Medieteater och cirkuskonster

circus-days-1-sheet(Diskutabla) cirkuskonster från förr.

Det är numera alldeles uppenbart att i den allt tuffare medieverkligheten, där jakten på prenumeranter och klick för den egna överlevnaden dikterar villkoren och där man länge har sysslat med att ”engagera” (väcka känslor), har man nu slagit ner på en veritabel guldådra: människors identitet. Vad berör väl en människa mera än hennes identitet? Härkomsten, ursprunget, släkten, könet, den sexuella läggningen och hudfärgen, i andra hand kanske även religionen och/eller ideologin är alla saker som många människor har starka känslor kring, särskilt om den egna identiteten upplevs på något vis hotad. Under århundraden har dessa ämnen varit källor till konflikter och krig (framför allt i kombination med olika slags bristsituationer i samhällena). Olika ideologier har brutits mot varandra, institutioner, manifest och lagar har försökt formuleras för att garantera människor grundläggande friheter från förföljelse baserad på dessa faktorer. Men vad spelar väl århundraden av arbete för en mänskligare tillvaro för roll när det handlar om att behålla det gräddiga och prestigefyllda jobbet i mediesvängen? Inte ett ruttet lingon förstås. Här handlar det om att generera klick, sälja skivor och skapa karriärer.

Feminismen var fordom en ideologi som syftade till att ge kvinnor samma grundläggande medborgerliga rättigheter som männen hade. Feminismens anhängare ville också att kvinnor skulle ha samma möjligheter att delta i samhällslivet och inneha makt som män. Den formella jämställdheten är sedan länge (1983, då det sista yrkesförbudet för kvinnor försvann) förverkligad. (I princip; i dagens Sverige har kvinnor alla formella rättigheter som män har och några till). Efter att detta uppnåtts har fokus flyttats till andra grupperingar (hbtq) och till en allt radikalare feminism, där en 50/50-representation av kvinnor (eller mer än 50 %) på alla prestigefulla positioner och positioner där makt finns ses som ett förverkligande av jämställdhet. Den radikalfeministiska rörelsen har tillskansat sig starka fästen inom akademin, medier och politiken; vi har en feministisk regering och att inte kalla sig feminist anses allmänt som suspekt. Inom akademierna har de marxistiskt influerade teserna om maktstrukturer och de amerikanska idéerna om ras och vithet kommit att bli populära. Dessa pumpas kontinuerligt ut genom radikalfeministiska medlemmar i medieankdammen (vilket innebär majoriteten) i alla större medier. Vi har under decennier matats med den vite, heterosexuelle mannens ondska, dålighet och skuld.

I detta klimat har en yngre generation uppfostrats till att tro att vi lever i ett ”patriarkat” och att hat mot personer på grundval av deras medfödda egenskaper är helt i sin ordning och till och med ”modigt” och ”starkt” – man ”sparkar bara uppåt”. Allt handlar om en vedervärdig allians mellan pengagiriga media-aktörer och ideologiskt övertygade radikalfeminister (marxister i ny tappning). Det handlar också om en klyfta mellan medieankdammen (samt politiker) och befolkningen utanför dessa grupperingar. Majoritetssamhället delar inte i samma utsträckning det paket av pk-/åsiktskorridorsåsikter som denna klick torgför, något som exempelvis SD:s framgångar visar. Tills för ca 1 – 1 ½ år sedan var kritik mot feminismen eller ifrågasättande av den stora invandringen fullständigt omöjligt, men på senare tid har allt fler artiklar av den här typen publicerats och man får ändå konstatera att det har sipprat in lite syre i åsiktskapillären. Den kanske har utvidgat sig till en korridor igen.

Ett annat fenomen har dock dykt upp något starkare: att göra karriär på identitetspolitiken som artist. En numera garanterat känd, ung sångerska skapade rubriker med att klaga på att inte ha blivit utvald till att vara huvudattraktion på en festival med vidhängande argumentation att detta enbart berodde på hennes kön. Att det på samma festival fanns andra, betydligt mera meriterade akter för huvudattraktionsskap var inget den unga artisten reflekterade kring. I den feministiska logikens namn är det patriarkat och diskriminering om man inte redan som 17-årig tjej får stå som huvudattraktion. Till och med en ung, privilegierad, vit medelklasstjej med stark artistkarriär redan som 17-åring betraktar sig som förtryckt (offerrollen är ett trumfkort). Kritiken kom som på beställning, så även hatiska och hotfulla kommentarer (påstås det). Det visade sig snart att den unga artisten själv twittrade och bloggade allt annat än toleranta åsikter. I hennes värld var manshat en naturlig del av feminismen och hon hatade män i grupp. Hon önskade också att ”alla män skulle dö en plågsam död”. Allt detta tycker en stor del av mediaeliten är helt i sin ordning och menar att hon är en modig tjej med starka åsikter. En hashtag där man backar upp henne har startats med flera namnkunniga medlemmar i den svenska kultureliten. I två veckor har sociala medier varit upptagna med den unga kvinnan. Gratulerar till ett överväldigande genomslag i media. Jag undrar vad kvinnosakskvinnor som kämpade för rösträtt eller för möjlighet till högre studier skulle tycka om ett dylikt spektakel.

