Gästinlägg: Oravsky om gangsterbrudar

rapgenius Gangsterbrudar, finns dom? Foto från Rapgenius

Gangsterbrudar

Hörde några experter diskutera gangsterbrudar i radioprogrammet Kino (2014-03-14). Det konstaterades att gangsterbrudar på film är få och dessutom inte alltför förebildliga, det vill säga de tilldelas typiskt stereotypa kvinnliga attribut …

 

Jag är en ingen expert på gangsterbrudar på film, men jag kan presentera en lista på filmer som motbevisar det ovannämnda. Jag kan inleda den med John Cassavetes Gloria (Gloria, 1980), en film vars titel antyder att den delar med sig även ett religiöst innehåll (Gloria in excelsis Deo, samt gloria). Gloria (Gena Rowlands, nominerad för en Oscar för denna roll) uppsöker sin exman, en gangsterledare och vill göra upp med honom. I godo. Men han vägrar att röka en cigarrett med henne, så på väg ut skjuter hon ner några mafiosi, går in i en hiss och sänks direkt ner i ”underjorden” i hissens trånga ”kista”, som ovanifrån genomborras av några gangsterkulor.

Listan kan jag avsluta återigen med Cassavetes Gloria. Den filmades nämligen än en gång, år 1999, i Sidney Lumets regi, med Sharon Stone i rollen som Gloria. Däremellan finns det en rad filmer med starka och självständiga ”gangsterbrudar”. Naturligtvis. Det finns pengar i denna genre. Varför annars skulle filmen Tommy översvämma biografsverige med 150 kopior?

© vladimir oravsky

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, Film, gästinlägg, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Gästinlägg: Oravsky om gangsterbrudar

  1. Mangan skriver:

    Ja, Gloria rör sig långt utanför konventionerna. fast ur en litet annan synvinkel visar den ändå hur starka de omedvetna gränserna för vad män och kvinnor ”får göra” på film kan vara. Det är nära nog den enda något så när kända amerikanska film jag kan komma på där en kvinnlig huvudroll får den slags uppgift som Kevin Costner, Harrison Ford eller Micke Persbrandt brukar ha på film: att sätta sitt eget liv på spel (i alla fall potentiellt) när de tar ledningen i ett försvar av sanningen, rätten eller ett hotat liv mot en hop av gangsters, lögnhalsar eller fientliga soldater. Och detta görs naturligtvis till en början på egen hand, för så ser storyn ut (i fallet Gloria förblir hon själv den enda aktiva kämpen genom hela filmen, den enda som verkligen kan göra skillnad till det bättre, som vi kan heja på). Bortsett från en del små randproduktioner och rena experiment samt några rullar från de seanste tio-femton åren finns det i stort sett inga amerikanska (eller svenska, eller brittiska) filmer som visar den sortens ”crusading”-roller utförda av en kvinna. Det har snackats mycket om filmer med hämnande kvinnor på senare år, som Kill Bill och Män som hatar kvinnor, men där är motivet mycket mera begränsat till att ’ta hämnd’ för sig själv, det har inte alls den här etiska eller sanningssökande laddningen som det brukar få i alla slags thrilers och westerns från Victor Sjöström till Stjärnornas krig: hjälten kämpar för mer än bara sig själv, sitt eget välbefinnande eller sina pengar.

    ”Aliens” där Ripley kämpar för barnet är den enda riktiga motsvarighet jag kan nämna på rak arm från tiden före typ 1995 (och intressant nog är fienden där en kvinnlig varelse). Thelma & Louise är betydligt mer av en hämnarfilm, dessutom flyr de snarare än fäktar. Gloria fäktar aktivt mot maffian och letar heller inte upp en man som ska hjälpa henne och leda kampen åt henne, det gör henne ytterst ovanlig. Inte ens Scarlett O’Hara, denna tigerhona, tar verkligen ledningen på ritkigt det sättet. När hon blir attackerad av en soldat ute på fältet i en av filmens mest utsatta scener är det en av hennes manliga polare som räddar henne, hon dödar inte våldtäktsmannen själv. Filmen antyder att hon inte hade kunnat göra detta. Där finns det en gräns som traditionell film har haft mycket svårt att överskrida.

    • Susanna Varis skriver:

      Vem sätter dessa gränser om vem som får göra vad på film?

