Lite av aktiviteterna och shoppingen för oss i London…
Dessutom fick jag en förkylning med mig hem och har under de senaste dagarna varit mer eller mindre grötig i huvudet. Det kanske har märkts på blogginläggen, vad vet jag… ;)
Nu har jag åtminstone orkat packa upp och hoppas att även hjärnverksamheten ska lossna så småningom.
Jag håller just nu på att läsa denna, underbara bok av Ib Michael. Den handlar om en liten pojke på en dansk kust vid tiden kring förrförra sekelskiftet. Eller handlar den om den döde sjömannen som bor i hans ficka?
Boken är skriven ur barnets perspektiv och den döde sjömannen är högst verklig i hans sinnevärld och deltar därmed som en karaktär av egen kraft i berättelsen. Vardagsbestyren blandas med färgstarka personporträtt på den lilla orten och i spänningsmomenten ingår till exempel en kista innehållandes en död sjöman som flyter i land. Boken är underbart surrealistisk. Dröm och fantasi blandas med verklighet och ibland förnims jag om hur jag själv kunde tänka som barn.
Rekommenderas alla som vill ryckas med i en liten pojkes värld och som vill läsa en riktigt bra och originell roman.
Adam och Eva, Albrecht Dürer 1504.
Jag kom att fundera på detta när jag läste den här artikeln om att man genom att se på hjärnans konstitution kunde avgöra vem som kan bli en våldsverkare i Svenska Dagbladet häromveckan.
Är det av godo att veta om människor av olika etnicitet presterar i genomsnitt olika bra på intelligenstest? Är det av godo att kunna se anlag för ärftliga sjukdomar eller att kunna bedöma om någon har anlag till att bli en våldsverkare?
Mitt korta svar på frågan är att kunskap i sig är varken gott eller ont, det är användningen av den som kan vara god eller ond.
Någon som inte anser att så är fallet är Ann Heberlein:
”Nog borde vi vara medvetna om att sortering av människor i bättre och sämre är en synnerligen dålig idé.”
Innebär själva konstaterandet av till exempel att någon har anlag för våldsamhet en ”sortering av människor i bättre och sämre”? Det anser inte jag. Man måste först lägga en värdering i det konstaterandet. Man måste med andra ord först anse att någon med benägenhet för våldsamhet är ”sämre”. Själva konstaterandet öppnar i sig upp ett antal handlingsalternativ: man kan till exempel, som Heberlein, börja med en värdering av egenskapen och därpå ifrågasätta hela kunskapen, men man kan också tänka ett steg längre och inse att möjligheten att kunna konstatera en sådan här sak också ger en förutsättning för att man kan hitta till exempel en behandling.
”Vad ska vi göra med denna insikt? Bör vi eliminera samtliga foster som bär på detta ”frö till våld”? Eller bör vi ge de individer som bär på den onda genen ansvarsfrihet eftersom deras fria vilja är satt ur spel? Den som är genetiskt betingad till ondska kan ju inte välja något annat: Så försökte Josef Fritzl försvara sig. ”Jag föddes till våldtäktsman” sade han vid rättegången då han anklagades för att hållit sin dotter inlåst som sexslav i källaren i flera år. Det är sådan jag är, menade Fritzl. Jag kunde inte göra något annat än att följa min natur. Jag kunde inte välja något annat.”
Att kunskapen i sig öppnar upp ett antal alternativ är självklart, eliminering av foster är inte det första jag kommer att tänka på dock. Heberlein tycks mena att den här kunskapen ska vi inte ha, eftersom hanteringen av den inte är enkel och kan skapa moraliska dilemman.
”Det är inte bara Raines och hjärnforskningen som ifrågasätter människans fria vilja. I dagarna publicerades en nyöversättning av zoologen Konrad Lorenz klassiska text ”Aggression – det så kallade onda”. Lorenz forskning är ett rasande ifrågasättande av behaviorismen, det vill säga idén att alla beteenden är inlärda och inget är medfött.”
Ja, hur fri är den fria viljan? Heberlein tycks inte intresserad av frågan.
”Jag kan inte låta bli att tänka att det har något med vårt samhällsklimat att göra att den här sortens teorier om människans natur upplever någon sorts renässans just nu. Idéhistoriskt har försöken att förklara mänsklig ondska pendlat mellan att härleda den till antingen yttre faktorer eller yttre omständigheter.”
[…]
”Jag dristar mig till att tro att människan är mer än summan av sina drifter och insikter.
En människa föds inte, som behavioristerna hävdar, som ett blankt blad, men hon är inte heller determinerad, varken av gener eller av drifter. Ja, människan är ett djur, men hon är inte ett rov för sin natur. Hon kan reflektera, hon kan förutse konsekvenserna av sina handlingar, hon har en moraluppfattning och hon kan välja.”
