Neues Rathaus, Wien februari 2011.
Bilden är från Wien, tagen i februari när vintern fortfarande rasade som bäst. Den har ingenting med dagens inlägg att göra, förutom att det vid den tidpunkten började stå klart för mig att en hysterektomi var oundviklig. Varken företaget som jag arbetar i, eller jag själv, orkade längre med cirkusen. Efter en vår av utredning, prover och tider som inte passar, är jag nu snart där. Nedräkningen har börjat.
Jag börjar känna mig hemma på sjukhuset nu. Har aktivt försökt att jobba bort olusten mot sjukhus vid varje provtagning och konsultation och idag kände jag mig nästan som hemma. Jag skriver lista på saker att packa med. Bok. Undrar om jag orkar läsa? Guns´n´Roses-pocketen kanske skulle passa i det förvirrade tillstånd av smärta och lindring som jag inbillar mig att jag kommer att befinna mig i. Keith Richards och Ozzy Osbourne finns också, båda lämpliga följeslagare på resan. Min lilla mp3-spelare följer med, Marilyn Manson får vagga mig till sömns. Lady Gaga kan muntra upp mig.
Kameran kanske? Fota för bloggen? Börjar min exhibitionism dra över gränserna? Jag kanske inte ens orkar så mycket som lyfta kameran…njah. Någon annan (Uffe) kanske kan fota sen, om jag vill…
Bilden från Wien tog jag som illustration eftersom den visar en lång gång, lite som en tunnel, till något okänt. Det är så det känns. Som att kasta sig utför ett stup. Jag vet att allt kommer att bli så mycket bättre sedan när allt är klart, men jag har aldrig blivit opererad så här omfattande förut. Det enda jag varit med om är halsmandlarna i Finland, visserligen sövdes jag med eter då, och ett födelsemärke. Jo, ett mindre ingrepp till förresten. jag sövdes, men kom hem samma dag. Jag har inte ens brutit något ben, någonsin.
Min läkare är helt underbar och det är också en anledning till att jag ens ville göra operationen. Jag har alltid fått ett mycket bra bemötande.
Idag var en till provtagning. I en busskur…
