Ur dagens SvD.
Alf Johansson, jurist på Skolinspektionen, menar att moment som i det här fallet, med olika prestationskrav för flickor och pojkar strider mot kursplanerna som är könsneutrala.
Man kan fråga sig hur man har resonerat här; ska den idrottsliga prestationen sakna betydelse för betyget? Man kan förstås föra en diskussion om hur stor vikt just själva det mätbara resultatet ska ha i relation till till exempel ambition, gjorda framsteg och annat som ger en mera flerdimensionell bild av elevens prestation och utveckling.
Resonemanget från elevhåll tyder dock snarare på ett mera socialkonstruktivistiskt perspektiv på frågan:
”Olika högt ställda krav förstärker bilden av att eleverna förväntas prestera bättre eller sämre utifrån kön, anser exempelvis Anette Yongok, som går på skolan.”
Tyvärr ser ju de fysiologiska förutsättningarna olika ut för gruppen män och gruppen kvinnor. Ska man då låtsas som att skillnader inte finns? Ska samma princip tillämpas för även utanför skolans värld? Ska vi ha könsneutrala idrottstävlingar i allmänhet? Tyvärr kommer då en försvinnande liten minoritet kvinnor att klara sig i dessa tävlingar.
Johanssons utgångspunkt däremot verkar inte härstamma från socialkonstruktivismen:
”Alf Johansson betonar att kursplanen för idrott och hälsa överlag inte handlar om att nå olika gränser.
– Man får inte högsta betyg för att man hoppar 2,10 i höjd. Så är inte kunskapskraven beskrivna. Är man duktig kan det väga in, men betyg i idrott och hälsa är en bredare bedömning än att komma i mål i ett lopp, säger han.”
Vilken utgångspunkt ämnesansvarige Susanna Morin har framgår tyvärr inte ur artikeln:
”- Det är inte okej. Det är inte acceptabelt utifrån hur vi jobbar på vår skola, säger rektorn Susanna Morin, ämneschef för idrott och hälsa, till tidningen.”
Själva grejen att man ska springa på en viss tid för ett visst betyg är ju uppåt väggarna.
I övrigt en klassiker:
http://pranav.amrute.me/business/education-tests/
Olika ställda krav utifrån kön måste väl klassas som diskriminering. Ska man utgå från biologiska skillnader (möjligheter) individer emellan, ska sådana skillnader i bästa fall utgå från just individens biologiska förutsättningar. En pojke med samma förutsättningar som flicksnittet ska m.a.o. inte bedömas efter en ”pojkskala”, eftersom han då diskrimineras gentemot flickor med samma förutsättningar. En sådan indelning är givetvis omöjlig att göra rent praktiskt. För mig framstår det enda tänkbara att man så mycket som möjligt bortser från prestation i absoluta termer, och istället utgår från ambition, gjorda framsteg, etc.
Tyvärr går det nog inte att komma ifrån att några kommer att läsa en sådan här indelning som ”kränkande lågt ställda förväntningar på kvinnor” när normen är dels att man ska strunta i skilda fysiska förutsättningar för könen, dels hela tiden kör på en tidsanda som säger: ryck upp dig i kragen så kan du alltid nå till stjärnorna, bara du verkligen VILL! – Ingen vill ta i ordet ”damklass” numera om det antyder att tjejerna på något sätt mäts mot lägre krav än männen.
Men observera att ingen vinklar det till att det skulle vara synd om pojkarna därför att de får svårare att få ”bra resultat” än om de också sprang och hoppade enligt tjejernas måttstockar. Den ena vinkeln borde ju vara lika rimlig som den andra.
Magnus: tanken att det skulle kunna vara diskriminerande mot flickor slog mig inte ens.
En parallell skulle ju kunna vara det otänkbara att skolan skulle ställa lägre krav på pojkar i teoretiska kunskaper, eftersom en pojkhjärna i snitt mognar senare än en flickhjärna. Olle får 15 poäng på matteprovet och får vg, medan Lisa får 15 poäng och g. Sen vägs lite ambition, framsteg och aktivitet i klassrummet in, vilket ger ett slutbetyg baserad på en samlad bedömning. Lika mycket diskriminering som är praxis i ämnet idrott, men helt otänkbart.
Om gruppen kvinnor på något område i genomsnitt lyckas bättre än gruppen män, så beror det givetvis inte på biologiska eller strukturella fördelar, utan på att kvinnorna i gruppen som vanligt haft det svårare biologiskt och strukturellt men genom egna personliga ansträngningar lyckats bättre än gruppen män.
Ja, eller man kan jämföra med det snille till krönikör (i SvD eller DN) som förra året skrev att det var kränkande och sexistiskt av SVT och andra nyhetsmedier att använda ordet ”Dam-VM” eller ”VM i fotboll damer” istället för rätt och slätt ”VM i fotboll”. VM som VM skulle det vara, att på något vis markera att det inte handlade om herr-VM, eller (för de flesta av oss) ”vanliga VM” den gången var i sig diskriminerande.
