Trötta tankar om läget för yttrandefriheten

Mitt nya upplägg på lönearbetet medför att jag ibland har förmånen att bli jetlaggad helt utan att ens behöva flyga till vare sig USA:t eller Thailandet.  Jag var hemma klockan 03.05 inatt (istället för 02.00 som jag planerat, på grund av en brand på ett tåg vid Hagalund i Stockholm) och imorgon ska jag vara på ett möte klockan 09.00. Idag försöker jag därför trötta ut mig så att jag ska somna i tid på kvällen, min naturliga rytm är numera förskjuten åt det senare hållet och klockan 9 på morgonen är fortfarande vargtimma för mig. En glad överraskning var ett par tomatröda vintagehandskar från Dior som min mest underbare sambo inhandlat som present och lagt i ett paket under mitt täcke… :)

handskarDSC_0098-50Presenthandskarna eller ”handsken är kastad”.

Så idag är jag trött och det kan hända att detta gör avtryck i texten.

Yttrandefriheten. Vilken ände ska jag börja i? En brutal attack riktad mot, av allt att döma, Lars Vilks och därigenom i förlängningen mot den konstnärliga friheten och yttrandefriheten genomfördes igår eftermiddag i Danmark. I linje med attackerna i Frankrike – den mot redaktionen på tidningen Charlie Hebdo och den mot en judisk butik – besköts ett antal personer som deltog i ett seminarium på tema konst, yttrandefrihet och hädelse på ett café i Köpenhamn. En person, filmregissören Finn Norgaard, har dödats och tre polismän skadats. Vid synagogan i Köpenhamn dödades en person, Dan Uzan, av ett skott mot huvudet av sannolikt samme gärningsman. Med all önskvärd tydlighet borde det framgå för alla att den yttrandefrihet som under många blodiga sekler krystades fram i Europa står under attack av religiösa extremister. Till skillnad mot de blodiga seklerna är det inte representanter för kristendomen som nu söker förtrycka den, det är extremister som säger sig verka i islams namn. (Ibland undrar jag om inte friheten från religion ska väga än tyngre än religionsfriheten).

Dagen innan tycks ett antal nazister från Svenska Motståndsrörelsen ha befunnit sig vid DN/Expressens redaktion.

Vad hände då i Sverige efter Charlie Hebdo? Det anordnades en manifestation på Sergels torg. Under ett par veckor blev det möjligt att diskutera även de konflikter som nu importerats till Sverige, framför allt den mellan Palestina och Israel. (Ett sidospår i den sistnämnda är ju förstås regeringens olyckliga erkännande av Palestina.) Frågan om invandring och integration var även den nästan på väg att kunna adresseras. Sedan återgick allt till det gamla vanliga och åsiktskorridorens grindvakter intog sina tjänstepositioner. Igår, samtidigt med attentatet mot Lars Vilks, pågick en ny manifestation  på Kulturhuset – Manifestation till stöd för hotade konstnärer och författare, ur beskrivningen och programmet:

manifest

Det enda som nämns är hotet från de högerextrema och den allestädes närvarande Arnstad får åter spela rollen av expert. Jag som trodde att Svenska PEN var en seriös organisation.

För någon dag sedan skrev Ann-Charlotte Marteus en artikel i Expressen som åtminstone jag läste med tilltagande häpnad. Om jag nu inte har missat någon satirisk twist i det hela så erkänner Marteus i artikeln att det har funnits en avsikt och en organisation bakom skapandet av en åsiktskorridor:

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration.”

[…]

”Minnet är förrädiskt, men jag tror att min korridorbyggarkarriär började på allvar 2002, i samband med FP:s krav på språktest. Det var ungefär vid samma tid som kväljande dunster av islamofobi nådde oss från Danmark. Jag, som många andra, fruktade att den danska sjukan skulle smitta. Nu gällde det att rida spärr.

Samtidigt började SD att synas på kartan. Bara tanken att Sverige skulle kunna få ett så vedervärdigt parti i riksdagen var outhärdlig. Och därtill förolämpande. Sverige var ju Sverige, det exceptionella undantaget, den humanitära stormakten.

Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.”

