Hanna Fahl skriver i dagens DN Kultur en filmkrönika där hon har hittat ondskefulla kvinnliga könsorgan överallt i filmer hon sett. Det hela påminner om foliehattarna bakom serien Music Industry Exposed, där musikindustrin påstås kontrolleras av Illuminati som medelst inympande av allehanda Illuminati-symboler i musikvideos försöker förföra ungdomen till djävulsdyrkan. Ungefär. Man har granskat musikvideor och hittat symboler för Baphomeht, en mystisk gudomlighet som ofta förknippas med djävulsdyrkan. Det kan till exempel handla om vattendroppar som i en bildruta bildar en femhörning, symbolen för just Baphometh.
”Egentligen är det inte bara i skräckgenren som man slentrianmässigt plockar fram en snippa ur bakfickan så snart Ondskan med stort O ska skildras. Det förekommer i alla möjliga typer av film. Peter Jackson valde till exempel att visualisera ondskans epicentrum Saurons öga som en gigantisk svävande eldsvagina i ”Sagan om ringen”. Sarlaccens fiffiformade och köttfärgade ökenhåla i ”Star wars: Jedins återkomst” sväljer Boba Fett hel, och sandormarna i ”Dune” ser ut som snippor med huggtänder (detta motiv är så vanligt i fiktionen att det har ett namn: ”vagina dentata”, betandad vagina). Och nej, det är inte bara jag som ser varje film som ett potentiellt Rorschachtest. ”Predator”-monstret är så snipplikt att det till och med är inskrivet i dialogen (”OK, pussyface, it’s your move!”) och konstnären H R Giger var uttalat könsorgansinspirerad när han skapade scenografin till ”Alien”-filmerna.”
Bashflak har redan skrivit alldeles utmärkt om detta. Men Saurons öga? What? Är det en snippa…? Möjligen med kraftigt brytande genusglasögon. Sitter inte det onda ögat på ett högst fallistiskt torn? Sandormar? Till och med Freud visste vad en orm betydde när han såg en och där kan man snacka sexfixering.
Kalla mig obildad i feministiska angelägenheter, men snippa är inte det första jag tänker på när jag ser det här…
Nästa sida i samma kulturdel; citat:
”Det är ett uttryck för underliggande maktstrukturer där kvinnor och män värderas på olika sätt.”
(Aftonbladets Karin Pettersson om att Dagens Industri kallat politikern Magdalena Andersson för Magda i en rubrik.)
Efter en intervju med Nicolaj Coster-Waldau har man hittat en dansföreställning med koreografi av en kvinna, Grace Ellen Barkeley. Det handlar om svampar. Svampar som dansar. Mush-Room på Dansens Hus. Vad vet jag, det kanske är jättebra.
Mera kvinnofokus på Teater Brunnsgatan Fyra och Edit:
””Edit – Tummelisas mamma är en smärtfylld historia om kvinnligheten och moderskapet, längtan och den sociala plikten att uppfylla det.”
[…]
”Edit personifierar med sitt öde detta: att vara kvinna och inte mor är även i nutid ett existentiellt problem.”
Jaha…jag är kvinna och kommer aldrig att bli mor. Hittills har jag inte uppfattat detta som ett existentiellt problem men det är väl dags att börja då…
En liten artikel om svenska deckare och sedan är vi framme vid en artikel som ”lyfter upp” rätt sorts tema igen, nämligen häxprocesserna. Det handlar om Therése Söderlind och boken Vägen Mot Bålberget:
”Det börjar med en gubbjävel som sitter och balanserar på en trebent mjölkpall precis där vägen kommer ut ur skogen. Han skrattar och vädrar efter alla landsbygdens dofter. Och så väntar han. På någon att berätta för.”
[…]
”Det Olof minns till slut, mycket ovilligt, är häxprocesserna i Ångermanland 1674–75, då 65 kvinnor dömdes att brännas på bål för att ha utövat trolldom. Rättegångarna involverade hela samhället, barn och män och kvinnor som vittnade mot sina mödrar, systrar eller döttrar. Själv vittnade Olof mot sin egen mor.”
