Märkligt egentligen; jämställdhet är ett värdeladdat ord. Ett ord med en innebörd som torde kunna betyda väldigt många olika saker och som kan definieras på olika sätt beroende på vilket perspektiv man anlägger eller vem man frågar. Är till exempel jämställdhet att alla i största möjliga utsträckning ska vara fria att välja hur de vill leva sina liv eller är det att det så långt som möjligt finns en jämn fördelning (50/50) mellan könen i samhällets olika sektorer?
Rättvisa är ett annat, värdeladdat ord som även det kan ha en uppsjö av definitioner och betydelser. Är det rättvist att alla tjänar lika mycket? Är det rättvist att ansträngning ska löna sig?
I dagens Sverige har dock inget politiskt parti eller någon enskild ideologi lyckats tillskansa sig monopol på begreppet rättvisa. Vänstern använder begreppet ofta, men i det allmänna medvetandet har inte rättvisa blivit synonymt med exempelvis vänsterpartiet. Det talas inte om att för att rättvisan ska öka måste människor i högre utsträckning rösta socialistiskt (ja, partier till vänster säger förstås detta, men människor i allmänhet tänker inte automatiskt i dessa termer). Så fort det någonstans talas om rättvisa, nämns inte socialism i nästa andetag. Ingen föreslår att lärare ska genomgå en socialistisk utbildning för att bli bättre på att sätta rättvisa betyg, ingen tycker att företag ska genomgå rättvisecertifieringar genom att se till att hela organisationen genomsyras av socialistiskt tänkande, till exempel. För den delen talas det inte heller om att myndigheter ska upprätta rättviseplaner baserade på exempelvis liberal ideologi för att bli bättre på att behandla människor rättvist.
Jämställdhet har dock helt och hållet blivit hopkopplad med ideologin feminism. I Sverige dessutom en socialistisk och relativt extrem version, benämnd radikalfeminism. Den radikalfeministiska definitionen av jämställdhet är den allenarådande och all politik baseras på den, även hos partier till höger. Moderaterna skulle troligen aldrig hävda att för att samhället ska bli mera rättvist så måste mer socialism till, men feminismen och den svenska radikalfeminismen har man anammat med hull och hår.
Det är sorgligt att det inte tycks existera något alternativ gällande jämställdhetspolitiken där individen och de individuella rättigheterna och skyldigheterna står i centrum och där man respekterar människors fria vilja.
Jussi H. Lundell på tangerande tema här.
” Det är sorgligt att det inte tycks existera något alternativ gällande jämställdhetspolitiken där individen och de individuella rättigheterna och skyldigheterna står i centrum och där man respekterar människors fria vilja.”
De finns. Alternativen. Men de är inte mainstream och definitivt inte kandidater för att motverka den statsfinansierade kampanjen mot den svårt framkämpade tryckfrihetsförordningen som existerat sedan 1700- talet. Pressen idag liknar de kommunistiska pamfletter som delades ut i 1800-talets Arbetarsverige, fast utan arbetare, som utför skitjobbet.
Liberalismen har fått sig en törn av ett vederstyggligt fenomen kallat Nyliberalism.
Inom Nyliberalism härskar endast degen som enda tillämpbara vaccin för att lösa all världens problem. Och de har tillskansad sig en stadig plattform av propaganda med tiden. Sverige är upp över öronen förskuldade, för en väldig l-å-n-g framtid.
Sverige är dött. Som vanligt. Inga reaktioner. Befolkningen bara slavar på. Like always.
(Obs, OT. Bara min känsla)
Tyckte att jag såg att Anders Borg skulle medverka på Nordiskt forums klipp kuken evenemang. Det får mig att vilja spy..
De stora partierna köper tydligen extremfeminismen rakt av i en from förhoppning
att det skall locka röster. De verkar inte medvetna om hur många röster de förlorar på det också.
Om något parti skulle förstå hur många vi är som avskyr extremfeminismen så skulle de få många röster om de började jobba emot den. SD är inget alternativ för mig så jag hoppas att någon annan börjar bekämpa extremfeministerna.
