”NÄR, VAR HUR, VEM och för HOW MUCH?
Thomas Alva Edison är ihågkommen för mycket, bland annat även för frasen ”Genius is one per cent inspiration, ninety-nine per cent perspiration”. Han använde sig av ordet genius, det vill säga begåvning, fallenhet, genialitet, men vad han utan tvekan menade var ”genomslagskraft”, det vill säga den framgång eller det avtryck som geniet lyckades lämna på historien och omvärlden. Att procentsatserna i Edisons bevingade ord är felaktiga kan knappast vara någon långvarig diskussion om, inte minst på grund av att han förbigick åtminstone två synnerligen avgörande ingredienser på framgång eller avtryck och dessa är i tur och ordning tur, det vill säga tajming, det vill säga synkronicitet med världens eller åtminstone omgivningens behov och PR, det vill säga en reklamapparat som klarar av att sprida vetskap om ”geniets” existens och dess verksamhet.
Det är således lättare för en medelmåttornas medelmåtta att bli avporträtterad på en skock tidnings- och tidskrifts förstasidor, än att få erkännande för sitt arbete om man inte har en PR-apparat med sig.
Jag är författare och dramatiker och jag hade alltid tur med mig. Mina böcker brukar recenseras eller på annat vis omskrivas, de säljer hyfsat, de översätts till andra språk och följaktligen får jag skriva nya böcker och få dem utgivna… Det ena föder det andra, det ena är det andras förutsättning.
Min senaste bok DEN GAMLA DAMEN OCH EDENS LUSTGÅRD – TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA – VARJE EVENTUELL LIKHET MED VERKLIGA PERSONER, LEVANDE SOM DÖDA, ÄR LIKA OFÖRUTSEDD SOM OAVSIKTLIG. VAD BETRÄFFAR DE LEVANDE: FY SKÄMS! utkom bara för ett par dagar sedan, och är redan omskriven och omdiskuterad. Det är jag naturligtvis glad för. För 5 minuter sedan fick jag följande mail: ”Hejsan! Skulle du ha möjlighet att få in mitt namn under bokomslaget här på Jimini också: http://www.jmini.se/nyheter/22509/vladimir-oravsky-bok–den-gamla-och-edens-lustgard Tack! Ha det gott / Susanna”
Susanna i fråga är Susanna Varis, konstnär och debattör som jag samarbetar med även utanför bokutgivningsbranschen och det var hennes mail som satte i gång denna snabba reflektion som jag benämnde ”När, var, hur, vem och för how mutch?” och som du nu håller på att bekanta dig med.
Att författarens eller författarnas namn eller hönnes / deras nom de plume nämns i tidningar i samband med att hönes eller deras bok kommer på tal, är inget som förvånar. Även översättarens namn förtjänar att nämnas då översättaren inte så sällan är bokens medskapare på det nya språket. Om boken är illustrerad, så skall även illustratörens namn framhävas. Men skall man i varje recension nämna även hönne som på något vis bidrog till sagda boks omslag och hönne som gjorde bokens formgivning och övrigt lay out-arbete och hönne som satte texten och band boken och…? Jag vet inte. Jag vet dock att alla dessa för bokens tillblivelse viktiga bidrag nämns i boken. Precis som alla namn på dem som bidrar till en films tillblivelse nämns på slutet av varje film. Det är anledningen till varför en films eftertexter kan sträcka ut sig över hela 15 minuter. Att eftertexterna släcks i samma sekund som skurken fick en kula genom hjässan och den bedragna hustrun gifte om sig med en stilig noshörning, vid visningar både på bio, och inte minst i svensk tv, är ett oskick som borde motarbetas, bland annat genom att annonsörer borde kräva att slippa associeras med dessa stympningar.
När man sedan recenserar en film är det oftast huvudrollsinnehavarna som nämns, i vissa fall filmens regissör och mer sällan manusförfattaren/manusförfattarna, utan vilken/vilka ingen film skulle kunna existera. Även producentens och den exekutiva producentens namn nämns då och då och kanske även namn på författaren till manusförlagan, om hönnes namn är mera känt än bokens eller pjäsens titel. Men här slutar namnnämnande. Fotografer, klippare, ljussättare, produktionsledare, inspelningsledare och inte minst skripta blir så gott som alltid bortsorterade. När filmrecensionen beledsagas med ett fotografi från filmen eller med filmens affisch, då nämns inte heller affischens konstnär et cetera.
Samma förhållande gäller teateruppsättningar. När mina pjäser spelas, kräver jag alltid att ha det inskrivet i kontraktet att författarens namn kommer att stå på uppsättningens affischer. Och tro det eller ej, det är lättare att komma överens om gaget och royaltyfördelningen, än om just kravet på offentliggörande av textupphovsmannens namn.
Den som formulerar budskapet anses i alltför många sammanhang vara mindre viktig än den som framför det. Eller vet du, som läser dessa mina rader, vem som skrev hans majestät konungens senaste tal? Och vem skrev Mikael Dambergs tal framförd vid riksdagsdebatten inför EU-valet den 7 maj? Vet du vem som skrev de mest publika låtarna framförda av Elvis Presley och Madonna? Vet du vem som komponerade de jinglar som du dagligen hör på radio och tv? Inte? I thought so.