Jag vet inte om det är författaren eller DN, men i Ångermanland, vid det aktuella tillfället, dömdes och halshöggs även två män och fyra pojkar. Men det grumlar väl storyn.
Författaren:
”– Nej, det var hårda tider. Man hade svältvintrar, skördar slog fel och folk dog. Då vill man ha en enkel förklaring och en syndabock. Folk förändras inte så mycket över tiden. Vi vill att det ska finnas en förklaring. Det vill vi fortfarande.”
(Enkla förklaringar…hmmm…patriarkatet, någon? Strukturer, någon?)
”– Sen drabbas kvinnor fortfarande av mäns övermakt. Den kampen måste fortfarande föras, även om det är bättre i dag. Den som har möjlighet att styrkemässigt sätta sig över en annan kommer att göra det. Och så fogar sig de andra.”
Utöver intervjun finns även en recension av boken i samma kulturdel. På nästa uppslag är temat flickor, dockor och mjukisdjur i en genre som kallas gurlesk.
”Mitt skrivbord är fullt av romaner och diktsamlingar. Pamfletter och häften. Glittrande skapelser från de minsta förlagen till de största. Av unga och äldre författare som har det gemensamt att de på något sätt skriver om dockor, flickor och blod.”
Sockersöta småflickor och gulliga mjukisdjur som plötsligt blir förvridna, onda eller äckliga…faktiskt något som faller mig på läppen och tangerar det jag gör i min konst. Men ska det här också kvävas ner av någon slags feminism och genusgalenskap? Måste allt som handlar om kvinnor eller som kvinnliga kulturutövare gör tryckas in i någon förkvävande feministisk diskurs. Får man inte ha någonting i fred? Aber natürlich:
”Här ligger också en doktorsavhandling från Uppsala universitet. Den heter ”Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980–2005” och är skriven av Maria Margareta Österholm.”
Skev är tydligen svenska för queer.
”Genom docklekarna och dockskåpen strömmar de sociala anspråken in. Representationen och rollerna. Härmningen och kopieringen. Nationalencyklopedin skriver: ”Dockleken har också haft ett pedagogiskt syfte, genom leken skulle flickan skolas in i sin kommande roll som mor och husmor.”
Men vad händer om dockleken spårar ur? Om den tar över? Om det inte alls är pedagogiska och uppbyggliga relationer som iscensätts, utan groteska, perversa, våldsamma?
I feministisk teori kallas den formen av konstnärliga uttryck för gurlesk.”
Jahapp…där blev ordet gurlesk oanvändbart. Måste genusvetarna besudla precis allting med sin klåfingrighet? Självklart väljer man en 50-talsdoftande formulering ur Nationalencyclopedin för att beskriva docklekar för att illustrera en mullrande patriarktröst från ovan som dikterar vad små flickebarn ska ha sina dockor till. Som om lek gick till på det viset. Barn imiterar de vuxna och lär sig om sin omvärld genom att iscensätta det de uppfattar. Jag är övertygad om att barns lekar är mycket mera mångfacetterade än den pedagogik som genusvetaren vill reducera de till.
Dollhouse, Mia Mäkilä. Min mentor och stora inspiratör Mia Mäkilä har länge haft liknande teman i sin konst…
Självklart vill Anna Hallberg ge feminismen äran för utvecklingen. Hon listar fyra ”fokuspunkter” för genren, varav en är feminism:
”Trettio års feministiskt arbete har givit resultat. Oavsett hur man vill värdera utgivningen, kan man se en ökning av kvinnliga/tjejiga/flickiga/butchiga/asexuella/motsägelsefulla/queera böcker. Dockhaveriförfattarna utgör en liten ö i en större arkipelag. Det är en pluralistisk och konfrontativ sprängning av normen som har tagit tid. Förmodligen kommer vi att se en liknande uppgörelse – som kommer att vara konfliktfylld och rörig men nödvändig – när det gäller etnicitet och kolonialism under de närmaste decennierna.”
Antagligen har alla kvinnliga kulturutövare feminismen att tacka för sin existens. Suck.
