En svårighet med att resonera om sexuella övergrepp är att upplevelsen av dem i högsta grad är subjektiv. Viss sorts handlingar är kategoriserade och klassade som brottsliga. En våldtäkt innefattar juridiskt numera fler handlingar än det som traditionellt avsågs med begreppet:
I Brottsbalken kapitel 6 kan man även hitta definitioner för sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande. (Behändigt nog handlar kapitel 5 om ärekränkning). Utöver det som är klassat som brottsligt, har det under hashtagen #Metoo delats en hel del erfarenheter av icke brottsliga, men i det personliga fallet oönskade och oacceptabla, handlingar. För den ena är en hand på midjan inget att bry sig värst mycket om, medan det för någon annan kan kännas mycket obehagligt. Allt det här handlar förstås också om omständigheter och de involverade personerna. Varje situation är unik.
I artikeln ovan t allt från busvissling till upprepade förfrågningar om en dejt upp. Saker som ändå borde vara upp till individen att bedöma huruvida det handlar om trakasserier eller inte?
De delar av livet där handlingar av sexuell karaktär ingår – relationer med medmänniskor och partners, driftslivet och fortplantningen – är per definition mångfacetterade och nyanserna går inte bara i grått eller regnbågsfärgat, utan är lika varierande som människorna i sig. För att orientera sig fram i djungeln av personligheter och preferenser kräver finstämda känselspröt. Känslo- och driftslivet är också något där man lätt kan känna sig osäker och utlämnad. Bekräftelse kan leda till himlastormande lycka och att inte bli bekräftad, eller tom bli förnedrad, kan å andra sidan leda till både häftiga och svårkontrollerade känslor. Eller som Anna E. Nachman skriver på SVT Opinion:
”Det som många klassar som övergrepp kanske bara är allmän mänsklig klumpighet. Folk kan ju inte ens stå i kö, åka tåg eller skriva arga lappar utan att trampa varann på tårna.
Varför förväntas de då vara snillen vad gäller fysisk kontakt, särskilt i berusat tillstånd? Plötsligt slår #metoo fast att klumpigheten är ett stort samhällsproblem – och i samma stund förminskar man grova sexuella övergrepp.”
#Metoo i mitt fall betydde våldtäkten, närapå våldtäktsförsöken och greppandet mellan benen samt blottandet. Ovälkomna tafsanden och dylikt har jag kategoriserat som klumpighet och markerat mot på den nivå som behövts.
Som tonåring gjorde jag förstås som de flesta mig så attraktiv som det gick för att attrahera (de rätta individerna) av det motsatta könet. Problemet med detta är ju förstås att man även attraherade en hel del individer man inte ville attrahera. I själva verket lyckades jag framför allt attrahera människor jag inte var så intresserad av. Det faller sig naturligt att uppmärksamhet av en ”drömprins” hade jag upplevt på ett helt annat sätt än samma uppmärksamhet från någon av de mindre intressanta figurerna. Först i vuxen ålder och framför allt efter att jag började blogga, har jag kommit att reflektera över mitt egna beteende när jag var ung. Jag kunde ha hanterat en del avvisanden bättre. Å andra sidan gick många gånger ett vänligt ”Nej tack, vi kom hit för att umgås med varann, vi har inte setts på länge (om en tjejkompis)” överhuvudtaget inte hem. Jag vet inte hur många gånger jag fått bli rejält otrevlig, med efterföljande kaskad av öknamn från mannen ifråga, när artigheter, vänligheter eller mera bestämda avvisanden inte fått någon verkan. Men som sagt, att närma sig det motsatta könet är inte lätt. Alkohol, ett populärt smörjmedel i de här sammanhangen, kommer med sina biverkningar av släppta hämningar och bortsuddade gränser.
Nog om detta. #Metoo har haft det positiva med sig att jag upplever ett större engagemang från bredare folklager än det genusindustriella komplexet med hangarounds. Man kunde önska att diskussionerna kunde ha fortsatt med mera öppna ögon och attityder och att alltihopa inte genast hade hamnat inom proffsfeministernas domäner. När en sådan här kampanj införlivas i ovan nämnda aktörernas näringskedjor blir diskussionen inte längre öppen och fördomsfri, då stöps den om till att bekräfta den radikalfeministiska diskursen och städslas in i ledet för ”kampen”. I det läget drar många, inklusive undertecknad, öronen åt sig.
Demonstrationerna under hashtagen är snart på gång och proffsfeminismen fortsätter att idissla resterna troligen en lång tid framöver. En del ”profiler” inom media har fått det hett om öronen och kampanjen har tyvärr lett till veritabel mobbmentalitet med uthängningar på sina håll.
Till slut ett exempel från en av #Metoo-demonstrationerna. Initiativtagaren är en ung (23 år) universitetsstudent (Uppsala), därav maskering:
Ja, vad ska man säga..?
Hej.
En god människa gör vad den vill, ty den är god och en god människa gör goda gärningar. Skulle det mot förmodan se ut som om den gjort en ond gärning beror det på något annat än den själv; kanske djävlar, demoner och spontana ryckningar i universum.
En människa som inte ser sig som god, utan som eftersträvar att känna själv, ser till att göra rätt genom att låta bli att göra fel. Denne ser gärningen och dess konsekvens som ond eller god (eller melerad…).
Feminister, och i synnerhet feministiska duktiga gossar och goddags-piltar, är goda människor och därför är deras gärningar goda, särskilt som de utförs med goda avsikter.
Därför är de tämligen farliga.
Nu kommer kraven på separatistiska rum (alltså könssegregering) på allvar, och i kulisserna står hijabis beredda att erbjuda en normbrytande väg mot den vita västerländska mannens heterosexistiska cis-norm och dominans: islam.
Svenska feminister väljer nu friheten bakom slöjan. Frihet är slaveri, har de bemästrat och så även att hat är kärlek, okunnighet är styrka icke att förglömma.
Vi får se hur det går med krig är fred.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
På ett märkligt vis sammanfaller delar av den identitetspolitiska rörelsens idéer med uråldrigt patriarkala tankegångar, exempelvis just det här med separatism av olika slag. Eftersom den nymarxistiska analysen gett vid handen att muslimer är per definition förtryckta, blir också islam och muslimer något som ständigt måste försvaras, ursäktas och förskönas, oavsett vad saken handlar om. Som tur är har de här tankarna inget större stöd i det stora majoritetssamhället, det handlar om minoriteter (förvisso högljudda och även med makt). Segregationen på skolbussarna reagerade många, även sosseriet, starkt emot och senast igår ville Björklund stoppa religiösa friskolor. Något har alldeles uppenbart hänt. Det har skett en tillnyktring. Det märkets även på själva debatten i Opinion live igår. Borta var det tvärsäkra utbasunerandet av de egna åsikterna och pajkastningen. Istället låg en slags aura av lugnet efter stormen över hela tillställningen. Nu verkar även programupplägget vara annorlunda och mindre inriktat på att hetsa meningsmotståndare i strupen på varandra. Det hela gav intrycket av besinning efter att man insett de verkliga problemen som finns att lösa. Det är inte lek och poserande längre. Debatten allt som allt har ändrats sedan ett par år tillbaka och det dyker upp fler och fler tecken på att inte bara åsiktskorridoren är kraftigt punkterad, men att man börjar nå insikt i sakernas tillstånd. Jag skulle vilja säga att det ändå finns hopp om framtiden, om utvecklingen fortsätter åt ett mera sansat håll.