      • Mangan skriver:

        Ja du, jag skulle säga att det är en spegling av vad samhället, de kollektivt inkörda normerna tillåter utan att det väcker motreaktioner (och det är ofta rejält internaliserat). Ungefär på samma sätt som att klassisk Hollywoodfilm mycket sällan aggressivt förlöjligar amerikanska armén eller amerikanska äppelpajsvärden. Skoja snällt med dem kanske, men inte sparka på dem. Eller att strejker inte är ett framträdande motiv i amerikansk film, men ibland har varit det i svensk. Jag är ingen socialkonstruktivist, men just när det gäller spelfilm kan man ibland se ganska tydligt var ett samhälles smärtgräns går, vilka slags historier och roller som anses okej att berätta och att hylla. En film måste ju oftast säljas in till producenterna innan man kan börja spela in, åtminstone gäller det kommersiell film som ska lira på marknadsmässiga villkor, det gör att de där gränserna blir tydligare.

        Ibland är det väldigt formaliserat: skilsmässor och direkt framställning av sex, barnafödande med mera kom ju inte på fråga i det gamla goda Hollywood. Mellan typ 1940 och 1960 var det ingen som verkligen skilde sig i etablerad amerikansk film, och ganska sällan i Sverige också skulle jag tro. Det var inte okej att visa att den möjligheten fanns, att avproblematisera den, och i verkligheten var det inte heller lika enkelt och icke-skamligt att driva igenom en skilsmässa som det är numera. Där har det verkligen hänt en del…

        • Susanna Varis skriver:

          I slutändan är det väl också, särskilt just för kommersiell film (hollywoodfilm), det som går hem hos publiken som görs. Om efterfrågan på kvinnliga gangsterbrudar är låg, blir det inte många filmer på temat. Det kan förstås ligga latenta behov där, färdiga att exploatera för den hugade, men det är rätt märkligt att en så stor, kommersiell industri so Hollywood, skulle medvetet låta bli att exploatera en ny marknad om den fanns där. Själv är jag måttligt intresserad av så gott som hela action-genren och jag skulle inte bli ett skvatt mer intresserad om det var brudar som pangade. Jag vill ha mera tankeväckande saker. Alien var intressant, men mer för de underliggande, filosofiska ideerna än just för att det var en kvinna i huvudrollen.

          • Mangan skriver:

            Visst, den som skriver en roman kan ta ut svängarna hårdare än den som ska köra sin berättelse på film, eftersom en roman inte alls är lika dyr att ta från ax till limpa och dessutom har färre kockar inblandade i vad som ska med och inte ska med.

            Jag skulle tänka mig att det klassiska Hollywood hade haft problem med även till exempel en film om Jeanne d’Arc. Av flera anledningar: hon är ju en urtypisk krigarbrud som aktivt själv vänder situationen och slåss med vapen i hand för det goda, för sitt land, men dessutom är hon fransyska – amerikaner har ett minst sagt kluvet förhållande till allt som tillhör ”the French” – och slogs mot engelsmännen, som jänkare brukar känna samhörighet med. Och dessutom blev hon snöpligen infångad och avrättad. Hon försökte inte ens rymma. I amerikansk film är det en rätt tydlig storykonvention att personer som dödas utan att slå tillbaka hårt inte är några bra hjältar, särskilt inte om de dör nära slutet av filmen, då blir de ’expendables’. En bra hjälte står kvar på scenen när dramat är slut, eller dör efter att ha tagit kål på alla sina närmaste vedersakare. Jeanne fyller inte de villkoren.

          • Susanna Varis skriver:

            I modern tid har ju Jeanne d´Arc använts en del. Tim Burton, som jag annars tycker mycket om, förstörde enligt min mening Alice i Underlandet fullständigt genom att omvandla Alice till Jeanne d´Arc och omvandla den intrikata, subtila och mystiska sagan till en vulgär actionrulle på tema det goda mot det onda. Fullständigt malplacerat och onödigt.

          • Mangan skriver:

            Det kom ju en film häromåret om Snövit också där prinsessan fick slåss och fajtas, inte bara agera söt och stilig. Det var ingen särskilt lyckad film, att döma av kritikerna (och det kan man nog göra just med den sortens rullar; jag såg den inte själv).

            Visst är utrymmet för att mixtra med välkända sagor på film och välja udda vinklingar betydligt större idag, men tabut mot att visa kvinnor som verkligen gör den där Robin Hood- eller John McClane-prylen på film, att rädda världen eller presidenten eller stan med vapen i hand, har nog varit mycket starkt i det nära förflutna, är det fortfarande på många håll. Sedan kan man välja litet olika förklaringar till detta.

  2. Mangan skriver:

    Tror förresten att Cassavetes skojar med dessa konventioner i den charmiga scenen där lillkillen står och säger högt till Gloria, flera gånger: ”I’m the Man!” och till slut ”you’re just a weak, dumb woman!” – Gloria biter av med ”No, you’re NOT the Man!” Grabben upprepar förstås vad pappan har sagt till honom: nu måste du vara en karl, dessutom känns det som att han just börjat förstå att föräldrarna kanske är döda, medan filmen just har visat att det är Gloria som vågar livet för honom, det är verkligen hon som är ”the Man”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.