Så som jag ser det, plågas vår dagliga tillvaro av två trender. Den ena är selfie-trenden och den är mest framträdande i P1:s ständigt repriserade program, som i all oändlighet upprepar ”jag heter…”, ”mitt namn är …”. Man kan lätt få intryck att vissa program görs uteslutande för att programledarens namn skall komma på tal. Har aldrig någon någonsin på Sveriges Radio tänkt tanken att till och med vanligt dricksvatten kan framkalla död om det intas i stora mängder?
Den andra trenden är den förstnämndas motsats och den är dessutom odemokratisk och människofientlig. Jag pratar om den totala anonymiseringen av ansvaret. Lyssna på exempelvis det som numera felaktigt kallas debatt mellan exempelvis de regerande partierna och oppositionen? De kastar skuld för allt mellan himmel och jord mellan varandra med en sådan professionalism att ingen kan häftas vid någon som helst skuld någonsin. Försök klaga på din webboperatör. Omöjligt. Ansvaret för odugliga tjänster är fördelad mellan så många aktörer att ingen någonsin kan häftas vid bristerna. Är det inte så, Glocalnet. Försök prata med en storbanks support och få supportens fullständiga namn. No way, José! Och det blir ännu större NO WAY, JOSÉ! om du vill få veta namnet på supportens överordnade chef. Svaret blir, vi har en kundombudsman på vår hemsida, du kan framföra din synpunkter där. Klick. Och vad svarar den anonyme kundombudsmannen? Vi beklagar verkligen att du UPPFATTADE att de 6 veckor som ditt internetkontor inte fungerade KÄNDES som alltför lång tid. Vi uppskattar att du är en betalande kund och därför vill vi uppmana dig att hjälpa oss att göra vår service ÄNNU BÄTTRE, genom att fylla i den bifogade belåtenhetsenkäten. Det tar inte längre än tre kvart.
Varför är det så? Att den ena gruppen vill göra allt för att synas och den andra föredrar att smutta på sin champagne under osynlighetens tronhimmel. Svaret i båda fallen är pengar. Båda grupperna tror sig tjäna på denna strategi, och i det korta, mycket korta loppet funkar den.
© vladimir oravsky”
Det här är ju intressant på ett ett flertal punkter. Rent allmänt är det väl befogat att ha med alla som har ett direkt inflytande över den rent konstnärliga aspekten av resultatet. När det gäller film så är alltså personer som regissör och manusförfattare direkt bärande. Vad själva kameramän och ”gaffers” (sådana som ordnar el, ljus o.d.) kanske mindre intressant för gemene man men ändå inte helt oviktigt för den intresserade och initierade. Kostymer och liknande kan ju vara mycket viktigt i vissa filmer (tänker till exempel Stanley Kubricks Barry Lyndon).
Däremot tycker jag det blir helt absurt när man har med stjärnornas personliga assistenter, chaufförer, springpojkar och ansvariga för förfriskningar i eftertexter. (Det förekommer ju faktiskt.) I förlängningen skulle man nästan kunna ta med allas föräldrar, för utan dem hade det inte heller blivit någon film.
Jag översätter ju själv en del som frilans nuförtiden, och hade flera års erfarenhet innan dess som översättare och också som ”editor” av översättningar. Som frilans har jag aldrig översatt några böcker (men skulle väldigt gärna göra det, om någon behöver en översättare engelskasvenska är det bara att kontakta mig) så jag vet inte riktigt vad som är brukligt juridiskt osv. i dessa fall. Men jag antar att det är som när man översätter tjafs som manualer och annat liknande. Man gör jobbet och får betalt för det och det är inget mer med det.
En översättare kan dock fullständigt förstöra en bra bok. När jag var yngre gillade jag mycket Robert Ludlums thrillers, men minns hur jag avskydde en av böckerna för den var så erbarmligt dålig. Läste om den på engelska några år senare, och ser man på, den var inte ett dugg sämre än hans övriga. Efter att jag själv då blivit en erfaren översättare så har jag blivit väldigt känslig för dåliga översättningar. Och då menar jag inte sånt som rent sakligt är att betrakta som översättningsfel, utan saker som att man följer engelsk grammatik, direktöversätter (eller missförstår) idiomatiska uttryck och missar nyanser och betydelseskillnader, för att inte tala om saker … en massa saker.
En bra översättare måste vara en bra författare, en bra författare behöver däremot inte vara en bra översättare. I böcker från sjuttiotalet var till exempel ett namn som ofta dök upp som översättare av skönlitteratur av allehanda slag Sam J. Lundwall, som också är en svensk SF-författare och, tror jag, förläggare.
Lite lustigt då att den ursprungliga författaren av verket då är den ende som erhåller royalties. Det kan vara lika mycket arbete involverat i att översätta ett verk som det kan vara att skriva originalet.
Så hur skall man egentligen ställa sig till copyright och royalty-frågor utifrån det?