Sjukhuset

Ok. Sjukhusbesöket. Sjukhusspöket.

Jag var ovanligt lugn tidigt på morgonen den 20:e juni, då jag skulle in på Södertälje sjukhus för en hysterektomi. Oroande lugn. Jag klarade tom av att åka buss dit med bara en kopp honungsté i mig. Det hade inte gått för några år sedan. Nu hade jag ju Uffe med mig också, annars kanske det inte hade fungerat.

Vi var framme före personalen och fick vänta en stund, men sedan gick det desto fortare. Jag fick knappt tid att byta om till de ytterst tilldragande nattkläderna som ingår i Landstinget Collection. Jag kände att mitt kolugn började spricka och bad om något lugnande inför att jag skulle in. Det fick jag, samt smärtstillande och så bar det av till kirurgin. Först ett väntrum där patienter rullade in och ut och jag kände mig lugn, så lugn när jag tittade ut genom fönstret över takåsarna. Sedan operationssköterskor, som intygade att jag hade fått top of the line doktorerna för min operation. Min egen läkare, Gabor Sebastyen visste jag om, men det skulle vara en till. Doktor Sebastyen är ett under av professionalitet, medmänsklighet, kunnighet…ja, jag kan bara ödsla ur mig superlativ angående honom och det var för att jag äntligen hittat en bra gynekolog som jag vågade ta steget till en operation. Jag fick slangar kopplade till mig och man beskrev lite vad som skulle hända…sedan blev det svart. Jag såg väl ut som en nedsövd katt med tungan hängandes ute.

När jag vaknade upp var jag på uppvakningsavdelningen. Jag kände igen mig på en gång eftersom jag varit där förut. Genast blir jag tillfrågad om smärtstillande och får det. Snart kom jag tillbaka till ”min” avdelning, där jag skulle ligga. Jag var väldigt trött hela första dagen, men glad över att jag kom in så fort och slapp fasta någon längre tid. Jag kom in i matrutinen också till middagen. Uffe kom tillbaka för ett besök och jag serverades min första portion av den ökända sjukhusmaten. Munnen var bortom torr och knäckebrödet fastnade som ett skrovligt lager i den som fick sköljas bort med vatten. Det smakade inte mycket och köttfärsen var full med brosk, men jag tryckte i mig, eftersom jag ville få krafter.

Första natten sov jag relativt bra. Jag vaknade upp med ett ryck några gånger och fick ont i såret…jag trodde att jag hade sprättat upp någon kant. Magen var ur funktion. På natten togs det också lite tester, blodtryck, temperatur etc.

Dagarna flöt på med stå- och gåövningar, olika projekt för att få magen att fungera, besök av moderskan och Uffe, mat som bara blev äckligare och äckligare. Sodexos smörja går ner i ett par dagar, sedan orsakar det kväljningar. Det är något med lukten. Sista kvällen fick jag spykänslor av bara tanken, men jag åt alltid det som serverades i hopp om att tillfriskna bättre. Bara stuvade grönsaker. Hur bra idé är egentligen en kombination av potatismos och stuvad blomkål för någon som redan har problem med magen och får jätteont av gaser?

Sodexosmörja

Anders Eriksson, Sodexo, visar här planritning över det nya storköket varifrån de kulinariska och näringsmässiga höjdpunkterna levereras.

Men vården var utmärkt, som alltid. Tack alla! Doktor Sebastyen kom två gånger och berättade att operationen hade gått bra, äggstockarna var felfria och kvar, precis som jag ville. Två, förmodligen läkarstuderande, kom en rond och ville höra och klämma. En fick peta lite på min mage. Jag hade lite småkonversationer med min salsgranne, som även hon hade gjort en hysterektomi. En kvinna mittemot fick besök av en halv liten by.

Inte min doktor…

…men lite såhär kan vissa känslor och mardrömmar beskrivas.

Jag gick små vankande promenader i korridoren och dagrummen, studerade montrarna med gammaldags kärl och pottor, läste skvaller. Läste mina böcker. Först Ozzy, sedan Guns n´Roses. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig, jag hade velat fota lite för bloggen. Fick lära mig att ge sprutor till mig själv (läkemedel som förhindrar blodpropp). Allt som allt gick tiden fort. Avdelningen skulle stängas för sommaren och sista natten fick jag enkelrum, vilket kändes jättelyxigt. Där låg jag och hade utsikt över parken med skogsduvor och andra fåglar och eget badrum. På förmiddagen hämtade moderskan hem mig till ackompanjemang av blixtar och dunder. Regnet piskade ner som från dåliga regnmaskiner på film.

En annan sal, några våningar upp, men ungefär likadan som den gemensamma salen jag låg i.

Nu återstår läkning och konvalescens hemma. Det går bättre dag för dag. Jag känner fortfarande inte av någon depression, som det sägs ska kunna ingå. Jag tror att det är för att jag aldrig varit barntypen, aldrig haft min identitet i barnalstrande.