 

 

Marteus beskriver vidare tillvaron i den allt mer krympande korridoren och hur outhärdligt allt blev, för att landa i slutsatsen:

”Sverige blev inte som Danmark, tack och lov. Kanske hjälpte åsiktskorridoren. Men priset blev högt: självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt. Och som resultat en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan.

Det blev en dyr korridor.”

 

 

Jag tror inte att vi har sett de fulla konsekvenserna av denna korridor, som oavsett Marteus erkännande, fortfarande lever och frodas i högsta välförmåga. Perspektivet är kvävande ensidigt; den närmast patologiska reflexen var och är efter terrordåden att fundera kring hur händelserna kan tänkas påverka muslimer i Frankrike, Danmark och här i Sverige. Att det är judar som fallit offer noteras pliktskyldigt i marginalen. Efter Charlie Hebdo skrevs en och annan artikel om hur judar nu inte längre kände sig trygga i Frankrike, men huvudsakligen har ”islamofobin” stått i fokus. I dagens SvD beskriver Gunilla von Hall en situation i Frankrike där en svensk reporter är högst välkommen in i en annars för media stängd moské, men blir starkt ifrågasatt av en judisk medborgare. Båda reaktionerna syftar till Sveriges erkännande av Palestina som stat. (Hittar inte artikeln på nätet just nu).

DSC_0379-50Med Lars Vilks i slutet av förra året.

 

I dagarna har kvällstidningarnas, denna gången Expressens, offentliggörande av olika anonyma kommentatorer på sajten Flashbacks identiteter blivit uppmärksammat. Kring detta reflekterar Oscar Swartz i dagens SvD (och exemplifierar bland annat med allas vår Kakan, som nu ska velat ha kastrera män som tittar på porr) och frågar sig om alla i ”branschen” är intresserade av dubbelriktad kommunikation. Kvällspressens jakt på klick som nu urartat i en jakt på vanliga medborgare att avslöja med obekväma och/eller obehagliga åsikter skulle ju förtjäna en hel granskning i sig. Ponera att en högeråsiktskontrollerad mediaelit skulle anlita en grupp högerextremister till att granska anonyma kommentarer på feministiska, hbtq- eller vänsterfora och hänga ut personer bakom kommentarer i riksmedia i ett Sverige styrt av en högerregering med stöd av en minoritet av medborgarna. Nej, det är ju skrattretande…ponera förresten vidare att vi skulle ha akademiska utbildningar i markandsliberalism (Nationella Sekretariatet för Marknadsliberalism…) och krav på att all utbildning skulle genomsyras av detta perspektiv. Hahaha…(ja, marknadsliberalism studeras säkert på sina håll, precis som alla ideologier, men det finns inte utbildningar som har marknadsliberalism som ett överordnat rättesnöre och som ”vetenskaplig” grund). Journalistkåren har alltså, enligt egen uppgift, övergått till att uppfostra och kontrollera medborgarna. Jag vill påminna om deras tidigare ärofyllda uppdrag: att bevaka makten å medborgarnas vägnar. Det behövs alltså ingen åsiktskontroll från politiskt håll, det har den svenska journalistkåren skapat alldeles på egen hand. Inte undra på att man svajar på målet angående terrordåden mot Charlie Hebdo och Lars Vilks, tanken på åsiktskontroll är ju inte något som skrämmer så värst.

I övrigt är det skillnad på hat och hot.

”Näthatarna är på offensiven nu eftersom politisk korrekthet (att försöka vara en hygglig människa) hotar deras makt till förmån för kvinnor, svartskallar, bögar och förskolepedagoger. Frustrationen pyser ur varje hål.

Deras hat märks, deras gift sprider sig, hatnivån har ökat, anständighetens gränser har förflyttats. Alla med en smartphone kan göra sin anonyma röst hörd. Det vet journalister och politiker men också vanligt hyggligt folk som vågar uttrycka en åsikt offentligt.

Efter att avloppsdelen på nätsajten Flashback granskats i veckan har det talats om hatarnas rätt att få hata i ett öppet samhälle. Det är ett missförstånd att yttrandefrihet innebär att man får hata, hota och förtala. Däremot har det talats mycket lite om hatarnas offer. Det finns alltid offer.”

