Hur lång är preskriptionstiden för kvinnors våld mot män?

alakoskisaramackey

Susanna Alakoski; avslöjar sig veta mindre än en apa om vetenskap och forskning? Foto: Sara Mac Key

Den hyllade och uppburna, feministiska författaren Susanna Alakoski, beskriver i Bang (för några år sedan, 2011) hur hon efter ett bråk misshandlar sin make grovt. Bang kallar alltihopa för att ”krossa porslin”.

”Såklart slutade illamåendet med att jag kastade en tallrik i golvet hemma i ett gräl som Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek utlöste – det privata vs det politiska, individen vs kollektivet. Tallriken gick i tre stora bitar. Den största träffade min man i benet. En sena gick av, operationen oundviklig. Tre veckors hästkur penicillin, hela sommaren med gips från lår till fot, kryckor och många grannar som undrade: Men vad har du råkat ut för?

Det fanns inget att göra. Jag erkände genast för allt och alla.
– Det är jag som har kastat en tallrik i vredesmod.
Då kom kvinnoberättelserna på löpande band:
– Kastade du bara en tallrik? Jag rev ner hela köket.
– … ett helt kök, men … blev ingen skadad?
– … nej, jag gjorde det mitt i natten, alla sov.
En annan kvinna:
– När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.
En tredje:
– Jag kastade in en sten genom fönsterrutan hos min före detta.”

Faller inte relationsvåld under allmänt åtal? Hur lång är preskriptionstiden? Jag antar att de här uppgifterna går att hitta på Polisens hemsida…

”Mäns våld mot kvinnor”, var det ja. Jag undrar om frikort för relationsvåld tilldelas även den som råkar besöka något tokreligiöst väckelsemöte och blir övertygad om att det enda sättet att lösa de personliga problemen är att sätta igång och aga sin familj om de inte tycker som en själv? Det märkligaste av allt är hur Alakoski inte ens själv verkar reflektera över möjligheten att hon helt enkelt var hyfsat lycklig innan den feministiska indoktrineringen:

”Jag hade brutit arm med pappa, slagits med killar i skolan, försörjt mig själv sedan sexton års ålder, rest runt i världen ensam, hade två barn, en jämställd man, bra jobb och hyfsad lön. Dessutom, det fanns få saker som fick mig att darra på läppen.”

Författaren beskriver sig som en självständig och stark individ, men att ta del av en radda ideologiproducenters föreläsningar får hennes självbild att totalt förändras; plötsligt finns orättvisorna överallt och hon tvingas in i kollektivet ”kvinna”, per feministisk definition underordnad och maktlös. Jag känner igen den initiala reaktionen. Skillnaden mellan mig och Alakoski är att jag fortsätter att se mig själv som en stark individ, ansvarig för mina egna val och skapare av min egen lycka, medan Alakoski sväljer genusprofeternas indoktrinering med hull och hår. Så till den milda grad att det nu känns rimligt att misshandla sin närmaste. Alakoski skriver visserligen att hon ångrar sig, men tar inte avstånd från sitt egna våldsanvändande mer än så.  Kvinnornas beskrivningar av sina våldshandlingar återges snarare som en slags exempel på befrielse och ”empowerment”, som det brukar heta i engelskspråkiga, feministiska sammanhang, inte som de förkastliga våldshandlingar de är. Vilka kvinnojourer arbetar förresten med kvinnors våld? Var får kvinnliga utövare hjälp att hantera sina aggressioner?

Offerkoftans värme och lockelsen av offerpositionens makt blev väl för stor för Alakoski. Det är trots allt tuffare att behöva stå ansvarig för sina livsval själv.

Annat: När Alakoski kallade Pär Ström för apa här.

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, böcker, feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

14 svar på Hur lång är preskriptionstiden för kvinnors våld mot män?

  1. Pingback: Googla rasifierad | WTF?

  2. Anders Senior skriver:

    Ja, och vissa av de feministiska kommentarerna till hennes inlägg är lika skrämmande!

  3. Anders Senior skriver:

    ”Jag känner inte till detaljerna i de här kvinnornas berättelser. Men min egen handlar om att successivt, och med stort personligt motstånd, kliva in i den berättelse som heter kollektivet kvinna. Jag ville inte vara kollektivet kvinna. Jag var ju så stark och självständig, tuff och övertygad.”

    Med sådana här erkännanden från sådana kvinnor som Alakoski undrar man ju rent av om inte de värsta mansgrisarna har rätt, är dessa kvinnor (och i förekommande fall män) så jädra lättpåverkade av indoktrinering och feministisk propaganda kanske de inte skall ha rösträtt? ;)

    Skall man tolka deras egna berättelser så blir ju onekligen resultatet att Feminister bör fråntas sin rösträtt och tilldelas en god man tills de blir avprogrammerade! :D

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, mycket ofta vänder man inom feminismen också ut och in på sig själva för att friskriva kvinnor ansvaret för vad än det gäller i samhället (kvinnor ska inte ”skuldbeläggas” för vad det än må handla om).

