Varken Afghanistan eller Syrien, där Sverige under de senaste åren haft en stor invandring ifrån, finns tyvärr med i undersökningen, men torde båda kunna placeras i den nedre, vänstra fjärdedelen av diagrammet.

En annan källa i jakten på de svenska värderingarna kan vara boken Mellan Klan och Stat av Per Brinkemo, där författaren på ett mycket illustrativt sätt beskriver de mycket stora skillnaderna som finns mellan ett statsindividualistiskt land som Sverige och ett klansamhälle som Somalia.

Även Henrik Berggren och Lars Trägårdh har skrivit en bok om svenskheten, Är svensken Människa? Ur en artikel i Expressen:

”Å ena sidan torde den svenska debatten må bra av en självkritik som tonar ner det naiva talet om den svenska toleransen för mångfald. Den svenska toleransen är brutalt villkorad; den svenska statsindividualismen bejakar individens autonomi och statens roll men skapar problem för konkurrerande gemenskapsideologier som sätter familj, klan, religion i centrum.

Sålunda är toleransen stor vad gäller sexuella minoriteter, barns rättigheter och andra ideal som framhäver individens autonomi – men låg i förhållande till kommunitära anspråk där individens autonomi ses som sekundär i relation till ”konservativa” eller ”patriarkala” familjevärderingar, klanens primat eller religiös dogm.”

[…]

”För de människor som invandrar till Sverige är detta inte en fråga om något som är förhandlingsbart i termer av pluralism eller mångkultur. Utrymme för religiösa friskolor, för att inte tala om hemskolning, är till exempel synnerligen begränsat. Men det gäller även lönearbetets roll i det svenska samhällskontraktet. Våra sociala försäkringssystem utgår i hög grad från att alla vuxna arbetar – väljer man en annan familje- och försörjningsmodell blir konsekvenserna digra för de som är hemmafruar eller hemmamän.

Även i detta avseende sticker svensk lagstiftning ut i enlighet med den statsindividualistiska logiken.”

I artikeln menas att Sverige går i bräschen för en slags ”universella” värderingar, som då inte ska ses som specifikt svenska. Är det verkligen så? Jag är ingen historiker, men åtminstone den här filmen från WVS (förvisso bara över tidsperioden 1981-2015) verkar inte stödja tesen om att alla länder skulle vara på väg emot de svenska, institutionaliserade värderingarna:

Något säger mig att diskussionen om värderingarna bara har sett sitt startskott…

  • : – : – : –

Även Patrik Lindenfors skriver här om svenskarnas (extrema) värderingar: Önsketänkande att svenska värderingar är universella

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i böcker, invandring och integration, jämställdhet, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 svar på Jakten på de svenska värderingarna

  1. Fredrik skriver:

    När jag tittar på Sverige ser det inte bra ut, värderingarna i sig behöver inte vara negativa men enligt diagrammet är vi ju faktiskt extrema längst båda axlarna. Kan man tänka sig att det finns någon sorts synergi som gör att egenskaperna på X respektive Y-axeln förstärker varandra och därmed puttar oss uppåt åt höger?

    Ligger det något i den forskningen så förklarar kanske det varför Svensken tolererar i princip vad som helst utan att sätta ned foten och hur klimatnojan fått så starkt fäste.

    Inte enbart bra i mitt tycke.

    • Susanna Varis skriver:

      Nej, värderingarna behöver verkligen inte vara negativa, men vad diagrammen visar är ju att det finns högst verkliga, svenska värderingar. Huruvida de då är någon slags ”universella värderingar” som alla människor på jorden strävar efter låter jag vara osagt. Det kan säkert finnas synergier som förstärker kombinationen sekulär-rationell/individualistisk och på samma sätt motsatserna, vad vet jag. I Sverige (och i länderna närmast) är det ju en individualism som är avhängig staten. Exempelvis är en ensamstående mor frigjord från beroendet av en man, men försörjs istället av staten (skattebetalarna). Skulle välfärdsstaten inte finnas, skulle värderingskartan antagligen se mycket annorlunda ut även här. Att svensken tolererar vad som helst har troligen att göra med vårt stora förtroende för institutionerna i landet. Man förväntar sig att bli rättvist behandlad (på det stora hela och för flertalet i befolkningen). Återstår att se om senare tidens avslöjanden kan förändra det förtroendet på något sätt…Bo Rothstein har ofta behandlat detta ämne, ex vis här: http://www.dn.se/debatt/elitens-trixande-hotar-den-mellanmanskliga-tilliten/

      • gbd_crwx skriver:

        Men är nödvändigt vis en ensamstående mor I dagens samhälle försörjd av staten?

