Makode Lindes Negerkungens Återkomst på Kulturhuset

I helgen besökte jag med vännerna Helene och Miche Makode Lindes utställning Negerkungens Återkomst (eller som den heter i Kulturhusets tappning: Makode Linde) på Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm.

DSC_0117-50 DSC_0119-50Först lite stärkande lunch på Pickwick…

DSC_0129-50På bordet till vänster syns ett par av de bruna papperspåsar som besökare utan mask fick bära på utställningen.

Utställningen hade redan innan vernissagen skapat sedvanlig ängslighet, kränkthet och turbulens när  det handlar om kulturproduktioner som traskar in på de intersektionella domänerna utan att följa den påbjudna diskursen vad gäller exempelvis ”normkritik” i dessa sammanhang. I det här fallet handlade det först och främst om namnet Negerkungens Återkomst, något som (kanske mestadels by proxy) ansågs rasistiskt. Kulturhuset-Stadsteaterns chef Benny Fredriksson skrev i ett mejl till Makode Linde följande:

””I Kulturhuset Stadsteaterns verksamhet är det grundläggande att vi är en institution och en plats för alla stockholmare. Många av dessa stockholmare möter oss i en offentlighet utanför våra galleri- och utställningsytor – till exempel via annonser eller annan typ av marknadsföring. Om vi i de sammanhangen, som självklart är en annan kontext än våra gallerier, kommunicerar ordet ”negerkungen”, finns det också en betydande risk att Kulturhuset Stadsteatern som institution uppfattas legitimera ett rasistiskt uttryck.””

Kulturhusets chef för konst och design, tillika Lindes supporter Marianne Lindberg De Geer avgick till följd av namnbråket och konstnären själv gick till slut med på att utställningen skulle kallas enbart Makode Linde.

På Facebook beskrivs evenemanget, vars kommentarsfält tillgodoser den som inte tagit del av den svenska, mediala debatten en prunkande kavalkad av de känslor och åsikter som traskandet in på de intersektionella träskmarkerna brukar generera, så här:

”Negerkungens återkomst
VERNISSAGE!

Sagor och myter är, enligt Jung, dramatiseringar av det mänskliga psykets mest grundläggande funktioner. Barnet ges ett symboliskt språk att en dag besegra de drakar livet placerat ur längst dess väg.
Trots att mytens hjältar ofta torterar sina motståndare, ljuger och själ för att uppnå sina mål; är fiktionens ondska och godhet, tydligt separerade i svart och vitt, fjärran kulturrelativismens och postmodernismens ständigt glidande gråzoner.
Negerkungen är denna gråzon personifierad och bjuder in till ett postkolonialt, pzykadeliskt afrika-live långt upp i kaninens hål.
det andra hålet
sagornas endimensionella hjältar, skurkar och symboler ersätts med mer komplexa dito, då besökaren kastas in i Lindes postapokalyptiska och avfolkade underland.

förutom gamla pärlor, bjuds nya mästerverk och världspremiär för Lindes samarbeten med
Sara Mathiasson – http://saramathiasson.com/
och Theodor Johansson – http://theodorjohansson.com/

Vernissagen är öppen för allmänheten, men det finns begränsad plats inne i utställningen.
Då en stor del av utställningen är ett live, bjuder vi in gäster att delta genom att komma maskerade (kungen ääälskar maskerad)
Maskering ger er fri entre före kön, samt en konstgåva från makode.
För att delta i lajvet, måste du bära mask.
standardiserade masker fins att hämta ut i receptionen, men vi uppmuntrar er att vara kreativa och bidra med er egen fantasi.
Välkomna”

Jag var med andra ord mycket spänd och nyfiken när vi rundade Kulturhusets hörn vid Drottninggatan och passerade det tiotal unga män från Nordisk Ungdom som stod där med plakat, flankerade av poliser och betraktade av en folksamling. Jag var utklädd och hade mask, men vännerna fick trä var sin papperspåse över huvudet. Miche, ansvarig för framförandet av rullstolen, drog dock snabbt av sig den igen, då det var stundtals mycket svårt att se i den skumma belysning som delar av utställningen hade. Vi passerar en korridor, där lappar satts upp på de dörrar som fanns; ”stängd på grund av policy” och ”stängd på grund av kränkt” kunde man läsa på dessa. Innan inträdet till den skumma undervattensvärld som lejonparten av utställningen utspelade sig i, stod en skurhink med ett moppskaft och en svart kalufs fäst som mopp.