”Påfallande många av dessa diktsamlingar, romaner och prosalyriska mellanformer tematiserar en kvinnlig homosocialitet där männen antingen är frånvarande eller figurerar i periferin. I min bokhög finns hela spektrumet från flickig vänskap, intensiv hatkärlek, lesbisk erotik, systerskap och konkurrens, mor-och-dotter-speglingar, den ensamma flick-kvinnan med sina leksaker och dockor och naturligtvis den vanliga vuxna heterokvinnan som kanske inte är så vanlig ändå, när hon själv får komma till tals och ta plats.”
Bechdel-testet som ska tillämpas på film för att se hur genuskorrekt det är, dvs om det finns fler en en kvinna och om de kvinnorna har dialog som inte handlar om män? Inget omvänt Bechdel-test är önskvärt här, med andra ord? Själv har jag alltid tyckt att det är befängt att kräva genuskorrekta konstverk överhuvudtaget, män skriver om sina erfarenheter, kvinnor får väl skriva om sina och här gör de det.
Den vuxna heterokvinnan som ”får komma till tals” och ”ta plats”. Herrejisses vad jag blir trött! Vem ska ge mig plats och låta mig komma till tals?? Jag upptar den plats min 1,63 cm långa kropp med utvidgande midjemått avgränsar mig och jag pratar när jag har något att säga. Det har gått bra hittills.
Men visst. Konst fungerar i mångt och mycket som ett rorschach-test, betraktaren tolkar in saker från sin högst personliga referensram.
På nästa sidan finns en artikel om William Blake:
”Om Paglia är lyhörd för demonin, det latenta kvinnohatet, grymheten (Blake tycks fixerad vid olika former av tortyr) och det sadomasochistiska undertrycket i Blakes bildvärld, framhåller Malmberg känslosamheten, glädjen och det barnsligt oskuldsfulla. Och kring Blakes kult av den maskulina kroppen tassar han med försiktiga vändningar som ”en antydan om en homoerotisk möjlighet”.”
Se där, lite kvinnohat går åtminstone att klämma in.
På nästa sida recenserar Maria Schottenius Alain Mabanckous I Morgon Fyller Jag Tjugo och konstaterar att författaren inte kritiserar månggifte:
”Michel har en far, Roger, och en mor, Pauline, vars stora sorg är att hon inte kan få fler barn än Michel, plus en andra mamma, Martine, pappa Rogers första fru, som har sju barn. Mamma Martine och hennes många barn tycker mycket om Michel, ja, alla älskar alla, så någon stridsskrift mot månggifte är inte denna roman. Tvärtom.”
Ja, det är inte ofta kulturskapare håller sig på den rätta lärans väg. På nästa sida finner vi mera feminism i en recension av Görel Cavalli-Björkmans bok om Eva Bonnier (Birgitta Rubin recenserar):
”Men främst gör det Eva Bonnier orättvisa, eftersom hon bitvis framstår som elak och högdragen. Hon dömer ut den ena efter den andra, som ”spela gås, är ”ful som en gris”, en ”urbracka” eller ”pygmé i dumhet”.
Cavalli-Björkman påpekar själv att Bonniers brev var högst privata. Men det är också då vi nog alla kan häva ur oss vad som helst och analyserna särskilt behövs. För det mesta går att förstå utifrån ett kombinerat genus- och klassperspektiv.
Trots pengar, bildning och begåvning kände sig Eva Bonnier uppenbarligen trängd och frustrerad, av många begripliga skäl – både privata och strukturella. Att hon var privilegierad och med åren rik förde med sig avundsjuka och inställsamt smicker. Det befäste känslan av utanförskap i konstnärskretsar, särskilt som hon var socialist i hjärtat och avskydde vidlyftigt leverne.”
Vilken tur att man med de rätta genusglasögonen och den rätta maktanalysschblonen kan tolka Eva Bonnier på rätt sätt, som den stackars förtryckta kvinna hon är.
”Eva Bonnier var skoningslös även mot sig själv och formulerade sig vasst också i betydelsen skarpsynt och roligt; speciellt om tidens mansgrisar och Karin Larssons ”afvundsvärda lycka” att städa skiten efter Carl.”
