Identitetspolitik i praktiken

DN Kulturs danskritiker Örjan Abrahamsson stångas med en fiktiv ansökan om Kulturstöd i en artikel i dagens tidning. Abrahamssons vinkling är att kulturstödet tvingar konstnärer att bli entreprenörer och att detta är den styrande majoritetens fel. Jag ser något annat i det han beskriver, nämligen de absurda konsekvenserna av den numera så populära identitetspolitiken som nu letat sig in i stadens styrdokument i form av mångfalds- och jämställdhetsplaner. I praktiken: hur många finnar är en arab värd? (Utmärkt om just detta i Tove Lifvendahls recension av Lena Anderssons bok Du är alltså svensk?)

”Jag fyller i en ansökan, om 150.000 kr i bidrag för ”77 777”, en konceptuell kritikerkoreografi med premiär hösten 2014. Jag beräknar få 7 åskådare på Östermalm, 77 i hela Stockholm, 777 i Sverige, 7 777 internationellt. Sedan blir det knepigare. Vilka åldersgrupper vänder jag mig till? ”Barn 0–2 år”, ”Unga vuxna” eller ”Familjer”. Värre är att jag, ett år före min föreställning ”77 777”, ska uppskatta ”i procent (%) andelen besökare 0–19 år”.

Jag måste även definiera ”målgrupper och publik räckvidd”, ”Delaktighet”, ”Jämställdhet och flerkulturellt perspektiv”.”

[…]

”Så dyker en mycket märklig punkt upp. Nämligen ”Nationella minoriteter” och frågan ”Är syftet med programmet att stödja någon av Sveriges fem nationella minoriteters kultur och språk?” Pluspoäng utdelas om man kan kryssa i något av alternativen ”Tornedalingar”, ”Sverigefinnar”, ”Samer” – och, jo, faktiskt såväl ”Romer” som ”Judar”.”

Men Abrahamsson väljer att tolka formuleringarna som ett utslag av högerpolitik:

”Att 70 år efter förintelsen av Europas judenhet, sär- och urskilja ”Romer” och ”Judar” vittnar om illavarslande dåligt omdöme. Det slags omvända rasism som vi dessvärre vet så abrupt och brutalt kan landa i sin motsats, antiziganism och antisemitism. Mer än en smula ironiskt är även att den svenska staten värnar om det samiska kulturarvet, samtidigt som man för inte så många år sedan definitivt avvisade samernas rättigheter till sitt land, sin kulturmark.

Det är också, bästa Madeleine Sjöstedt, ett flagrant exempel som belyser hur kulturbyråkratin har urartat.”

Hur är det då tänkt att den kulturella mångfalden ska säkras, menar Abrahamsson? Det är ju precis det här som alla vackra klyschor omsatta i praktik leder till: Jag är finländare, medelålders och kvinna. Inte: jag är Susanna Varis. För att inte tala om den konstnärliga kvaliteten i projekten bakom ansökningarna. Jag antar att den fortfarande finns med som en bedömningsgrund, men som jag förstått det genererar den poäng, på samma vis som avvikande etnicitet eller underrepresenterat kön. You do the math.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, Konst, kultur, medier, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Identitetspolitik i praktiken

  1. Erik S skriver:

    Bra skrivet av såväl dig som författaren – även om ni har lite olika infallsvinkel (och kanske röstar olika) ser jag jag faktiskt inga avgörande skillnader i era argument för försvaret av den konstnärliga friheten.

  2. Kristian skriver:

    Kors så besvärligt. Men det är förstås viktig så att ingen skall kunna säga att det är ”orättvist.”
    ”Nej, då, det är rättvist, se så komplicerade formulär vi har.”

    Vill minnas att jag för länge sedan hörde någon som talade om svenskt kulturstöd/bidrag. Den personen menade att det var samma (säg några hundra) personer som både fick och bestämde vem som skulle få pengarna.

    ”den konstnärliga kvaliteten” ja.
    Jag minns en gång då en viss teknisk skicklighet (skulptur, teckning, målning, 3d-animation) krävdes för att något skulle kallas ”konst” eller ”bra.”

    (Smaken är delad, men till exempel Picasso’s senare verk måste ses som en fortsättning på ett helt livs försök att komma underfund med vilken linje i tekningen som är viktig. Det är inte bara ”krumelurer.” Se även Hokusai’s beskrivning om hur ”allt jag ritat innan han blev 70 räknas inte.” Lätt avvikning från ämnet, beklagar. )

    • Susanna Varis skriver:

      Grovt draget så har ju kvalitetsbegreppet (som i: kvalitet = hantverksskicklighet som kan bedömas enligt objektiva grunder) skrotats efter Duchamps påfund med fontänen där. Följdaktligen sitter vi här med ett etablissemang som ska bestämma vad god konst är.

  3. Dreadlock skriver:

    Du skulle nog få ganska höga poäng i en egen ansökan för en teaterpjäs, susanna. Du är kvinna, tekniker , har en relativ spännande etnisk bakgrund och har tydliga åsikter. Men whoops. Susanna är en avfälling . En avvikare. Det blir inga stålar här inte. Vet hut. Fosterlandsförrädare.

    Du kan ju inte komma dragandes med nyanser mitt i allting. Du förstår att staten är väldigt upptagen med att välja sig ett nytt folk ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.