Ett år och tre dagar

…har gått sedan jag senast skrev ett inlägg här. Det måste väl ändå kallas för slow media, eller hur? Det moderna mediaklimatet har ju, som bekant, pga de tekniska möjligheterna och 24-timmarssamhället kombinerat med den klickonomi som är dess förutsättning blivit en i många stycken deprimerande (o)verklighet. Jag har medvetet tagit ett steg tillbaka för att reflektera kring om och hur jag eventuellt ska blogga vidare. Jag kan inte säga att jag kommit fram till några revolutionärande slutsatser kring detta, men troligen kommer jag att sträva efter att ändå hålla liv i bloggen och att den troligen kommer att fortsätta i någorlunda samma stil som tidigare (med en blandning av konst, personligt, politik, samhälle etc). Konsten har det inte hänt vidare mycket med, eftersom vi har flyttat och annat inom familjen har tagit mycket av min energi i anspråk. På den politiska och samhälleliga fronten finns det ju mer än nog att kommentera. Så till den milda grad att det är omöjligt att veta var man ens ska börja.

Jag har också haft annat att göra. Detta har hänt:

Oktober 2016: DN After Work med bl a Fredrik Strage och Per Schlingmann. Intressant upplevelse.

 

Första gången på många år var vi lediga på julafton och här har vi baxat moderskan hem till oss i det nya hemmet för att fira.

Inflyttningsfest på Vegagatan, januari 2017:

 

Några bilder från den högst jättestädade inflyttningsfesten på Vegagatan. Vi väntar fortfarande på att kunna sätta igång och möblera på riktigt, eftersom en lång korridor och en liten hall återstår att renovera.

Dagliga promenader till tåget. Nu har jag hittat trevligare rutter, men så här såg det ut i vintras (januari) på den vägen jag då brukade gå…

(Jaha. WordPress har åter gjort någon trevlig uppdatering som bara stökar till allt. Den vill prompt göra text som infogas mellan bilder till en länk. Ok, all text kommer här då.)

Överst: fackets årsmöte med middag. Nederst: utställning med Mats Blomqvist och Margit Kiviniemi på Strandgalleriet i Södertälje. Jag råkade gå förbi där på min promenad. Vår nya adress ger ju en naturlig närhet till Södertälje centrum. Tidigare, i orten, var vi alltid inriktade på Stockholm som ”stan”. Så är det ju förstås fortfarande, men nu rör vi oss naturligt mera inne i Södertälje.

Så här såg och ser min ateljé i vårt nya hem ut. Men vilket år som helst…

Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi i S.ta Ragnhilds kyrka Södertälje.
Elin Skorup, Anna Zander and Martin Olsson

Åter något som vi bara spontanbesökte efter att ha gått förbi annonsen på väg hem. Mycket vackert.

Utställningen Natura Dentata på Kulturhuset (mars 2017) med verk av bl a Minna Palmqvist, Anna-Karin Bruus, Jan Davidsz de Heem, Anna Scholz, Ragnar Persson och Björn Kjelltoft.

 

Möte med det hemliga sällskapet…

 

Lars Wallin – Fashion stories på Artipelag.

WordPress krånglar å det värsta, så fortsättning följer i nästa inlägg…

Please like & share:

Om Susanna Varis

Susanna Varis, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i events, journalistik, Konst, kultur, medier, Mode, musik, Okategoriserade, Utställning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ett år och tre dagar

  1. Hejsan,
    long time, no see. Du har väl inte missat nya säsongen av Twin Peaks?

    • Susanna Varis skriver:

      Hej Dolf!
      Nej, den har jag verkligen inte missat! Hoppas ju att den kommer ut på dvd också, gammaldags som jag är. Fantastisk, enligt mig.

      • Jupp. Jag tyckte bara att det drog ut lite väl mycket på Coopers tillfrisknande.
        Känner du till Sandman-serien (serie som i serietidning, inte tv-serie) av Neil Gaiman?

        • Susanna Varis skriver:

          Ja, det gjorde det, men min tes är att Lynch använder sådana här utdragna processer medvetet i sitt skapande. Tänk bara på alla scener där man blir nipprig av att saker och ting går så långsamt. Den första sådana som jag reagerade på var den gamle servitören som kom med mjölk när Coop låg på hotellrummets golv och blödde. Allt tog en evig tid och ingen hjälp blev det. Däremot vet jag inte säkert vad Lynch just vill säga med långsamheten, kan det ha något med hans buddhistiska influenser att göra?

          • Har inget emot att scener i sig är långsamma, men det är lite väl mastigt när en scen sträcker ut sig över femtioelva avsnitt.
            Noterade att du missade min plugg för Sandman. Får jag lämna en liten teaser, på en lista över de 100 sexigaste kvinnorna i Comics är Döden på andra plats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.