Det var förbjudet att fotografera inne på utställningen (något som en dinosurie som fortfarande fått en uppfostran som jag respekterade), så det finns tyvärr inga bilder att visa. Ljuset var skumt och masken gjorde det ännu svårare att se klart. Jag fick vicka den upp och ner för att se så att jag inte trampade på något oersättligt verk. Det var som att vandra omkring på Skansenakvariet korsat med Lustiga Huset/Spökhuset i discotappning. Eller ett psykedeliskt dagis. Utställningen var placerad i små kammare, i en monter längst upp på en ramp och i olika avdelade rum. Det blågröna, skumma ljuset och de varstans hängande näten tillsammans med de fluorecerande färgerna på många figurer skapade en känsla av undervattensvärld. Det var små chokladbollar som höll upp plakat med texter som ”Sluta kränk mig”, avsågade, bruna lemmar med köttiga skärytor, det var hängda Southern Belle-dockor med blackface-målningar, det var sälar, kråkor, hajar och all slags figurer med dito ansikten. En basketboll fäst vid en handboja. Totempåle av blackfaces. I sista rummet fanns en tron omringad av svarta, gummiaktiga huvuden med gapande röda munnar på pålar och bredvid tronen fanns en gravsten för en annan känd och kontroversiell figur: Lilla Hjärtat. Hennes hjässa stack upp ur marken och den hjärtformade frisyren såg ut som en rabatt med blommor. Stugor av korrugerad plåt och bambu, med ett buskage klippt i formen av Afrika framför.

bigOriginal-makode lindeDe hängda Southern Belle/blackface-dockorna. Bild: Makode Linde

På en skärm visas en film där en svart, oformlig och gosedjursaktig figur (tydligen bestående av Makode Linde med partner) lufsar omkring på Venedigs gator och putsar dem rena med en trasa inför häpna förbipasserande.

”Kungen ääälskar maskerad”. Jag grubblade en hel vecka över vad jag skulle klä ut mig till. De typiska maskeradutstyrslarna utgår ofta från generaliseringar, för att inte säga karikatyrer, om de inte föreställer kända personer eller annat lättigenkännligt. Det måste förstås vara så, eftersom poängen med en maskerad är ofta att även för den maskerade okända personer ska kunna känna igen det som maskeringen föreställer. Om jag skulle klä ut mig till exempelvis radikalfeminist från Södermalm och gå på en maskerad med människor som inte känner mig, skulle ju ingen kanske ens uppfatta mig som utklädd. En maskering kan förstås enkom handla om att dölja den verkliga identiteten hos bäraren, i vilket fall en brun papperspåse fungerar åtminstone vad gäller huvudet. (Problematiken kring karikatyraktiga utstyrslar har, som bekant, avhandlats av de intersektionellt känsliga delarna av befolkningen och jag går inte in på detta här). Hur mycket maskerar vi allihopa oss förresten varje dag? Kläder, frisyrer, kroppsutsmyckningar och accessoarer finns där för att vi vill säga något om oss själva. Även om vi aktivt inte skulle vilja detta, så säger dessa attribut saker om oss. Vi uttrycker den personlighet vi gärna vill ha med de här yttre tingen. Hudfärgen är så klart en egenskap som svårligen ändras. Det är en mask som inte går att ta av. Jag valde till slut att klä ut mig till en bläckplump. I min pestdoktorsmask och slängkappa samt ett gotiskt fingersmycke i form av ett klo tänkte jag överlämna åt den hugade att gissa på vad jag föreställde. Nu blev det varken någon performance eller några presenter; det hade ytterligare en gång skurit sig mellan konstnären och Kulturhusets representanter. Mer om detta i DN.

DSC_0122-crop DSC_0123-crop-50 DSC_0124-50Vid entréen fanns ett rum där fotografering var tillåten.

Jag upplevde utställningen som tankeväckande, rolig, tragisk, berörande och inspirerande. Inne i den karnevaliska samlingen av föremål påmindes jag om den långa, tragiska historian av rasism och jag blev ställd inför mina egna fördomar. Jag tycker att det är mycket synd om människor tar illa vid sig av Makode Lindes konst. I mina ögon sätter den effektivt fingret på de alltjämt ömma såren kring både den historiska och den nutida rasismen. Rasismen, som kanske i många fall handlar om en atavistisk rädsla för det okända och ovana och som man kan hoppas får allt svårare att frodas i en allt mindre värld. (Samtidigt kan väl tyvärr det krympande livsutrymmet och de krympande resurserna bädda för en ny renässans för rasism och stamtänkande…)

DSC_0125-50 DSC_0126-50 DSC_0126-crop DSC_0126-crop-2160130-Makode Linde-miche

Foto: Micheles Kindh

DSC_0127-50 DSC_0130-50

160130-02-miche-adj

Foto: Micheles Kindh

DSC_0131-50Efter utställningen, på Pressklubben för att gemensamt smälta dagens intryck…

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i identitetspolitik, Inspiration, invandring och integration, Konst, kultur, Okategoriserade, politik, pop surrealism, skräckkonst, Utställning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Makode Lindes Negerkungens Återkomst på Kulturhuset

  1. Rikard skriver:

    Hej.

    Kul att få se reportage från någon annan än DN. Tack för det.

    Om man får lägga fram en idé: börjar det inte bli tillräckligt gott om allehanda censurerade kulturyttringar att det skulle gå att få ihop en svensk variant på Entartete Kunst? Om konstnärer och kulturarbetare tillsammans med gallerister vilka alla fått känna på PK-piskan samarbetade skulle man kunna göra både en uppseendeväckande och utmanande ytställning/happening i ’Kungsan’ under turistsäsongen.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.