Konststudier…Foto: Susanna Varis
Hoppas jag. Ska försöka jobba igen på måndag, har jag tänkt.
Idag ska jag ligga kvar i soffan och läsa konsthistoria. Jag har ju ingen formell konstutbildning, så jag får lära mig sådana här saker på egen hand. Vilket jag gör gärna, det är fantastiskt fascinerande. Ännu roligare vore förstås om min hjärna inte hade den teflon-kvalité den ofta uppvisar och någonting fastnade för vidare referens. Ibland känns det som att jag läser och läser och allt bara hamnar i ett svart hål, jag minns väldigt lite. Men man får inte ge upp hoppet.
Kaffe till…och kanske Bach.
Förresten, jag hade en mardröm i morse som jag vaknade till med kroppen i en förstelnad kramp. Det är en återkommande mardröm som går ut på att jag av någon anledning har åter blivit tillsammans med en man som misshandlade mig. I dom där drömmarna kan jag aldrig begripa hur jag har kunnat vara så dum att jag gett mig in på det igen efter det helvete det var att ta sig ur. Så där sitter jag och försöker träna upp förmågan att anpassa mig, tolka signaler, svara det som är önskvärt, glömma bort vad jag själv tycker…utplånar mig själv. Allt för att få vara ifred en stund, allt för att orka med en till vardag. Nu skulle vi göra en långresa, allt var planerat och vi skulle iväg nästa dag. Plötsligt stämmer inte detta, rutten är ändrad, vi ska till Indien och Filippinerna. Vi backpackar och jag hade speciellt understrykit att jag inte ville till Indien, jag är rädd för ormar. Detta är nu ändrat och dessutom ska vi åka samma kväll.
Sedan blir jag anklagad för att inte bry mig om hans barn (han har plötsligt en liten bebis i en vagn utanför). Jag säger att jag aldrig har varit speciellt intresserad av barn och får då än värre anklagelser utspottade över mig. Jag talar om att jag inte vill åka och förresten vill jag inte vara i det här förhållandet längre. Jag gör en ansats att gå, men han greppar tag i min handled och släpper mig inte. Jag börjar skrika, men får ingen röst. Människor runt om bemödar oss med några ointresserade blickar och jag ser hånfullheten i hans ögon när han märker detta. Han vet att jag ändå inte kommer att få någon hjälp. Där vaknar jag.
Fortfarande, efter drygt tio år, återkommer de här mardrömmarna.
Nu har jag tänt just för att kunna läsa, mitt på dagen. DARK kommer bli ett väldigt passande tema för vår utställning. Foto: Susanna Varis
Det kräket borde vi spöa upp hela Blaskanredaktionen. Det finns för många kvinnor som råkar ut för dessa babarer.
Det är vanligare än man tror och ofta handlar det om människor som omgivningen absolut inte skulle kunna tänka sig betedde så. Dom är ofta mycket måna om sin fasad.