Referensinlägg – experterna i utredningen Män och Jämställdhet

Bloggen Toklandet har sammanställt de experter som deltar i den statliga utredningen Män och Jämställdhet. En hel del feminister (till och med grundaren till den feministiska tidskriften Bang) och genusvetare, vad det verkar. Ingen anledning att förvänta sig något annat än det radikalfeministiska perspektivet med andra ord.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, Feminism - referensinlägg, genusvetenskap, jämställdhet, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Referensinlägg – experterna i utredningen Män och Jämställdhet

  1. Pelle2 skriver:

    Det är helt klart bortslösade pengar med tanke på de som leder studien om män och jämställdhet.Man kan lika gärna klippa ihop valfria extremfeministiska skrifter om hur de ser på män och trycka den i några ex för det är de åsikterna som de kommer lyfta fram. Åtminstone är risken väldigt stor.

  2. Kjell skriver:

    Jag förnekar inte att det ligger något i det genusvetarna säger, med eller utan bevis, det jag inte pallar med är ensidigheten… Det är BARA genusperspektivet som räknas, det är BARA gruppers nettomakt gentemot andra grupper som räknas (dvs om grupp A har mycket mer makt än grupp B i avseende X, medan grupp B har lite mer makt än A i avseende Y, så ska Y inte nämnas eftersom det ”osynliggör” X), och eftersom ”vi” någon gång på 1990-talet ”bestämde sig” för att icke-fysiska biologiska skillnader mellan män och kvinnor inte existerar så gäller det fortfarande, den debatten har ”vi lämnat bakom oss” som om det var en ideologisk fråga… Det finns en tydlig ideologisk vänsterideologi bakom allt detta, vilket man får tycka vad man vill om, men eftersom hela (?) det borgerliga blocket har svalt det mesta med hull och hår har blir jag ganska deprimerad. Varför är liberaler (och konservativa i den mån de existerar) så socialistiska när det handlar om jämställdhet?

    • Susanna Varis skriver:

      Man har lämnat över bollen (det sk tolkningsföreträdet) helt till dem. Antagligen i rädsla för att annars bli stämplade som kvinnohatare. Sådan är numera den strikta polariseringen till följd av bl andra Svelands bidrag till debatten. Jag tror att just jämställdhetsfrågan, som den har kommit att formuleras (i termer av kollektiv) fjärmar den som tänker på människor i första hand som individer. Feminismen (där den tongivande varianten, radikalfeminismen är starkt vänsterorienterad) har under decennier mutat in området för sin egen räkning och de borgerliga och liberalerna har mera stått vid sidan av. Jag saknar ett starkare, liberalt orienterat jämställdhetsarbete och kan inte heller begripa varför man väljer att anamma den radikalfeministiska varianten rakt av. Lika naturligt som om Borg plötsligt skulle börja förorda kommunistiska femårsplaner och kolchoser.

      • Kjell skriver:

        Ja… Och det här med ”tolkningsföreträde” fattar jag inte alls… Varför skulle någon individ eller grupp ha tolkningsföreträde, oavsett hur mycket eller lite makt den gruppen har? Har man fastnat i postmodernismens snömos om att ingen sanning finns (eftersom den beror på tid, plats, kontext, yada-yada) och då återstår bara den rätta ”tolkningen” vilken … (Ta-da!) blir den som gynnar gruppen med minst makt, eftersom (kollektiv) makt ju är vad allt handlar om. Och den ska utjämnas.

        OBS att jag är fullt medveten om att det inom humaniora kan vara väldigt svårt att hitta sanningen eftersom människor inte låter sig modelleras så enkelt, det här med ”yada-yada” ska alltså inte tolkas som något negativt.

        Men: att påstå att INGEN sanning existerar är rent trams, den som tvivlar på tyngdlagen kan enkelt testa den medelst ett hopp från ett fönster på lämplig höjd… Jag utlovar en häftig ”upplevelse” på vägen ner! Vill man måhända inte begränsa sig till ”det finns ingen sanning inom humaniora” eftersom man då återigen får höra hur överlägsna de naturvetenskapliga metoderna är? Då har man missuppfattat det hela, som jag ser det. Är det svårt (omöjligt?) att hitta sanningen så är det, det är bara att gilla läget, ingen skugga faller över humaniora för det (fråga naturvetare som pysslar med kvantfysik eller Grand Unified Theory om hur kul DE har det med sina långt ifrån fungerande modeller). Om man däremot försöker ta en genväg, även om det gäller jätteviktiga samhällsproblem, genom diverse flummerier, DÅ tappar man i anseende.

        Humanioras problem i ett nötskal: Man vill väldigt mycket (lösa samhällsproblem, inget fel i det), men saknar tillräckliga belägg för åtgärderna samtidigt som man känner sig underlägsna naturvetarna (eller egentligen positivismen).

        • Susanna Varis skriver:

          Ja, humanioran har det svårare än naturvetenskapen att upprätthålla vetenskapligheten, det ligger i sakens natur. Om man dessutom i postmodern och poststrukturalistisk anda förkastar objektiviteten som ledstjärna och sökandet efter den bästa sanning som går att finna, finns det ingen anledning att kalla det hela för vetenskap längre. Det genusvetenskapen sysslar med (åtminstone i Sverige) är ideologiproduktion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.