…skriver Fredrik Virtanen i efterdyningarna av Flashback-avslöjandena. Jo, Fredrik, yttrandefrihet betyder att man får hata. Inte hota eller förtala, men hata. Hat är en känsla och hur illa du och dina gelikar på Aftonbaldet än tycker om människors rätt till egna åsikter och känslor, så kommer ni aldrig att kunna förbjuda en känsla. Att ni själva gör karriär på hatet och jobbar hårt för att förtrycka åsikter är så vämjeligt att jag slutar här med att kommentera det hela.

”Aftonbladets granskning av Flashback väckte i och för sig stor och engagerande debatt. Det var bra och själva avsikten.”

…skriver chefredaktör Jan Helin. Haha, jodå, så länge den ”stora och engagerande debatten” ger klirr i kassan så…

”Trust me, I´m a reporter. Journalistik granskar det som inte är bra. Vi skulle säkert kunnat nämna mer om Flashbacks goda sidor, för de finns såklart.”

Jag ser fram emot en granskning och uthängning av potentiella terrorister som återvänder från att ha krigat med Daesh. Eller ännu hellre: varför inte ministrars diskutabla bruk av offentliga medel (Kaplans resor), eller varför Vattenfall tror på 100 % förnyelsebar energi med Alberto Mendez Robello, chef för BU Wind Nordic på Vattenfall i spetsen. Robello har tidigare arbetat på den spanska vindkraftsverkstillverkaren Gamesa, som händelsevis har fått ett lukrativt kontrakt av Vattenfall i höstas. Nu planerar man på Vattenfall även att kapa kostnader genom att ta över underhållet av kraftverken själv, något man tidigare har anlitat vindkraftsverkstillverkaren Vestas för. Nåja, det är ett sidospår, men tanken är att illustrera journalistikens tidigare huvuduppgifter. Journalistiken granskar det som inte är bra, säger Helin. För vem, kan man då undra? Hot och förtal ska polisanmälas och utredas (något som tyvärr inte händer idag), det är inte journalisters uppgift att agera polis, domare och bödel.

ruwaidaYvonne Ruwaida tycker så klart att 100 % förnybart är roligt.

 

Reaktioner på gårdagens terrordåd:

 

”Mot hänsynslösa extremister måste ­samhället skydda sig. Ibland med vapenmakt och andra gånger med en något lägre grad av öppenhet.”

[…]

”Ordets och bildens provokatörer fortsätter att följa sin övertygelse. Och de som inte tror på hädelsens och förolämpningarnas egenvärde avstår från dem, precis som de skulle ha gjort i lugnare tider.”

…skriver DN något kryptiskt på ledarplats.

”Lika lite som nazisterna utanför DN kan sägas ”representera” alla svenskar kan de islamistiska terroristerna tala för alla muslimer.

Tvärtom har just nazister och militanta islamister en likartad syn på både yttandefrihet och demokrati.”

…skriver Anders Lindberg på ledarplats i Aftonbladet.

”Vi måste stå enade i kampen för yttrandefriheten – oavsett om hotet kommer från våldsbejakande islamister eller nazister, som uppsöker redaktioner för att tysta rapportering, vilket Expressen fick erfara i veckan.

Det finns inget fullgott skydd mot extremister som vill att våldet ska få diktera debatten. Men en bra början är att visa stöd och solidaritet för dem som har hamnat i våldsverkarnas skottlinje.”

 

 

…skriver Anna Dahlberg på Expressens ledarsida.

Fredrik Tenfält på GP fokuserar övervägande på islamismen i sin ledare.

Och visst, självklart ska extremism av alla slag uppmärksammas och hanteras och jag hoppas på att även hoten från islamismen kan finnas med på dagordningen fortsättningsvis.

Sanna Rayman om Vilks och yttrandefriheten på SvD:s ledarblogg.

Andra bloggar som skrivit om detta:

Toklandet, FnordspottingBashflak, Gudmunson

 Peter Santesson i Dagens Samhälle tidigare i år här.

– : – : – : –

Lena Andersson om yttrandefriheten och hoten mot den i DN här.

