Färdigställde The Curse nyss. Den borde blivit mörkare. Å andra sidan känns den naiva inramningen bra, eftersom den litegrann handlar om krossade, naiva illusioner. Den kan komma att bli del av en serie. Den skulle redan kunna införlivas i Haunted House-serien som ett surrealistiskt bidrag. Surrealistiska, ångestfyllda sagor som härstammar från skelettgarderoben. Kråkornas förbannelse. Den kanske kan ingå i en ny serie, Curse of the Crows.
Jag känner mig hämmad i skapandet också efter den senaste dusten med medlemmar ur familjeträdet. Jag vill inte börja censurera mina tankar och ord. Är det alltid dom mest lättkränkta som ska bestämma nivån? Jag går med på att inte ha min släktblogg kvar, men jag tänker inte börja begränsa mig i konsten. Tyvärr märker jag att jag redan börjat göra det. Jag måste försöka arbeta bort dom tankarna.
The Curse, mixed media 2011
Nej, du skall inte låta modeordet kränkas/kränkhet låta censurera eller på något sätt påverka din storhet som konstnär. Utan jag jag vill säga tvärtemot – det är nu din modiga sida behövs. Det är nu som du ska skapa ur ditt eget huvud, emotionella såsom pragmatiska sakskäl från andra, vik hädan. Börjar du göra våld på din konst så gör du våld mot det som är du per definiation. Den modiga storartade kvinna som jag stolt kallar för min vän. Det är nu jag vill se dig brinna passionerad för din konst – ditt kall.
Nej, du skall inte låta modeordet kränkas/kränkhet låta censurera eller på något sätt påverka din storhet som konstnär. Utan jag jag vill säga tvärtemot – det är nu din modiga sida behövs. Det är nu som du ska skapa ur ditt eget huvud, emotionella såsom pragmatiska sakskäl från andra, vik hädan. Börjar du göra våld på din konst så gör du våld mot det som är du per definiation. Den modiga storartade kvinna som jag stolt kallar för min vän. Det är nu jag vill se dig brinna passionerad för din konst – ditt kall. Jag tror på dig.
Tack! Nej, jag gör mitt bästa för att inte bygga upp osynliga, mentala staket kring mitt skapande. Jag blev bara väldigt paff över de, i mitt tycke, häftigt överdrivna (och osakliga) reaktionerna på min släktblogg från vissa medlemmar av släkten. Jag använder ju skeletten i garderoben i konsten på olika sätt och blev nojig. Släktbloggen var ju i högsta grad oskyldig gentemot vad man skulle kunna plocka upp i konsten. Vissa saker finns ju där redan. Men min konst kommer ju inte vara någon dokumentation om verkligheten, utan just konstnärliga framställningar. Lite som alla dessa halvfiktiva biografier. Dramatiserad verklighet. Dessutom fick jag ju än mer material nu och även en idé till en tavla som kommer att bli verklighet så fort jag orkar…
Härligt att höra. Det låter hur bra som helst att nya fina idéer kommer ångande ur dig.
Sköt om dig nu, riktigt ordentligt.