Just sayin´…

Att anklaga islam för att inhysa en våldtäktskultur gick ju inte för sig. Att anklaga alla män för att inhysa en våldtäktskultur går dock alldeles utmärkt.

(Observera nu att jag inte förespråkar kollektiv skuldbeläggning av någon sort. Jag stödjer heller inte SD politiskt.)

Jag har tidigare bloggat om Kakan Hermansson och våldtäktskulturen här.

Enligt Politism upprätthåller alla människor som ingår i våldtäktskulturen densamme. Ingen särskild skuldbeläggning av männen just i den formuleringen (mer så i konsekvenserna av beskrivningen av själva våldtäktskulturen). En bisarr effekt av den här beskrivningen blir att om man t ex råder någon att inte klä sig för utmanande eller att kanske vara försiktig i utelivet och på krogen ingår man tydligen i denna våldtäktskultur:

”Förmaningar och varningar till kvinnor om hur de ska skydda sig mot våldtäkt är ett exempel på denna typ av destruktiv välvillighet. Att en person, säg, en förälder, vill skydda en annan person, säg, sin dotter, från risker är inte speciellt svårt att förstå. Men om man går ifrån individnivån och till och med gruppnivån och istället tittar på samhällsnivån, så är det just dessa välvilliga förmaningar om att skydda sig mot våldtäkt som kontrollerar och skuldbelägger kvinnornas beteende mer än våldtäkterna i sig.”

Och inte bara det; det man gör anses värre än själva våldtäkten i sig. (!) Nåja, slutsatsen av diskursen i media blir att alla människor, utom muslimerna, ingår i en våldtäktskultur.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Just sayin´…

  1. Pelle2 skriver:

    Nu handlar väl i och för sig våldtäkt mest om att vara på fel plats vid fel tillfälle och inte hur en kvinna klär sig. Med andra ord tycker jag att du som kvinna bör fundera på om det är en bra ide’ att befinna dig i ett brottsbelastat eller ensligt ställe sent på kvällen eller natten och inte hur du klär dig.

    Våldtäkt lär ju handla mer om makt än sexuell upphetsning vad jag förstår..

    • Susanna Varis skriver:

      Jag tycker att det är självklart att göra riskbedömningar och att vara försiktig med var och när man rör sig, men tydligen blir jag del i en våldtäktskultur om jag resonerar så.

  2. Hans Odeberg skriver:

    De har nog en poäng, Politism. Låt oss anta att överfallsvåldtäkt är ovanligt. Om alla kvinnor struntar i riskerna, så kommer några få kvinnor drabbas hårt men de flesta gå helt skadefria. Om vi däremot alla lär kvinnor att de inte får röra sig utomhus ensamma på kvällstid, att de måste vänta på speciella tjej-taxi, osv? Ja då kommer alla kvinnor drabbas i liten utsträckning, och förhoppningsvis något färre kvinnor råka riktigt illa ut. Dvs om man antar att det blir så få kvinnor ute att den slemme våldtäktsman som lurar i buskarna ibland inte hittar något rov.

    Sen är då nästa fråga: är det bra eller dåligt att ett stort kollektiv anstränger sig att undvika risker, så att några få slipper råka riktigt illa ut?

    I trafiken verkar allmänna meningen vara: ja! Vi sliter som fan med att packa in våra barn i stolar och skydd. Skall scoutkåren på bilutflykt och sittkudde saknas, ja då får barnet stanna hemma. Cykelhjälm är det lag på, för barn. Hastighetsbegränsningarna gäller alla. Vi lär barnen att se sig för ordentligt innan de går över gatan. Visst, det är bilistens ansvar att stanna, och vi gör vad vi kan för att han skall inse det. Men missar bilisten att stanna så är det barnet som dör, så ett riskminimerande (och begränsande) beteende anses vettigt.

    Häromdagen läste jag i tidningen att en man hade blivit nedslagen och rånad i mitt lilla lugna bykvarter, på ungefär samma tid som min son cyklar till scouterna. Om jag talar om för honom att han bör ta sällskap med en kamrat eller undvika att cykla genom den mörka parken, skuldbelägger jag honom då? Om jag berättar för honom om vad jag läst, begränsar jag honom då?

    Att man informerar andra människor om risker och hur de bäst undviks, ser jag alltså som tämligen naturligt. Det sker ständigt, i alla sammanhang. Unga kvinnor på krogen kan inte få ett frikort därifrån. Däremot kan vi säkert diskutera vad som är vettiga råd. Hjälper det att gå i grupp, att inte följa med ett gäng kåta grabbar till en enslig plats, att klä sig som en nunna, att hålla sig nykter, osv? Och kan det ibland vara värt att strunta i alla goda råd, ta risken och leva lite fan? Och ta de konsekvenser som kommer?

  3. Kjell skriver:

    Problemet i den här diskussion är att hålla isär två saker: Riskminimering och skuld. Om jag medvetet skulle lämna min bil olåst i kvarter ökända för just bilstölder och bilen skulle bli stulen, skulle förmodligen en och annan säga ”du får skylla dig själv”. Mitt fel, alltså. Nonsens. Bilen är inte låst för att säga ”det här är min bil, du får inte ta den”. Däremot kunde jag ha minskat risken genom att låsa, ha larm, inte parkera bilen i de kvarteren, eller för att garantera stöldfrihet genom att inte ha bil alls.

    Precis samma sak gäller för alla andra brott, inklusive våldtäkter. Så nej, det är inte att skuldbelägga kvinnor genom att förmana dem att skydda sig (sen köper jag inte det där resonemanget om att våldtäkt aldrig har med sex att göra, dvs att utmanande kläder saknar betydelse, men det spelar ingen roll för den här diskussionen).

    Sen är nästa fråga hur långt man vill gå för att skydda sin bil eller sig själv… där vill jag egentligen inte ha förmaningar om att göra det ena eller andra utan snarare hårda siffror (så gott det nu går) på hur mycket risken minskar med den ena eller andra åtgärden, så att jag själv kan besluta mig. Är det värt att tänka på en massa saker i vardagen, få ångest när man glömt cykelhjälmen hemma etc, för att minska risken (hur mycket?) för att något eländigt händer? Här tycker människor olika, låt dem få göra det.

    Däremot tycker jag att samhället (dvs via myndigheter och lagar, dvs folk tar inte egna beslut) ibland går för långt i sin strävan efter total trygghet (vilket är en utopi), men det är en annan diskussion…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.