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, invandring och integration, journalistik, Konst, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

23 svar på Trötta tankar om läget för yttrandefriheten

  1. MJ skriver:

    Jag skrev det här hos toklandet tidigare, men han vågade inte ta med det av risken att yttrandet skulle såra religiösa känslor hos hans målgrupp, men du verkar vara inne på samma spår så jag frågar dig istället/också:

    Vad är problemet med att oroa sig för antimuslimsk terror som svar på terrordåden? 24 timmar efter charlie hebdo så hade 12 antimuslimska terrordåd inträffat i Frankrike, en vecka senare var det uppe i 50 antimuslimska dåd och två döda. Är det inte relevant att oroa sig för det nu också?

    Nästa gång Israel börjar tända eld på barn med fosforbomber så kommer jag oroa mig för antisemitiska dåd som svar, gör jag då samma fel?

    • Susanna Varis skriver:

      Jag har följt dina kommentarer hos Toklandet.
      Tja…man skulle ju kunna oroa sig för antiamerikanism efter Irak-kriget också. Eller hat mot vita män efter Anders Behring Breivik. Poängen är att fokuseringen är oftast mycket enögd i svensk mainstreammedia.

      • MJ skriver:

        Trevligt. Men det är svårare nu när han inte vågar visa de som gör honom svarslös.

        Ja det kunde man och det är också ett verkligt problem för Amerikaner som vill kunna resa fritt i världen. I många länder riskerar de att utsättas för våldsbrott för att de ges del i en kollektiv skuld.
        Men det som verkar konstigt är att man inte skulle få oroa sig för det pga att det skulle vara kränkande mot offren för USA:s olika rövartåg. Menar du att det är så?

        Vad har medias enögdhet med saken att göra? Anpassar du dina politiska åsikter och moraliska ståndpunkter efter media?

        • Susanna Varis skriver:

          Jag vill inte upplåta mitt kommentarsfält för att du ska klanka ner på bloggarkollega och det där är väl din tolkning av det som hänt.

          Nej, jag anpassar inte mina politiska åsikter och moraliska ståndpunkter efter media.

          • MJ skriver:

            Jag tror inte att det finns någon annan tolkning.

            Kan du förklara då vad som skulle vara fel med att oroa sig för terror som svar på terror? Du har ovan skrivit att det är fel, på min fråga sedan så svarade du att samma sak kunde drabba andra grupper. Samt berättade en sak om din upplevelse av media.
            Men vad är svaret på själva frågan?

          • Susanna Varis skriver:

            Det är inte fel per se, det är en obalans i oroandet, enligt mig. Fokuset är mycket ensidigt på muslimer som offer och högerextremister som utövare. Särskilt har det varit så tidigare. Jag menar att man måste se hotet från exempelvis de återvändande jihadisterna från Daesh och inte enbart stirra sig blind på högerextremisterna.

          • Johan skriver:

            MJ,

            Jag tror problemet är att du är så fruktansvärt otrevlig i dina kommentarer att folk blir förbannade. Du får fortfarande skriva hos Toklandet men har blivit något av ett driftkucku eftersom du hela tiden envisas med att kalla meningsmotståndare för lågpannade idioter och du verkar njuta av att håna andras argument.

            Att du sedan är extremt politiskt enögd är bara min åsikt, men den gör att jag inte längre gitter lägga tid på att läsa det du skriver, något som är synd eftersom jag tycker du var tänkvärd tidigare.

            Mitt tips är därför att du byter stil. Kanske lyckas du övertyga fler om du beter dig som folk?

          • MJ skriver:

            Ok. Då har du en helt annan uppfattning än den andra personen som tyckte att det var rubbat.

            Finns det något sådant hot och finns det några sådana återvändare?
            Även om det finns det så är det väl inte i närheten av 50 attacker på en vecka i ett europeiskt land?

          • Susanna Varis skriver:

            Ja, det vore ju trevligt om ex vis Jan Helin med sin Aftonbladet lade ner lite energi på att kartlägga. Förhoppningsvis har Säpo koll på dem. Förhoppningsvis.

          • MJ skriver:

            Johan:
            Nu ville inte Susanna att vi skulle diskutera den saken här, så du får ta upp det där.