Var det inte så man brukade resonera kring homosexualitet förr (och fortfarande gör hos vissa religiösa extremister bland annat), att man väljer att bli homosexuell? Att det är en livsstil? Menar Heberlein att människor också väljer sin sexuella läggning? Eller är den biten undantagen från resonemanget?
Vi var i London också…
St Pancras London Reneissance Hotel i den gamla, pampiga stationsbyggnaden…
Gudomlig efterrätt i St Pancras…
Roy Lichtenstein retrospektiv på Tate Modern
Exit through the gift shop…
View from a bridge…
Klockan är 09:40 och kön är ca 200 meter, så det blev ingen Bowie-utställning för oss… :( Victoria and Albert Museum
Istället blev det detta på Buckingham Palace, Queens Gallery
Fantastisk utställning. Bland annat en grodformad liten handväska och en byst av antagligen Henry VIII här ovan. Barnet i den vita klänningen är en pojke och ovanför honom är det en dam i en herrmodeinspirerad ridkappa. Könskodningen av plaggen (och frisyrerna) har alltså varierat väldigt under århundradena. Damen i svart mask vill skydda sin bleka hud från solen under sommaren, då brunbränd hud knappast ansågs som statusfyllt då.
På British Museum
Parthenon
Hoa Hakananai´a, staty från påskön och en aztekisk turkosmask
Ram in the Thicket, påträffad på den Kungliga begravningsplatsen vid Ur
Kungen och drottningen från Lewis schackpjäser
Afrika: The Arms Throne
En barockkonsert i St Martin in the Fields…
Shopping i Camden
En utställning med porträttfotografi av Man Ray på National Gallery, där vi även fortsatte plöja igenom den fasta utställningen…
Och sedan blev det mera så här:
Vi tappade bort moderskan, utan någon mobil och utan att hon kom ihåg adressen till morbror…efter ändlösa timmar av vånda lyckades vi hitta henne igen tack vare benäget hjälp av londonpolisen.
Inspirerade av Man Ray fotade vi runt. Här i Somerset House.
En del pubbesök hann vi med förstås…här på The Wellington.
Alla bilderna från resan finns här
Som ni säkert är medvetna om så gillar jag Tanja Bergkvist och hennes knivskarpa analyser och söndersågningar av genusindustrin och dess representanter. I dessa guilt-by-association-tider känner jag mig dock manad att understryka att jag inte delar hennes politiska sympatier i det fallet att de ligger hos SD (en del kommentarer på hennes blogg på sistone tyder på detta).
Angående min egna politiska hemvist: Jag kan inte identifiera mig med något av de politiska partiernas program som helheter, men är mera åt det liberala (kanske någon gång åt det konservativa) hållet. Jag förordar allas lika värde, lika rättigheter och skyldigheter, likvärdiga möjligheter att skapa sina liv. Jag förespråkar att människor ska ses som individer i första hand och som medlemmar av kollektiv i andra. Jag tror på kunskap, bildning och medmänsklighet och att makt ger ansvar, även moralisk sådan. Jag tar avstånd från rasism och sexism (åt alla håll, inte enbart de håll som den marxistiska maktanalysen anger). Men jag anser också att till exempel invandringspolitiken måste kunna diskuteras utan att en rasiststämpel trycks i pannan på alla som försöker. Samma sak med delar av feminismen. I all korthet.
Tanja är fortfarande en superb skribent enligt mig, men jag vill bara tydliggöra detta.
För övrigt tycker jag att det är trevligt att se Beyoncé i HM-reklamen. Äntligen en modell som ser sund ut. Det vore trevligt med mera sådant. När ögat ständigt vänjs vid närmast anorektiska kroppar, blir det kroppstypen som man lätt börjar betrakta som det normala.
Tillbaka från Englandet, småkrasslig och slut, men snart kommer ett riktigt inlägg! :)
I dagens SvD menar Annika Elias och Ledarna att kvotering är en angelägen åtgärd för att uppnå ”jämställdhet”.
”…utvecklingen mot jämnare könsfördelning på arbetslivets toppositioner alldeles för långsamt.”
Långsamt för vem? De horder av kvinnor som står och bankar på portarna till chefspositioner? Alla kvinnor som slagit huvudet i glastaket?
Nej, ska det visa sig.