Allt detta i en enda DN Kultur. Jag tyar icke längre…
Pingback: Den onda fittan | Bashflak
Lol, farbror Freud har nog varit med när du skrev titeln: KÖNSpolitiskt kontrollORGAN :)
Hanna Fahl avslutade krönikan med att filmerna borde ha monster som liknar mer neutrala kroppsdelar, t.ex. örat. Men om hon ser en fitta i ett öga, så lär hon se det i ett öra – Ett djupt hål, omgivet av spretande skrynkliga köttlappar.
En av de båda halshuggna trollkarlarna i Ångermanland var en förfäder till mig. Han blev 73 år. Tomas Andersson i Säbrå, född 1601. Efterlämnade 8 barn. Detta fick jag veta för första gången av min gamla faster som jag träffade i Stockholm i måndags, och fotograferade hennes släktforskningsdokument. Och nu nämner du samma trollkarl på din blogg. Världen är liten.
Ja, onekligen! Märkte det själv när jag hade skrivit titeln haha
Med rätt genusglasögon ser man vilka organ och strukturer man vill var som helst.
Angående din förfader: Jösses! Ja, världen är liten. Vad lustigt. Eller kanske snarare olustigt.
Jag är släkt med två av häxorna också. Samt en misstänkt trollkarl som frikändes. Harry Potter och Sabrina valde rätt århundrade att födas.
Uppenbarligen!
Man kan ha på sig sina genusglasögon var än man är. http://malteroxxx.wordpress.com/2012/10/26/genusanalys-av-en-bevakad-jarnvagsovergang/
Utmärkt genusspaning! Det kvinnliga som blinkar är ju utformat som en svart triangel…se där vad många förtryckande strukturer man kan hitta om man anstränger sig…
Och det är ju som bekant män som bestämmer. Därför hänger skylten ’Livsfarlig ledning’ ovanför.
Sen finns ju den välbegagnade filmsymboliken när tåget glider in i en tunnel, som passar bra in på bloggämnet.
Ja herregud, det är ju en fullkomlig genusförtryckarstrukturkönsmaktsordnings-bonanza!!
Jösses, vilka genusanalytiker ni är. Man baxnar!
Jag tycker att vi snart kvalificerar för hedersdoktorshattar på valfri genusgalenskaplig institution
Dina glasögon såg mer än vad jag gjorde så jag gjorde en liten uppdatering om den svarta triangeln. Funderar på varför jag plötsligt kommer att tänka på Papphammar.
Hahaha…jag förstår precis varför du funderar på Papphammar :D
Jag tyar heller inte. Dn kultur har kört i diket så många gånger de senaste åren.
De är en plattform för extremfeminism som gjorde att jag sa upp min prenumeration
på DN efter att ha varit prenumerant i mer än 25 år. Det är synd att de låter extremfeministerna härja fritt. De har skarpa skribenter som Hanne Kjöller och nuvarande chefredaktören Peter Wolodarski som faktiskt är läsvärda. Varför spottar
de då på vita,medelålders,heterosexuella svenska män till den grad att vi slutar vara
prenumeranter på tidningen ? Hanna Fahl verkar följa den extremfeministiska läran
där man närmast maniskt är tvungen att se könsorgan i allt.Tourettes light kanske?
Någon,Bashflack tror jag det var,pekade även på det faktum att feministerna har inget problem med att män oftast är de som är ondast på film men om man pekar ut en kvinna som ond så rycker t.ex Hanna Fahl ut till försvar…
Deprimerande är ordet. DN Kultur som en gång i tiden var den bästa kulturdelen utan konkurrens. Fredrik Strage har varit bra, men även han irrade omkring i feministiska bakvatten häromdagen… :(
Det är nog mest Pär Ström och Aktivarum som påpekat att filmskurkar brukar vara män.
För sin egen skull måste de rycka upp sig och sluta spotta på män och manlighet.Annars
tror jag att de inte kommer existera inom en ganska nära framtid.
DN skulle kunna, för att spara pengar, använda Feministiskt Perspektiv som kulturdel.
Lysande inlägg! Håller med, det är svårt att härda ut…
Tack Kimhza!
Ja, vad är det som sker med dagstidningarna egentligen? Hur tänker man (om man tänker)?
Jag var en ganska trogen prenumerant på SvD under många år, men orkade till sist inte med Anna Laestadius Larssons misandriska malande. Jag sade upp bekantskapen för gott.
