I eftermiddag ska jag ligga på soffan och mysa till BBC:s Agatha Christie-serie med Miss Marple, Ett Mord Annonseras. Det måste vara min tilltagande ålder som gör att jag mer och mer uppskattar den här sortens underhållning med brittiska herrgårdar, tweeddräkter, té-drickande, trädgårdar och hövligt uppförande. Nu plöjde jag det mesta i Agatha Christie-väg som jag kom över redan när jag var kring tio år gammal och fann de ofta förvirrande och ologiska komplotterna fullständigt fascinerande. Undrar förresten hur man numera handskas med en titel som Tio Små Negerpojkar…?
Jag tyckte om Morden i Midsomer från första stund, det påminde om den här sortens, företrädesvis brittisk, lågmäld underhållning istället för, säg Harry Potter. Jag vet, det är inte samma genre och riktar sig inte till samma publik (bortsett från att jag som tioåring läste Agatha Christie), men det är ett sådant fenomenalt effektsökeri, bang bom det här, bang bom, nästa grej…bang bom nästa…explosion på explosion, effekt efter effekt. Inte en lugn stund. Jag antar att det måste se ut så för generationer som har ett uppmärksamhets-spann på några sekunder. En halv minuts stiltje och dom har zappat vidare. Jag slötittade på Flammande Bägaren häromkvällen och under fem-tio minuter hade det ritats eldbokstäver i luften, uppenbarats avgörande hemligheter från förr, utkämpats en strid medelst en bok, där den skadade strålade som en liten sol ur sina sår, bekämpats en gigantisk vattenorm…fågel Fenix var med på ett hörn…uppväckts någon ur de döda…det fläskas på med hela arsenalen och lite till. Jag tycker att Potter i mångt och mycket är väldigt bra och visuellt tilltalande, men värför måste det vara så överbelamrat med detaljer och action? Less kunde verkligen vara more i det här fallet.
Harry Potter
Så pensionärs-pretendenten jag kommer att mysa i min soffa till behaglig underhållning i puttrigt tempo klockan 15.45 i eftermiddag.
Agatha Christie ja. Inte är hon direkt pk. Vad sägs om beskrivningen på en av karaktärerna i boken ”Mordet på orientexpressen” som ”en medelålders man som såg ut som en opålitlig mexikanare”. Tanten var onekligen formad av ett annat tidsideal. På tal om det så är ju Harry Petter också det. Vill man fånga en generation där 100% har ADHD och som dessutom är uppvuxna på dokusåpor och orgier i högskrikning nere på dagiset, så måste man tydligen smälla på med ett tempo som får dragracing att framstå som en stillsam söndagsbiltur på landet.