En annan artist marscherade demonstrativt ut ur morgonprogramsstudion i sk protest mot kanalens anti-rasism-arbete. Kanalen i fråga hade anlitat en fitness-människa som vid något tillfälle gjort ett klipp för youtube där n-ordet förekom. Klippet var tydligen inte alls tänkt som rasistiskt och fitness-människan har bett om ursäkt, tagit bort klippet och bett om ursäkt igen, men nej – enligt artisten i fråga var kanalens agerande så graverande att det var lämpligt att paradera ut. Kanalen tyckte säkert förstås själv att detta bara var bra – det var som det heter ”bra tv” och det blev en snackis. Alldeles riktigt, artisten och kanalen har figurerat i sociala medier varje dag sedan dess. Artisten i fråga råkar släppa ett nytt album i dagarna, men det är väl bara en slump? Jag kan bara undra vad färgade människor som på riktigt arbetar mot rasism tycker om att man exploaterar rörelsen för sin egen skivförsäljnings skull. Allt blir bara än mer bisarrt när man spolar bandet tillbaka och kommer fram till följande artikel: http://www.metro.se/noje/tank-2010-och-mycket-techno/ObjgkC!19_2519-42/. (Hittad i en kommentar av en kommentator även på denna blogg hos WTF/Toklandet.)

”Hans frispråkighet gillas inte av alla. – Så länge det finns niggers, bitches och hoes ska man få säga det. Jag står inte för censur, säger Adam Tensta, som nu ger sig ut på releaseturné.”

Oj, det råkade vara releaseturné även den gången!

Nej, jag har ingen lust att göda den fula mediespektakelpaddan längre. När alla värden är tömda på innehåll och när alla känslor är exploaterade för kortsiktig vinst, vart ska vi gå för att tala om de tunga och svåra ämnena? Var finns forumen där de allt mera prekära samhällsproblemen kan lösas? Det som media i snuskigt samspel med politikerna erbjuder oss är en bisarr, förvriden och dekadent cirkus. Skådespel, men snart inget bröd.

– : – : – : –

Nikodemus Ungh har skrivit på samma tema hos Ludwig von Mises-institutet Sverige

– : – : – : –

Läs även denna utmärkta artikel av Ilan Sadé i det Goda Samhället:

Det Goda Samhället

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, invandring och integration, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, politik, pseudovetenskap, religion, TV och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

21 svar på Medieteater och cirkuskonster

  1. pjotr skriver:

    Lysande!

  2. Pelle2 skriver:

    Jättebra skrivet Susanna !
    Det är helt sjukt hur vårt samhälle har blivit när radikalfeministerna har tillåtits ta över.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack! Ja, det är framför allt hela spektrat av de postmoderna, marxistiska teserna som nu får genomslag och som i olika mediestraegier exploateras för klickmaximering. Dessutom har de ersatt de gamla religionerna i Sverige. Med sekularismen och rationalismen krympte sfären för tro och mystik, nu har man hittat sina nya gudar: patriarkatet och strukturerna (eller marknaden, för den delen). I likhet med den gamla guden ger sig få på att beskriva storheten i fråga, den bara verkar i ”osynlighet”. ”Guds verk” har ersatts med ”de osynliga strukturerna”.

      • Pelle2 skriver:

        Håller med dig om att även de postmoderna,nymarxistiska och intersektionella teorierna starkt bidrar till vårt sjuka samhälle !

      • Magnus skriver:

        Precis. Om man bygger ett samhälle och en offentlighet som kretsar kring krav på ”respekt”, starka känslor och att kunna berätta en färgstark historia (men utan att tillåta för mycket besvärliga frågor kring hur sann denna historia är) så åker transparens och öppen debatt i längden ut genom fönstret.

        Dessutom restaurerar man ett klass- och klansamhälle, det är bara det att man nu kan försöka kalla det något annat.

  3. Det sjukaste är att det Adam Tensta ställde till med är minst åtta gånger mer hemskt än det Louise Andersson Bodin gjorde. Ändå är det hon som får bära hundhuvudet i det hela. Efter historien kan man verkligen fråga sig hur medielogiken ser ut. Också hur man kan fortsätta att upprätthålla den identitetspolitiska tombolan som nu snurrar för högtryck är rätt relevant. När samma tombola nu gör att vissa kan säga vilka nedsättande saker som helst medan andra straffas så fort de använder mindre lämpliga ord är det nog dags att ifrågasätta allt och mer.