            Jag kan dock säga att jag tycker att utvecklingen är mycket underhållande och avslöjande.

          • MJ skriver:

            Expressen gjorde ju en kartläggning, med bild och namn och allt för en tid sedan. De hittade ett 20-tal syrienjihadister från Sverige. Ingen hade gått med i ISIL men 4-5 hade gått med i ISIL-anslutna grupper. De flesta var döda och ingen hade återvänt.

            Men jag tror att de gjorde det både innan högern brutit stödet till ISIL och innan högern började tycka att anonymitet var viktigt.

  2. michael skriver:

    Väldigt bra skrivet Susanna med beröm godkänt :)

  3. Fredrik skriver:

    Själv kommer jag alltid att vara räddare för den terror som har samhällets stöd eller åtminstone tysta sympati än för den som består av enskilda galningar och små grupper i marginalen. För de enskilda offren spelar det ingen roll men för samhället i stort så utgör de förstnämnda ett mycket större hot.

  4. Pingback: Gårdagens tweet | WTF?

  5. Rick skriver:

    @ Susanna

    Vem behöver alla de där blaskorna som DN, SvD osv. osv. när man har dig? Du har en fenomenal förmåga att lyfta fram det lilla innehåll som trots allt går att hitta i de där orddiarréerna som media inte hittat någon bot för.

    Beträffande signaturen MJ, så spammar han kommentarsfält efter kommentarsfält. Nyligen drev han den fullkomligt absurda tesen att Finland är ockuperat av inga andra än – hör och häpna -finnarna! De ska ha ockuperat svenskarnas områden. Jag påpekade för honom att det bor något tusental svenskar i Finland, men han begrep inte sammanhanget, eftersom han fått för sig att finlandssvenskarna är svenskar. Nu råkar det sig förstås att jag är finlandssvensk och därför vet mycket väl att varken jag eller någon annan (inte en enda!) människa från mina miljöer betraktar sig som svensk. Men svenska talar vi alltid, morgon middag och kväll.

    • MJ skriver:

      Jag driver den tesen fortfarande. Historiskt så har Finlands kustområden varit lika svenska som Uppland och Södermanland. Att Finnarna tagit över dessa pursvenska områden beror enbart på den Ryska ockupationen 1809 och sedan när Ryssarna släppte Finland så gjorde man det till ett självständigt land istället för att ge tillbaka det till Sverige.

      Det är väl inte ens särskilt kontroversiellt att det är på det sättet, helt oavsett hur du och dina vänner KÄNNER er?

    • Susanna Varis skriver:

      Tack! Trevligt att höra. :)

      Ja, det är onekligen fascinerande resonemang… :)

  6. Magnus skriver:

    Uppenbarligen har många svårt att skilja på hat och hot, som du skriver, liksom på verkligt våld (eller troliga förberedelser till sådant) och ruffigt eller satiriskt *språkbruk*. Och på stort och smått, förresten. Bläddrar/klickar man igenom ett antal av våra större pressorgan under de senaste veckorna, och vad de skrivit om näthat, Charlie-Hebdo och att värna yttrandefriheten, så ser man direkt att de är djupt begränsade av åsiktskorridoren: det är de rätta och goda åsikterna som ska få åtnjuta beskydd, inte rätten att tala fritt och debattera som sådan.

    Man behöver inte hålla med Lars Vilks i det han säger och tecknar, men hans rätt att få säga det i säkerhet och frihet är i sig lika mycket värd som Åsa Romsons eller Annie Lööfs rätt att få uttala sig under ordnade former i offentligheten. Samma sak gäller personerna på Flashback vs t ex Kakan Hermansson (som Oscar Swartz påpekade i en lysande artikel i Svenskan alldeles nyss) så länge de inte öppet pläderar för våld. Där knyter det sig för många i det nya Solsidan/medie-Sverige, detta har man förfärligt svårt att acceptera.

    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/natanonymiteten-kan-vara-samhallsnyttig_4336561.svd

  7. Pingback: En till pudel | Susanna's Crowbar

  8. Pingback: Bokbålens tid | Löjesguiden

Lämna ett svar till MJ Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.