  4. Jonte skriver:

    Den där artiklen är klassisk, och avslöjar med brutal ärlighet feministers syn på relationsvåld. Anledningen till att dom vill döpa om det till ”mäns våld mot kvinnor” är inte för att dom inte tror att det omvända förekommer, det är för att dom tycker att det omvända berättigat och därmed inget att tjafsa om.

  5. Anders/AV skriver:

    Det bygger hela tiden på devisen att det är annorlunda när jag gör det. Relationsvåld från en man mot en kvinna är jättehemskt eftersom han har en högre maktfaktor på den intersektionella maktstegen. När en kvinna kastar en gjutgärnspanna efter sin man är det ett svar på hans förtryck, hans härskarteknik att inte vilja prata när hon vill det. Visserligen lite överdrivet, hihi, men det är hans handlande som utlöste situationen. Hon är alltså ursäktad.

    Precis samma resonemang används i ”rasifiering”sdebatten. Om en ”vit” har fördomar mot färgade är han en rasist. När flera har det kallas det strukturell rasism. Om en rasifierad person har fördomar om en ”vit” person är det möjligen ”mobbing” eller taskig attityd, men aldrig rasism eftersom den per definition inte kan rikta sig uppåt på maktstegen. Egentligen är den rasifierades aversion mot ”svennar” bara ett svar på den strukturella rasism han/hon är utsatt för och därmed försvarbar, förståelig och t o m sund.

    Separatism kan också förstås såhär. Om män säger att de vill vara för sig själva och kvinnor får samla sig bäst de vill någon annanstans är det uteslutning, stängda dörrar, diskriminering mm. Om kvinnor bäst de vill faktiskt samlar sig någon annanstans är det som bekant sund systerlig separatism.
    Om ”vita” säger att mörkhyade inte får vara med, utan får samla sig bäst de vill själva, är det rasism. Om de rasifierade verkligen samlar sig bäst de vill själva, är det sund antirasistisk separatism.

    Lätt som en plätt och hur logiskt som helst!

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, varför krångla till det och försöka se saker ur flera perspektiv, när den marxistiskt influerade maktpyramiden (intersektionaliteten) och de postkoloniala teorierna tydligt pekar ut vem som är skurk och vem som är oskyldigt offer, samt vilket våld som är fint och vilket som är fult?

  6. Kristian skriver:

    Ganska kort preskriptionstid i Sverige för de flesta brott. Tiden beror på maximal straffsats. Misshandel ger högst två år, så preskriptionstiden är fem år.

  7. michael skriver:

    Det separatistiska våldet får sitt godkännande inom det sekteristiska kollektivet.

  8. Roffe skriver:

    Anders, med din tillåtelse? kopierar jag in din kommentar från kommentarsfältet i Bang:

    ”AV 2011-12-05 23:37:48

    Verkar som det kvinnliga relationsvåldet, eller Kvinnors våld mot män, inte är så försumbart som vissa verkar få oss att tro…

    De män som inte kan hantera sin frustration och misshandlar får med rätta vårt förakt. Ingen man med självbevarelsedrift skulle i grabbgänget skoja glatt över hur frustrerad han blev på sin fru och kastade en skiftnyckel efter henne, missade men bet henne i axeln. Men ni verkar klia varandra på ryggen, beklaga er över er historiskt brydsamma situation och närmast tycka att karln nog ändå förtjänade ett tefat i huvudet. För att Shakespear inte var kvinna och män i fadermördare motarbetade Fredrika Bremer. Låter det friskt?

    Hur hade männen det historiskt? Inte bara maktens män, utan statare Johnsson, gruvdrängen Schütt och sjömannen Brogren. Hur var deras makt jämfört med patronskan Peträll och friherrinnan Löfvenskiöld? Att deras titlar var efter män betyder inte att alla män hade mer makt än dem. Vem som egentligen styrt i kulisserna är också väl känt.

    Att vi tröttnat på att lyssna är för att ni gör det med gnäll, felaktig fakta, ovetenskaplig genusforskning och ett negativt kollektiviserande och generaliserande om män. Lägg därtill en total blind fläck för er egna makt och tolkningsföreträden. Gör om gör rätt.”

    Jag blir fortfarande alldeles tårögd av denna ilskna, träffsäkra, medkännande kommentar av AV.

  9. Malte Skogsnäs skriver:

    Trodde att hon hette Apakoski.

  10. Pingback: Mansnormer | Susanna's Crowbar

  11. Pingback: Lördagsgodis med sega gummistrukturer och sura normbomber | Susanna's Crowbar

Lämna ett svar till Anders Senior Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.