  4. Pingback: Ekon Av En Svunnen Tid | Löjesguiden

  5. Maria skriver:

    Den där 17-åriga sångerskan har fått hybris av att ha blivit jämförd med Rihanna. Faktum är att hon inte bara är känd i Stockholm, hon har även prytt omslaget i en spridd gratistidning på kontinenten (det var så jag fick upp ögonen för henne). Så nu vill hon ”ta plats” eller snarare få plats. Ett vackert yttre är ingen garant för ett vackert inre, det se man tydligt i hennes exempel.

    • Magnus skriver:

      Lyssnar just på hennes sommarprat. Nu har hon sagt ”jag hatar män/manlighet/patriarkatet” trettio gånger om på några minuter, men utan att göra det minsta försök att ska vi säga operativt skilja dessa begrepp åt.

      ”Jag gör mig inte till ett offer – jag ÄR ett offer för patriarkatet (—) Du som vill våldta mig…”

      Och naturligtvis toppat med en låt med DN/Söder-älsklingen Silvana Imam. Surprise!

      Hon fullkomligt staplar slagord och vinklade soundbites på varandra. ”Den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig på är hemmet. — Manshat är inget samhällsproblem, och det är inget fel i att hata förtryckaren.”

      Suck.

      • Susanna Varis skriver:

        Enfaldigt och farligt på samma gång. Återigen: vilka var det nu som menade att judehat inte var något problem eftersom judar bara var förtryckare?
        Gräsligt att man kan bli hyllad för så uppenbar karriärsfeminism av den värsta sorten.

  6. Ivr skriver:

    Mycket bra sammanfattning över läget.
    Känner inte att jag kan säga så mycket mer. Du fick med allt viktigt.

  7. Björn skriver:

    Lite sen på bollen här, men 17-åringen var tydligen sommarpratare häromdagen. Jag har bara läst (hyllande) referat men tydligen skall hon ha fått utveckla sina uttalanden om manshat. Det är alltså machokultur hon hatar, inte enskilda män osv, ni kan visan. Men kan hon ärligen säga att hennes uttalanden om plågsam död för alla män osv faktiskt var grundade i den analysen? Hur kan hon alls bli förvånad över att folk missförstår och ger tillbaka med samma hatmynt? Om det är machokultur som är problemet (i Sverige mig veterligen ett i princip obefintligt problem men jag kanske vistas i andra kretsar än hon) så säg det då istället för att provocera med hatpropaganda och sen låta media agera dagisfröken (hur kan vuxna män säga så till en liten flicka!)

    Den 17-åriga ungen är pinsamt uppenbar och ytlig. Kanske inte unikt för en tonåring, vi kan vara hoppas att hon kommer på bättre tankar

    • Susanna Varis skriver:

      Man ger sig sällan på att skilja på dessa begrepp inom den moderna feminismen. Bara när man blir ifrågasatt så kläcker man ur sig att det är ”manskulturen” och inte ”du som man” som saken gäller, att det är ”patriarkatet” som ibland menas vara nyord för könsrollerna och inte ”du som man”. I nästa andetag kan det ändå handla om enskilda män eller man tycks mena att ”patriarkatet” är något som bara män har ansvar för och upprätthåller. Inget av detta gynnar en fruktbar diskussion om könsroller eller jämställdhet. En kultur existerar inte frikopplad från individer, könsroller skapas av alla gemensamt, för att exemplifiera med ett par invändningar. Den ständiga demoniseringen av männen och offergörandet av kvinnorna ska vi inte ens tala om.
      Det är ju inte bara hon som 17-åring, utan ett medieklimat som gynnar hennes beteende.

      • Magnus skriver:

        Hon vet helt enkelt inte vad hon snackar om, har ingen som helst självsyn på de här sakerna – och det hade säkerligen varit uppenbart efter en kort stund om hon försökt driva samma ståndpunkter i en diskussion öga mot öga, med några män och kvinnor som inte var lika hårt uppkopplade på radikalfeminism. Men när man talar ensam och oemotsagd in i en stor megafon, från ett datorskrivet manus (eller i en krönika i kvällstidningen) så är det mycket lättare att låta kaxig och övertygande.

        Några erfarenheter kring de här frågorna har hon nog inte, men hon vet exakt vad en ung kvinnlig starlet ska göra och säga för att nå igenom i mediebruset och få stark uppbackning av DN, Expressen, Sveriges Radio med flera.

        Gammelmedias dolda konventioner och flockmentalitet har sällan varit tydligare.

  8. Pingback: Goda människor? | Löjesguiden

Lämna ett svar till Björn Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.