Jag tror inte politikerna begriper vad feminismen i Sverige står för, undantaget mp, fi och v samt vissa grupper inom de övriga partierna. Ämnet är så utspritt att det är svårt att få någon uppfattning om man inte är intresserad och aktivt letar information. Då blir det bekvämt att köpa grisen i säcken för ”etiketten” har ju ett aptitligt budskap om man inte orkar skrapa på ytan.
Jag har läst FI:s partiprogram och det är vedervärdigt. Jag fattar inte hur en människa med full besättning på bryggan kan rösta på dem men så tänkte jag att många av dessa unga tjejer som stolt proklamerar på sina Facebooksidor att de röstar FI förmodligen inte läst partiprogrammet och verkligen reflekterat över innehållet. De såg bara ”kvinnors rätt”, ”jämställdhet” och så röstade de.
Det ligger nog en del i det där.
Om matchen om definitionsrätten ska vinnas bör nog vissa ideologiska krafter börja röra lite mer på dödköttet än vad de hittills har gjort. Rättvis är numer synonymt med den högskattelinje Sverige för, det heter t ex att ju mer man tjänar ju mer ska man ju betala. Problemet med det resonemanget är att numer betalar de flesta bara kommunal skatt och den är långt ifrån progressiv eller ger de som tjänar mest mer i skatt, tvärtom är det så att den kommunala skatten i många fall är som högst där folk faktiskt tjänar som minst. Ändå är vårt skattesystem ”rättvist” trots att det alltså inte är det. Ett annat exempel är om du skaffar eget boende, då är du helt plötsligt ”rik” per definition. Trots denna bild är bostadsrättsägare och villaägare i få fall rika, de har höga kostnader för amorteringar, underhåll och skatter. Men fortfarande är skattesystemet ”rättvist” trots att det inte är det. Här har svensk vänster varit ytterst skickliga i att förmedla denna bild till en allmänhet som i hög grad, läs alltför hög grad, okritiskt sväljer denna version. Samtidigt har borgerligheten varit extremt dåliga på att förmedla en alternativ syn, en bild som jag för övrigt tycker är mer sann än vänsterns eftersom den senare i alltför hög grad i mitt tycke sysslar med mytbildningar och här är alltså en.
För några år sedan gick nästa chans borgerligheten förbi. Den feministiska debatten startades och den blev ganska snart hätsk precis som den är nu. Nyamko Sabuni blev nästan utskåpad offentligt när hon som jämställdhetsminister förklarade att hon under dessa omständigheter inte kunde beteckna sig som feminist. Vad hon menade var naturligtvis att hon inte tyckte den feministiska diskussion som rådde, inte passade in i hennes politiska övertygelse. Hade hon kunnat peka på ett ideologiskt annorlunda exempel till den extremvänsterfeminism som snabbt tog över, hade hon haft ett alternativ och därmed ett bättre läge i debatten där hon kunde måla upp ett alternativ. Men återigen togs man på sängen. Snart var hon ute ur leken och istället dukades bordet för Maria Arnholm, en person som inte ens förstår hur liberal ideologi fungerar eller inser att hon är en del av samma träsk som sina vänsterfeministiska medsystrar. Vänstern hade lyckats inte bara i målet att kidnappa feminismen utan också fått en minister som visserligen kallade sig borgerlig men lät lika skrämmande som dom.
Nej, vänstern är skickliga på att skapa liktydighet mellan sig och värdeladdade ord eftersom man har insett värdet av att associeras med vissa saker. Att det inte stämmer betyder mindre i sammanhanget eftersom det är hur folk associerar som är det viktiga. Borgerligheten däremot måste jag motvilligt erkänna, har varit mindre bra på detta och det är därför man till sist har landat i bilden från vissa inom vänstern som menar att borgerligt sinnade har horn i pannan och äter småbarn till frukost.
Pingback: Konsten att kidnappa värdeord del II – Kärleksaposteln Schyman | Susanna's Crowbar