Göran Greider. Foto: Metro
Vid genomläsningen av dagens tidningar snubblade jag över Göran Greiders kolumn i Metro, där också han ger sig in i sökandet efter strukturer, en populär sport i dessa tider. Även i Greiders fall visar sig den hittade strukturen bestå av det som de egna, ideologiska käpphästarna anger. Det finns ingen måtta på det elände som mänskligheten drabbas av när människor tillåts behålla mer av sina egna pengar (skattesänkningarna).
”Jag menar så här: Dag ett får vi höra att det städas allt sämre på toaletterna på de svenska sjukhusen.
Dag två rapporteras det i media om för stora barngrupper i barnomsorgen som ökar risken för olyckor.
Dag tre konstateras det att apoteksavregleringen lett till sämre kundservice, i synnerhet för dem med kroniska sjukdomar.
Dag fyra larmas det om en underbemannad äldreomsorg som tvingar anhöriga att ta hand om sina närmaste i hemmet.
Dag fem kartläggs överbeläggningen på sjukhusen som kan leda till att patienter får fel eller alltför sen vård.
Dag sex ställer SJ in hundratals avgångar för att inte riskera plötsliga tågstopp under jul- och nyårshelgerna.
Dag sju inflyter rapporter om sjunkande resultat för svenska skolelever. Och så vidare.”
Javisst. Allting rasar om man väljer att basera sin omvärldsanalys på kvällstidningarnas krigsrubriker som mest är där för att sälja lösnummer.
Upplevelsen blir något surrealistisk när jag efter denna domedagsvision läser hela tre (3) hyllningar till den svenska vården i form av insändare i DN respektive Metro.
Faksimil från Metro och DN.
I Sekotidningen, som följer därpå, finns ett reportage där man försöker driva tesen att allt var bättre förr, dvs på den goda, statliga tiden när det gäller säkerhet på järnvägar och specifikt vid järnvägsarbeten. Jag måste säga att diagrammet som illustrerar antalet skadade och döda i arbetsolyckor i järnvägstrafiken borde ha beskurits snävare för att bevisa den tesen…
Vertikalaxeln går från o till 200 med ett intervall på 20. Horisontalaxeln startar år 1990 och går fram till 2015, med intervall på fem år. 1988 bröts banavdelningen ur Statens Järnvägar och bildade ett självständigt verk, Banverket. SJ AB bildades år 2001 genom en bolagisering. Järnvägsunderhållet konkurrensutsattes år 2001.
Visst ser det ut som ett skutt uppåt kring år 2000 i antalet skadade personer, men hur såg situationen ut kring 1990 när allt vilade i statens trygga famn? Betänk också att under perioden 1990 – 2011 har antalet körda personkilometer på de svenska järnvägarna närmare fördubblats.
Några funderingar bara, ingen heltäckande analys över något (insändare bör nog inte betraktas som stabil grund för vetenskaplighet…). Det finns problem med avregleringen också, men att ensidigt inbilla sig att det offentliga alltid är bäst i alla sammanhang håller inte. Att även för mycket (särskilt kvälls-)tidningsläsande kan leda till ett förvridet perspektiv torde vara sant. En tanke en bit in på det nya året kan väl vara att försöka vara uppmärksam på de egna, ideologiska käpphästarna.
När argumenten tryter, idéerna sinar och inspirationen fått sig en knäck där en hel rörelse är i både moraliskt och ideologiskt förfall, då finns alltid det alltid så käcka trumfkortet nostalgi att spela ut. Kapitalister ska inte styra över välfärden heter det, trots att vänstern ”glömmer bort” att samma kapitalister tillför den gemensamma sektorn 1,5 miljarder i investeringar och ytterligare ett x antal kronor i skatt och arbetsgivaravgift. Ett annat faktum som ”glöms bort” är att under den alltid så omhuldade perioden då staten ägde allt och mer i den svenska varianten av Sovjetstaten, rådde underbemanning, underbetalning av kvinnor, vanvård och allehanda sjukdomar som inga pengar i världen rådde på trots att vissa betalade 108% i skatt. Att den enskilde individen nästan saknade rättigheter gentemot den ”goda och allenarådande staten” och obalansen i samhället var monumental till fördel för sossepampar, det tycks vara bortglömt det också i hyllningskören över det svensksovjetiska samhällsbygget. Göran Greider tillhör denna skara av ”allt-var-bättre-förr”-ivrare. Problemet för Göran är väl att allt var inte bättre förr, snarare tvärtom. Jag kommer med ångestrysningar ihåg den tid då TV i statssocialismens namn skulle användas till att ”undervisa medborgarna”, en snyggare formulering för hjärntvätt. Medborgaren skulle inte längre tänka själv, det skulle en liten maktklick styra och ställa över för vi som inte höll med, vi var bara ”felindoktrinerade”. Vi skulle också vara tacksamma över att se fram emot en skattesats som fick vem som helst att bli mörkrädd, en sjukvård som var monumental och otymplig, en ny tjänstemannaklass som växte exponentiellt till dess att medborgarnas skatter inte längre gick till mantrat ”vård, skola och omsorg” utan till lön, omkostnad och ytterligare utgifter. Skattepengar åkte i sjön på dåraktiga projekt som NJA eller plastcykeln från Kiruna som kostade fläsk för skattebetalarna. För att inte tala om de felinvesteringar som skapade hål i budgetar i statliga verk, som genast fylldes igen av tjänstvilliga sossar. Pengarna rann mellan fingrarna på åtskilliga ministrar utan att de ens reflekterade över den gamla sossedevisen ”en förslösad skattekrona är en stöld från samhällets medborgare”. Det var ju inga problem, man kunde ju bara ta ut lite mer i skatt, för svenskar är ju inte kända för att direkt klaga ens när de borde skrika i högan sky.
Det är allt detta elände Göran Greider vill att vi ska gå tillbaka till och det är det samhället han förordar. Och kort är väl det politiska minnet, så kort att flertalet lyssnar på hans locktoner. Kom dock bara ihåg att det elände det leder till har vi redan genomlidit med de erfarenheter man måste dra, dvs att det INTE är det drömsamhälle som Göran vill få oss att tro.
Jag tycker det har blivit dags för Göran och svensksovjet-gelikar att lägga korten på bordet, vill man ha tillbaka allt det elände jag beskrev ovan och hur motiverar man det? Var finns rättvisan i det system han förordar? Hur kan man motivera ett ofritt och ineffektivt system som visserligen lovar guld och gröna skogar, men som levererar tomma löften, byråkrati och förslösandet av skattepengar?