En annan sak som jag då och då funderar över är lokalpressens (i min hembygd) många ungdomssidor med spelrecensioner, gymnasisten som i spalter grunnar över senaste nytt på Facebook, vilka appar man sett sen sist, samt utgjutelser över melodifestivalen (för att bara nämna några exempel).
Är det verkligen dessa ungdomar som är den tunga gruppen av prenumeranter?
Det tror inte jag.
Är det då sammanfattningsvis inte klokt att:
1 avstå från att skymfa sina prenumererande läsare?
2. skriva om sådant som intresserar prenumererande läsare och lockar prenumeranter?
Jag tror att punkt 2. där i din uppräkning är vad de ängsliga tidningarna tror sig göra när de rapporterar om ungars facebookande. Ungdomen av idag betalar dock ytterst ogärna för någonting annat än absurditeter som att se någon form av diskjycke stå och justera volymen på ett podium till färdigmixad dansmusik (house) eller fåniga och överhypade teknikprylar bara de börjar på bokstaven i. Generation gratis kommer de ändå aldrig att nå, den kan förresten inte ens läsa. Man kan möjligen nå den genom att lotta ut praktikantplatser på redaktionen eller plats i tidningen för ungen att bre ut sig på och berätta om sitt modeintresse med dagens outfits eller sina oöverträffade talanger som skådespelare/musikartist/programledare/designer för bevisade prenumeranter.
Tidningsvärlden borde absolut koncentrera sig på punkt 1. Vi är en minskande skara och med oss kommer kvalitativt innehåll i media att gå i graven.
Informationssamhället som ledde till kunskapets och kvalitetens död. (Det mest pessimistiska och något tillspetsade scenariot.)
Jag kan bara instämma, Leif. jag har själv sagt upp min prenumeration på både DN och sedermera SvD uttryckligen eftersom jag inte vill betala för hat riktat mot mig. I och för sig är det hela förstås väldigt tragiskt, eftersom ett fritt samhälle skulle behöva en fri press och med fördel då tidningar som har möjlighet till mer genomgripande analyser än etermedia. Men tyvärr klarar dagens svenska tidiningar inte av att fylla den rollen.
Tack för genomgången och tack för att du orkar läsa skräpet! Jag tänker inte teckna prenumeration.
Varsågod. Jo, jag plöjer igenom den för er läsares skull, för att rapportera om eländet. Det verkar inte finnas någon bortre gräns för den…
Om Saurons öga är fittformat är även min katts ögon det. Och sandmaskar?! Förutom att för den med freudianska böjelser måste ”fallosliknande” vara det närmast liggande adjektivet, så har vad jag minns sandmaskarna i alla illustrationer, filmer, tv-serier jag sett antingen tre eller fyra, eh, flikar, och är det någon som sett ett kvinnligt – eller manligt – könsorgan som varit triangulärt eller fyrkantigt? Och är inte Predators originellt utformade mun väldigt fyrkantig (och ”pussyface” en i och för sig sexistisk men allmänt använt förolämpning (även om George W om man får tro Urban Dictionary)? Eventuell likhet med kvinnlig anatomi har aldrig slagit mig (inte nu heller).
Har inte vissa somliga fått saker & ting på hjärnan? ”If all you have is a hammer, everything looks like a nail”
Jag tror att det just är det det handlar om.
Det är klart att det handlar om målgruppsorientering. Figurerna på DN, Expressen och andra tidningar försöker vädja till en ung eller halvung storstadspublik och då kommer både vinklingarna, stilen och de understuckna upmaningarna att köpa eller inte köpa prylarna, musiken, tankarna att styras av detta. Till och med rubrikerna.
Jag tror inte att någon av killarna från säljavdelningen mellan skål och vägg skulle förneka detta, men murvlarna/krönikörerna själva kan inte gärna medge att de skriver för att försöka falla en ung, trashig, lynnig och mycket halvbildad publik i smaken, alltså draperar de sina tankar som någon slags genus- och queerideologi och trycker på med tungt patos.
Så är det nog, men icke desto mindre deprimerande att sådant är gångbart i den gruppen.
Pingback: Jag hittade DN Kultur | Susanna's Crowbar