Eliasson beklagar att andelen kvinnliga chefer visserligen ökar, men att kvinnorna återfinns på de lägre chefspositionerna. Menar Eliasson att kvinnor som första steg i karriären ska hamna på toppnivå? Kvinnor har också lägre lön, konstaterar Eliasson, men gör ingen koppling till det hon i nästa stycke skriver:
”Dessutom drar kvinnor som är chefer ett tyngre lass vid sidan av arbetet än män. De tar ut mer och längre föräldraledighet, och stannar i högre grad hemma när barnen är sjuka.”
Hur är det då med de horder av kvinnor som inte ”släpps in” eller ”lyfts fram” (som det brukar låta i debatten)?
”Trots att chef är ett av de yrken där man kan påverka mest, både verksamheten men också den egna arbetssituationen, vilket är något den yngre generationen efterfrågar, är chef inte längre ett självklart val för unga med ambitioner. Och bland unga kvinnor är situationen alarmerande. Nästan varannan ung kvinna i Sverige vill inte bli chef, vare sig nu eller i framtiden. Bland unga män är andelen inte ens en av tre.”
Kvinnor vill alltså inte bli chefer i samma utsträckning som män och detta är ett problem? återigen, för vem? För kvinnorna själva eller för de sociala ingenjörer som definierat jämställdhet som 50/50-fördelning överallt?
”Sverige, och hela västvärlden, står dessutom inför en enorm demografisk utmaning. En stor del av den svenska chefskåren närmar sig pensionsåldern. Då har vi inte råd att slösa bort kompetens genom att bortse från en stor del av de potentiella chefsämnena.”
Rätt svar: för de sociala ingenjörerna. ”Vi har inte råd att slösa bort kompetens” och för detta måste man locka in (eller tvinga in) kvinnorna:
”Det finns mycket företagen och verksamheterna själva kan göra för att fler kvinnor ska vilja nå toppositionerna. Chefsuppdragen måste vara attraktiva: Villkoren i chefsrollen behöver bättre stämma överens med människors attityder och värderingar, lönerna måste sättas individuellt efter prestation, det behövs fler och tydligare incitament, och vägledning i form av förebilder och karriärvägar.
Men det räcker inte. Det behövs också politik.”
Den fria viljan beaktas inte alls, här gäller det för befolkningen att anpassa sig till rådande definition på jämställdhet.
”En mer jämställd chefsmarknad är nämligen inte bara en rättvisefråga, utan handlar minst lika mycket om konkurrenskraft och tillväxt – vår framtida och gemensamma välfärd. I väntan på bättre tider för jämställdheten fortsätter det resursslöseri som på allvar hotar vår konkurrenskraft, och därmed sätter Sveriges framtidsutsikter på spel.”
Så hur är det? Innebär jämställdhet allas likvärdiga möjligheter att forma sina liv, en 50/50-fördelning mellan kvinnor och män inom alla sektorer i samhället, eller en social ingenjörsmässig design av arbetsmarknaden för ”bästa konkurrenskraft”?
Pia Laskar
Enligt Wikipedia (130504):
”Anarkafeminismen kombinerar anarkism med feminism. Termen och filosofin härrör från 1960-talet men har sina grunder i Emma Goldmanns och Voltairine de Cleyres skrifter. Inom anarkafeminismen ser man patriarkatet som en form av hierarki och därigenom ett grundläggande problem i samhället. Anarkafeministerna strävar inte efter att kvinnan ska ta över eller dela makten med männen utan efter att avskaffa makten. Förändringarna anses måste komma inifrån människan och kan inte beslutas uppifrån; det är varje människas ansvar att själv ta avstånd från könsmaktsordningen (1).
Många anarkafeminister motsätter sig traditionella relationer och anser att äktenskap är ett försök att äga kvinnan och därigenom ett förtryck. Anarkafeminister förespråkar att alla handlingar som verkar för patriarkatets avskaffande ska ske mellan individer, inte i organisationer. (1)(2) Enligt Emma Goldmann låg grunden till kvinnlig frirörelse i psykologisk och sexuell frihet. (3)”
(1): Pia Laskar (1992). Anarkafeminism. ISBN 91-86474-09-X
(3): Lena Gemzöe (2002). Feminism. Smedjebacken. ISBN 91-574-5935-5
(Min numrering av referenserna)
Det enda jag är beredd att hålla med om i anarkafeminismen är att förändringarna måste komma inifrån människan själv och kan inte beslutas uppifrån.
Att avskaffa all form av makt anser jag vara en utopi. Människan är ett flockdjur och i alla relationer uppstår någon form av maktrelationer. Jag anser att feminismens förenkling i de mellanmänskliga maktrelationerna till en enda, könsmaktsordningen, är ett både trubbigt och missvisande begrepp.
Patriarkat behandlar jag här och könsmaktsordning här.
