Blondie på Cirkus

I förra veckan var det konsert med ett av mina absoluta favoritgrupper Blondie på Cirkus i Stockholm. Jag hade aldrig sett gruppen live och förväntningarna var både höga och försiktiga, eftersom särskilt gitarristen Chris Stein tampats med vacklande hälsa under långa perioder.

Först mat på kinakrog och kaffe på det i Gamla stan. På ett mycket rojalistiskt café, visade det sig.

Trött och utsliten efter alla möten. Möten är något som av en obegriplig anledning måste hållas på morgonen. Detta även om 90 % av de inblandade arbetar kvällar och nätter eller av någon annan anledning skulle föredra till exempel eftermiddagar.

Vi köpte biljetterna sent, men lyckades ändå hamna ganska väl på den högra läktaren. Jag hade bara skruttkameran med, eftersom det traditionellt inte får medföras systemkameror på konserter. Självklart skulle man ju den här gången kunnat ta med sig den. Bilderna är med andra ord mycket sämre än vad sikten egentligen medgav.

Den vita figuren i mitten är Debbie Harry…

Av originalmedlemmarna fanns Deborah Harry, Chris Stein och trummisen Clem Burke med i uppställningen. I övrigt består bandet i dagens läge av:

• Leigh Foxx – bas (1997-)
• Matt Katz-Bohen – klaviaturinsrument, piano, orgel (2008-)
• Tommy Kessler – gitarr (2010-)

Debbie Harry deklarerade i ett första mellansnack att kvällen skulle bli en blandning av lite gammalt och lite nytt och det var precis vad det blev. Hitlåtar ur gruppens gedigna katalog varvades med nyare låtar, varav några ganska bra. I vanlig ordning när det gäller band vars storhetstid redan passerats var det de gamla godingarna som ryckte publiken med sig. Harrys röst lät oväntat bra och det var en veritabel glädje att få bevittna denna legend live. Den ”Evil Mickey”-klänning hon bar kvällen till ära gjorde inte saken sämre.

Foton: Linda Åkerberg/ Gaffa. Gaffas recension här.

Åtminstone jag kunde inte sitta still och hade i slutet av kvällen klappat armarna av mig och sjungit mig hes. (Samma entusiasm fann man dock inte efteråt hos en del recensenter som i sedvanlig, magsur ordning inte begrep att uppskatta genuin artisteri om de så råkade få den i halsen.) Clem Burke bankade på sina trummor med energin av en speedad duracell-kanin, Harry var det magnetiska väsen hon skrivit sig in i rockhistorien som och de yngre förmågorna fick glänsa sina respektive stunder i rampljuset med diverse sånginsatser, gitarrsolon och synthäventyr. Att låtarna sedan inte exakt lät som på skiva (eller vad, Aftonbluddrets recensent?), tog jag mer som ett charmigt inslag och en variant av jammande på en klubb med ett gäng vänner. ”Vi uppfann en helt ny version av Call Me här i Stockholm ikväll”, som Harry sa. Showen var relativt kort, en timme och tjugo minuter, men jag ser det också som något av en hyllning till punkeran då spelningarna regelmässigt var korta och intensiva; tänk bara på Ramones 29-minutersurladdningar. Blondie, punk, CBGB:s är inte utdragen stadiumrock.

Allt som allt log jag hela kvällen av pur glädje över att konserten överträffat mina förväntningar med råge och över att åtminstone en gång få ha sett legenderna live.

Andra artiklar:

DN

Kulturbloggen