Eller jag vet inte om feminister anser att kvinnor som grupp har biologiska svagheter gentemot gruppen män. Det verkar variera från dag till dag och diskussion till diskussion.
Jodå, men dom beror ju enbart på att flickor matdiskrimineras enligt feministiska forskare.
Skillnaden mot fotboll och damfotboll är att fotboll är öppen för alla även damer,kvinnor har spelat i fotbolls ligor visserligen i lägre divisioner.Medans i damfotboll får endast kvinnor spela.
Det är helt förkastligt att ha tidsgränser som betygskriterier. Finns inte stöd för det i läroplanen. Oavsett vilken gemensam gräns man sätter i gymnasiet kommer fler killar att springa på topptid. Då är det ju också orättvist eftersom färre tjejer har chansen att få A.
Hej, har själv en son på den skola det gäller. Han idrottar på relativt hög nivå inom fotboll men kan inte springa långa sträckor på asfalt (ett 10 km-lopp som detta var frågan om) pga hälseneproblem, och fick då simma 80 längder i 25 m bassäng i stället (på en viss tidsgräns för ett visst betyg). Har haft en diskussion med idrottsläraren om det orimliga med fixa gränser på detta sätt för vissa betyg. Alla ungdomar, oavsett kön, har olika möjligheter att prestera beroende på fysiska förutsättningar, ev. handikapp eller liknande. Att då koppla en tidsgräns till ett visst betyg är helt absurt. Det luktar diskriminering lång väg. Visserligen är detta bara en del av idrottsämnet, men har fått till svar att det är få tillfällen för bedömning så det får stor betydelse på slutbetyget i årskurs 2. Jag ansåg att målen var helt feltolkade och måste kopplas till individen, inte kollektivet, men förståelsen från skolan var liten.
Ja, det verkar också som att det strider mot läroplanen att ha tidsgränser som kriterier vid betygsättning.
DN Kultur kommer öppet ut med att de driver kampanj mot ”kulturmannen” (alias det manliga geniet). Det har varit ganska tydligt en längre tid, men här blir det helt uppenbart, och eftersm det är Ebba Witt-Brattström som hållit i pennan måste vi ju bara ropa ”Äntligen!”
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kaftsmallar-mot-kulturmannen/
Finns kanske inte så mycket att säga, den här virriga drapan talar för sig själv, men det är två saker jag gärna skulle vilja veta:
1.Vem på kulturredaktionen har redigerat och tryfferat artikeln? EWB brukar faktiskt vara litet mer stringent, akademisk och framför allt mindre svulstigt hajpande än så här; det känns som att en 25-åring med huvudet fullt av tv-serier, raptexter och Nöjesguiden har gått över texten och tryckt in en del smaskiga formuleringar och värdeord för att lätta upp den. Isabelle Ståhl?
2. Vad tyckte Horace Engdahl? ;)
Ja, jag läste eländet imorse. Vem skriver en motsvarande pamflett mot den bittra och gnälliga kulturtanten? Vad ska förresten alla de här förbittrade kulturkvinnorna göra sedan när kulturmannen är besegrad, nedlagd och död? Vad ska dom sen projicera alla sina egna misslyckanden och obearbetade olyckliga kärlekar på?
Det undrar jag med. Och man kan väl säga att själva poängen med sådana här krior – eller med den slags lalliga pratkrönikor, recensioner och idolintervjuer som DN och Expressen brukar köra numera – är, bortsett från att nedkämpa Patriarkatet, att uppvärdera tyckandet, trenderna, det lösa snackandet, facebookandet kring heta böcker, låtar, texter, föreställningar, konstnärer. Man är ute efter att uppvärdera det mediala snacket på verkets bekostnad. Verket ska få sitt värde genom att rätt personer snackar om det, hissar och hajpar det, och med rätt värdeord, eller skvallrar om hur det var när jag mötte Efva Attling, Ella Lemhagen eller Jay-Z i en halvtimma: vad drack de för drinkar och hur såg hans/hennes kläder ut? Det är helt enkelt ett sätt att försöka flytta kulturbevakningen till ett håll där man tycker sig kunna göra mer av det man själv vill, och höja sin status på köpet.
För som någon var inne på för ett par år sedan, kritiker av den sort som Åsa Beckmans egen pappa, Erik Beckman var när han skrev i DN – eller P-O Enquist, Werner Aspenström, Ruth Halldén, Kay Glans, Sigrid Kahle – de finns ju knappast längre i svenska dagstidningar; de får varken utrymme eller gehör längre.
Magnus, du verkar insatt i branschen (kulturbranschen). Avundas dig inte så särskilt om du vistats i de kretsarna. Verkar vara mycket avund, missunnsamhet och olycklig kärlek där.