Mina verk borta i hörnet till höger…
På förmiddagen åkte vi in med mina arbetsprover till Pernbys målarskola i Stockholm, lägligt nära Uffes bostad…
Givetvis var det regnigt, så jag hade packat alla bäbisarna i papper och plast. Slit och släp, men vad gör man inte för konsten. Uffe fick sympatilida för densamme med kartongerna. Om jag kommer in, så blir jag garanterat den äldste eleven i gänget. Mig gör det inte så mycket, det kommer att bli spännande. Men jag kanske inte ens kommer in. Turligt nog får vi besked ganska snart, den 31/5 senast.
Sedan iväg till lönearbetet, där dagen kom att bli allt annat än bra. Jag vill inte gå in på detaljerna, men kan säga att vissa representanter för den söndercurlade 90-talsgenerationen skulle må bäst av att skickas på arbetsläger långt ute i obygden i ett halvt decennium eller så. Är man i 16-årsåldern och inte begriper sig på vad som kan vara farligt (tåg, 16 000 Volt genom kroppen) och när man blir tillrättavisad beter sig som en fyraåring med en vokabulär av en rasistisk kvinnohatare med tourettes, vet jag inte vad som annars kan hjälpa. Några föräldrar verkade dom här hjältarna inte ha varit i kontakt med hur som helst.
Jag märkte att det inte går att bringa mig ur balans på samma sätt som det har kunnat hända tidigare. Jag hade inga svårigheter att lyssna på slaskhinken som forsade ur de två begåvningsreservarnas trutar. Jag bemödade dem några medlidsamma och oförstående blickar. Vad är det för fel på er, stackars pojkar? Typ.
Jag kunde också konstatera att jag har några riktigt underbara kollegor. Tack till er!!
Nej, nu ska jag bara lägga mig och försöka slappna av. Hoppas att jag kan sova inatt. Jag behöver mina krafter till viktigare saker.
