Makten och maktlösheten

eu De svaga?

I dagens SvD finns en briljant artikel signerad Tove Lifvendahl. I den formuleras liknande tankegångar som jag också länge haft angående den politiska maktens behov av att beskriva medborgarna som svaga och offer. Självklart gör man detta eftersom det utökar det egna mandatet och skapar ett större behov av just de styrande politikerna. Motsvarande förhållande kan beskådas inom t ex feminismen, där ett ivrigt beskrivande och identifierande av kvinnor som hjälplösa, svaga och offer skapar ett behov av den feministiska ideologin, dess apostlar och dess tillämpningar. Min mening är att den feministiska ideologin i Sverige år 2014 söker i hög grad trycka ner och behålla kvinnor i en konstruerad offerposition.

”För det första: Individen anpassar sig efter den rådande människosynen, vilket kan bidra till att denne förminskar sig själv.”

skriver Lifvendahl.

Inom rikspolitiken lockar liknande räddnings- och frälsningsprojekt olika politiska falanger (främst på vänsterkanten) som ett sätt att locka till sig röster, resurser och inte minst ett mandat; är medborgarna svaga, måste politikerna finnas där för deras trygghet. Att de här tankegångarna är djupt rotade bland befolkningen kan man konstatera i t ex inställningen att skattesänkningar består av pengar som staten ”skänker” medborgarna (När de i verkligheten består av egna pengar som medborgaren får behålla). En annan illustration är tanken att äkta omsorg och solidaritet endast kan utövas med det offentliga som mellanhand. Privat välgörenhet eller att medborgaren själv ska välja vad den vill stödja med sina pengar ses som suspekt. Möjligen kan det sistnämnda förstås i ett historiskt kontext där ingen vill tillbaka till ett samhälle där enskilda är utelämnade för än den ena eller den andra privatpersonens välvilja, men även här ses det offentliga som en garant för rättvisa, något som det verkligen inte alltid är. Privat välgörenhet smutskastas gärna med att ”den rike bara vill köpa sig gott samvete”. Men vad är då att delegera all omsorg om medmänniskorna till det offentliga? Är inte det på samma sätt att ”köpa sig fri”?

Personligen väljer jag att se människor som i huvudsak starka, precis som Lifvendahl i artikeln, men som ibland och för en period försatta i svag ställning. Staten och det offentliga har sin roll, men makten och ansvaret för det egna livet ska utgår från medborgaren.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.