Jag i aulan med den aktuella utställningen i bakgrunden.
Hemkommen från Runö kursgård, där vi deltagit i en kurs för skyddsombud samt vältrat oss i den rikliga och lyxiga buffén, gått sköna promenader bl a i ett naturreservat, sovit på tjocka madrasser, badat i helkaklade badrum med golvvärme, sett på konst, ätit lite till, haft vickning på mögelostar, badat bastu och simmat (tänkte vi göra, men hann inte) och rent allmänt slitit i vår anletes svett, som de arbetare vi är. Det var dock en välbehövlig och bra kurs, nu känner jag mig manad att ta itu med arbetsmiljön borta på lönearbetet på ett mera strukturerat sätt.
Öppen spis och allt…
Ett entusiastiskt skyddsombud på väg till lektionerna.
Det är vackert ute på Runö…
Sven X:et Eriksson finns representerad med ett tjugotal verk…
X:et
Grupparbete
Den aktuella utställningen av Valeria Montti Colque
Strykjärnsvärmare från förr
Aulan/fikarummet
Magen försöker fortfarande ställa om från ett ständigt matintag och är i uppror.
Samtidigt har en annan historia utspelat sig: En man har efter en blöt utekväll ramlat ner på ett tunnelbanespår, varpå en annan man som förföljt honom redan från en buss, hoppat ner för att råna honom på mobiltelefon, pengar och guldkedja. Sedan har rånaren hoppat upp på perrongen igen och lämnat mannen på spåret, medvetslös. Där har han sedan blivit överkörd av ett tunnelbanetåg, men mirakulöst nog, överlevt.
http://www.dn.se/sthlm/ingen-gripen-for-t-baneran
Upprördheten är, hoppingivande nog, stor, men hela kvällen har man på nyheterna undrat vart civilkuraget har tagit vägen. Vad har civilkurage överhuvudtaget med den här historian att göra? Min fråga är snarare hur rånaren klarar av att se sig själv i spegeln? Hur kan man leva med vetskapen att man saknar de mest elementära förutsättningarna för att leva som en civiliserad varelse?
Nej, nu kniper magen. Jag måste nog ta någonting i matväg och hoppas att den blir belåten.