        Men om man går tillbaks till huvuddebatten, så verkar visa som hävdar att svenska ej finns värderingar utgå ifrån att om inte en värdering är exklusivt svensk, så finns inte svenska värderingar,medans ett mer rimligt antagande är att Svenska värderingar är den unika kombination som fins i vårt land.

        • Susanna Varis skriver:

          Det finns kanske ett antal som har så stor inkomst att de skulle kunna betala en barnflicka/privat barnomsorg och alla utgifter utan att få barnbidrag, bostadsbidrag, subventionerad barnomsorg etc.
          Precis så, det är ett tankefel, alternativt ett fulknep i debatten att hävda att en värdering måste vara exklusivt svensk för att räknas som svensk. Det är just som du skriver, en mer eller mindre unik kombination det handlar om. Därutöver kan man ju roa sig med att se på värderingar som hamnar exempelvis i ett så neutralt läge som möjligt mellan två extremer, som kombinationerna i närheten av nollpunkten på axlarna i diagrammet ovan, eller med att leta fram ”tyngdpunkten” för länderna som är utplacerade i diagrammet för att utröna var en slags ”genomsnittliga” värderingar skulle hamna osv

  2. Lasse W skriver:

    Ja det handlar mycket om beroendet av staten. Svensken är numera invaderad av en politisk moral som är abstrakt: svensken ska hylla jämställdhet och supporta svaga grupper som kvinnor, barn, HBTQ, invandrare och andra minoriteter. Ju mindre grupp och ju mer olika oss själva och ju längre bort från oss själva, desto finare. Litet är finare än stort, undantaget är viktigare än regeln. Den här politiska moralen har tyvärr ingått förening med medialogiken som hyllar samma politiska moral. Kvinnor, svarta och ”utsatta” människor säljer, säger mediaspinnet. Media ska stå på de små människornas sida. Vi har alla förvandlas till do-gooders och gutmenschen. Ännu en tid.

    • Susanna Varis skriver:

      Jovisst, den sk identitetspolitiken har verkligen varit allestädes närvarande under senare tid. Jag tror att de flesta vill ha jämställdhet och supporta ”svaga grupper”, men för egen del har jag problem med den definition på jämställdhet som råder (socialkonstruktivism, 50/50) och den analys som råder kring exempelvis integration och rasism (postkolonial). Den dominerande diskursen kring dessa frågor är i grunden marxistisk och delas av de flesta partierna. Självklart genererar alltihopa annonsintäkter då det lätt går att få fram ”starka känslor”(många klickar och delningar), eftersom ämnena i fråga just väcker sådana. Den femtioelfte, feministiska kolumnisten som spyr galla över män håvar ändå in intäkter. Före åsiktskorridorens upplösning var dessutom de här frågorna fullständigt omöjliga att diskutera fritt. Då fanns enbart den ”enda, rätta” sanningen och analysen. På andra håll, som inom public service (och inte bara där), är ju, som vi vet, den här diskursen upphöjd till värdegrund. Allt detta har orsakat en ofantlig skada på det offentliga samtalet, debattklimatet och även demokratin. Det missnöje som har funnits och finns har motats ut och uppenbarar sig nu i form av SD:s ökade popularitet och en stark skepticism mot ”etablissemanget” (många citationstecken blir det…). Självklart måste missnöjet få sitt utlopp, annars har vi ingen demokrati, men hade vi haft ett sundare debattklimat hade inte detta missnöje behövt växa till proportioner som blir lockande för exempelvis fientligt inställda makter att utnyttja. Hade debatten varit fri hade politiken blivit mera legitim (antagligen hade inte ”öppna era hjärtan” och miljöpartiets linje i migrationspolitiken) fått fullt lika stort genomslag och grunden hade inte lagts för ännu starkare missnöje.

  3. staffan anderstig skriver:

    Tack för ett bra inlägg,men hur många av riksdagens beslutande har sett kartan över olika kulturers utbredning,den har verkligen lite att göra med värdegrunden allas lika värde, value på engelska,som i FN deklaration om mänskliga rättigheter skrivs dignity värdighet.

    • Susanna Varis skriver:

      Nej, de har nog inte en susning om den. Det är därför jag försöker sprida lite upplysning här i mitt hörn av internet…förresten talas det tydligen både om värde och värdighet i den där FN-deklarationen, men inte just på det stället.

