Dom ger sig inte…

Gaphalsbäbisarna är tillbaka i rutan…

…och apan i mjölkdrycksreklamen har börjat dansa pole dance. Jag orkar inte.

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i medier, TV och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Dom ger sig inte…

  1. Micheles Kindh skriver:

    Inte jag heller.

  2. Ulf Holmén skriver:

    När reklamarna är framme håller vi andra oss undan. Det finns stunder man aldrig glömmer utan drömmer mardrömmar om mest hela tiden. Vem kan till exempel glömma kocken Kari som kan intyga gräddsubstitutets förträfflighet om han bara kunde. Inte heller Iprenmannen lämnar våra sinnen, inte ens när han är borttagen så är han borttagen. Nej, i den nya serien Iprenreklam finns den ondsinta Margaretha som vägrar släppa greppet om den omhuldade Iprenmannen genom att spara minnen och foton på sitt kontor.
    Reklam handlar om att nöta in ett budskap, hur man gör det är inte helt oviktigt. Subtila kunskaper från forskningen om hur vår perceptionsförmåga fungerar tas tacksamt emot, också studier inom psykologi utnyttjas flitigt. Men sedan när man kommer till metodval, det är där det brister.
    För en reklamare spelar negativ och positiv input ingen roll, huvudsaken är att det fastnar. Om man väljer de lite mer tjatiga metoderna kommer snart resten av befolkningen att stänga av dumburken och ropa på hjälp. Reklamarna däremot dunkar varandra i ryggen och utdelar priser till varandra för att de varit korkade nog att välja en metod som visserligen varit effektiv men lämnat 4 miljoner TV-tittare hjärndöda av uttråkning. Bebisarna är ett utmärkt exempel på detta. Den som orkar med den reklamfilmen har starka nerver eller är redan så pass avtrubbade/hjärndöda att dessa nog är bortanför all sans och förnuft.

    • Susanna Varis skriver:

      Gainomax har fastnat i hjärnbarken, men jag skulle aldrig få för mig att inhandla en produkt. Gaphalsbäbisarna gör väl reklam för någon bredbandsleverantör? Tjat in absurdum fastnar, men om det fastnar på tillräckligt negativt sätt, köper i alla fall inte jag produkten. Jag tror att undermedvetet fastnar nog mera sådant som inte väcker starka negativa känslor; det passerar i bakgrunden, men registreras av hjärnan. Fastnar det eftersom du är riktigt irriterad på reklamen, så vet jag inte om det får en positiv effekt, dvs att man går och handlar produkten. Fastnar en reklam positivt, alltså att man gillar reklamen på något sätt, tror jag att den kan leda till ökad försäljning. Gaphalsbäbisarna är nog tänkta att vara gulliga, men efter femton sekunder tycker nog enbart deras föräldrar det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.