  4. Dangerous Beans skriver:

    Ja, det är ju så dumt att klockorna stannar. Det räcker ju med att snacka med en britt eller amerikan, för att inte tala om vad man förstår om man läser en dagstidning: den svenska synen på abort och fri sex är helt extrem. (Iaf om man talar med någon annan utanför jet set, eller konstnärer, de människorna har ungefär samma attityder som svenskar kring sex och kvinnans frihet.)
    Jag undrar hur det kommer sig att så många i Sverige tror att andra människor har liknande attityder. Har de aldrig talat med någon som inte är svensk? Mind: alla människor är naturligtvis trevliga om man inte diskuterar något djupare än väderleksförhållanden eller arbetsuppgifter. Jag hade en brittisk kollega, 25 år, ny-disputerad forskare i något naturvetenskapligt ämne. När jag föreslog henne ett par bra barer i Stockholm (gondolen) tittade hon förskräckt och äcklad på mig att jag ens kunde tänka att hon, en kvinna, skulle gå själv på en bar. ”Casual sex” är inget som britter eller amerikaner tycker är något bra – särskilt inte något som kvinnor ska ägna sig åt. Och resten av världen har ju naturligtvis inte så liberala värderingar som anglo-saxarna.

    • Susanna Varis skriver:

      Våra feminister är dock övertygade om att vi lever i ett ”patriarkat” och att det är samma talibaner här som i Afghanistan. Att som kvinna ha precis samma rättigheter att gå på bar (ensam, om jag så vill) som vilken man som helst, är för mig självklart. Likabehandling är grunden i ett jämställt samhälle – något som, återigen, våra postmodernt och postkolonialt färgade feminister inte anser. För dem handlar det om kvotering och kompensering åt ”underprivilegierade” grupper.

  5. Rikard skriver:

    Hej.

    Problemet inom landets gränser är att tolkningsföreträdet och portvaktarfunktionen är i händerna på en grupp som delar ideologisk, för att inte säga ontologisk, position; nämligen den att det är fel att ens anta eller antyda att det finns en fråga att ställa på det sätt Pew gör. Än mindre är man beredd att acceptera vetenskapens metoder och praxis annat än när resultatet är givet. De går i princip inte att nå via saklig debatt då den kulturrelativistiska, kunskapsnihilistiska och alltigenom postmoderna rötan omöjliggör detta i deras föreställningsvärld.

    ”Finns [folkgrupp o/e nationalitet]:s värderingar?” är en fråga som inte kan ställas, då den endast kan besvaras genom att jämföra olika folkgrupper med varandra via observerad praktik av gruppmedlemmar och av gruppens medlemmar och ledare uttryckta ståndpunkter – om alla är lika värda måste alla också vara likadana, och därmed kan jämförelser med kvalitativ o/e normativ aspekt inte tillåtas.

    Folkgrupper som inte hemfaller åt detta pseudointellektuella och närmast psykotiskt schizoida (med den viktiga skillnaden att den sjuke vill slippa sina problem, inte vältra sig i dem som kultur & media-eliten) kommer raskt att ersätta de sinnets sybariter som behärskar den västerländska kulturella diskursen.

    För Sveriges och Europas kvinnor är det bara att vänja sig vid att lyda, slå ned blicken, och gå åt sidan för de starka männen. Hipster-skäggen och surdegsfetischisterna kommer villigt att falla på knä och intala varandra hur befriande det är att uppgå i en så tydlig och klar gemenskap – och att de för alltid är ’kuffar’ bekommer dem inte.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    • Susanna Varis skriver:

      WVS koncentrerar sig på värderingar på landsbasis, inte på etnicitetsbasis och det har man väl all rätt att göra. Men det är sant, vad man anser sig ha för värderingar kan så klart skilja sig från hur det verkligen förhåller sig. Människor i Ryssland uppger sig knappast i varje situation rösta på just dem de i själva verket röstar på, exempelvis.
      Den som lever får se hur det blir med den slags anpassning du beskriver. Visst finns det en undfallenhet som är problematisk, men handskakningsgate och Kaplan-affären visar på att det ändå finns gränser. Nu har dessutom diskussionen om värderingarna dragit igång och partiledarna tävlade snarast i att lyfta fram dessa (om än hemmasnickrade) i ex vis Almedalen.

  6. Måns skriver:

    Skymtade Finland som dök upp ovanför Sverige för att sen gå neråt neråt (i motsatt riktning mot Sverige under 90-talet) och sen fr 2007 åter sakta uppåt igen. Tror Finland motsvarar nån sorts Norrlandssvensk-position? :D Har inte gjort sådär jättemycket närstudier av landet ska sägas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.