Angela i Arch Enemy, inte den typiska vokalissan… Foto från: emobucket
I DN kan man läsa om de ack så ojämställda musikfestivalerna och dessa ondsinta män som bara bokar män (http://www.dn.se/kultur-noje/mest-man-som-bokar-artister-till-festivalerna .) Ty jämställdhet och rättvisa kräver 50/50- fördelning enligt de genusmedvetna, oavsett hur underlaget ser ut.
Jag har en känsla, på intet sätt vetenskapligt förankrad, att det inte finns lika många kvinnliga akter som det finns manliga. Skillnaden kan tom vara ganska stor. Är min känsla fel, dvs att det verkligen finns exakt lika många akter av bägge slagen, är ju situationen en annan. I det läget vore frågeställningen relevant.
Min ännu mindre vetenskapliga teori för varför det ligger till på det sättet går inte ut på att ”flickor inte uppmuntras att hålla på med musik…” (som artikeln vill hävda), utan det faktumet att killarna ser en möjlighet att utöka sin attraktionskraft på det motsatta könet genom att bli musiker/rockstjärnor. En mycket stark drivkraft under tonårsperioden. För flickor gäller inte detta enkla samband lika självklart. Nog existerar det en och annan kille som säkert skulle bli förtjust i en tjej på grund av att hon spelar i ett band, men för det stora flertalet skulle det nog inte vara någonting som ökar hennes attraktionskraft.
Självklart vill individer bli musiker av även andra anledningar, men jag kan tänka mig att den stora snedfördelningen har sin grund i ett banalt faktum som detta. Hur många musiker har inte beskrivit att de börjat med musiken för att få tjejer?
För tjejer brukar inte sådana attribut ha någon betydelse när det gäller attraktionskraften, där är det snarare det gamla klassiska, utseendet, som ligger på placeringarna 1 – 35 på listan över attraktionsfaktorer. Jag tror inte en sekund på att mera inriktad uppmuntran från genustränade pedagoger kan ändra på snedfördelningen mer än marginellt, för vad man än inbillar sig i de kretsarna, så är en människas kön inte enbart en social konstruktion.
Jag trodde att festivalerna främsta uppgift var att ge publiken de artister de vill se. Men ack ack ack, tänk så fel jag hade.
Riktigt korkad artikel. Gillar deras förklaring att det ”Uppmuntras fler män att bli musiker på ett tidigt plan, långt innan man ens kommer i närheten av ett skivkontakt. Det måste bli en tidigare förändring på till exempel fritidsgårdar och studieförbund. Där kan vissa tjejer uteslutas. Replokalerna är killarnas domän.”
Att unga killar blir så uppmuntrade som de säger i artikeln är bara skitsnack. Har polare och bekanta som idag spelar i stora band. Ingen av de har blivit direkt uppmuntrade utan har valt det själva, och för att bli så¨bra musiker valt bort många andra intressen.
Om t ex en tjej i 16-årsåldern just har plockat upp en gitarr så har hon av förklarliga själ inte på samma nivå som killar i samma ålder som kanske har spelat i 4-6 år.
Tjejer väljer ofta att låta bli att engagera sig i musik så jag ser inte det rimliga att komma och gnälla efteråt och vill ha upprättelse. Inget hindrar tjejer att börja fila på ett instrument i början av tonåren (eller ännu tidigare) precis som manliga musiker och harva på flera år i replokalen/hemstudion. Om man inte gör det så kan man inte heller förvänta sig att det skall finnas några större mängder kvinnliga artister. Kvotering my ass! Börja spela istället brudar så ger det där sig automatiskt så förr eller senare.
Som sagt, riktigt korkad artikel av DN, att se spelningar könskvoterat är för mig lika främmande som att könskvotera min skivsamling.
Exakt! Jag vet inte varför tjejer inte intresserar sig mer för att börja nörda in sig på instrument tidigare, men så är det generellt (sen finns ju alltid undantagen). Jag tror att min lilla tes här är åtminstone en liten delförklaring. Över huvudtaget är ju det här med att snöa in sig på saker och ting mer av en manlig gren, men jag kan inte tänka mig att det hänger på att ”man blir uppmuntrad”.
Jag skulle önska att fler tjejer gjorde som du beskriver, började kämpa tidigt med sina intressen och höll sedan fast vid dem. Det vore ju jätteroligt om det fanns mängder med kanonbra tjejband och artister, men som sagt, det måste tjejerna själva ta tag i och kämpa med. För många verkar ju tyvärr det här med att hitta den ”rätta” och bilda familj vara överordnat allting annat och då kommer de egna intressena i andra hand. För att bli riktigt duktig på musik, konst eller annat krävs ju en helt annan dedikation. Jag tycker inte heller att det håller längre att påstå att man på något vis skulle bli uppfostrad till att bara tänka på att skaffa sig en karl och bilda familj, sedan decennier har det varit lika fritt för kvinnor att göra sina val som för män. Det har snarare ansetts som lite tveksamt att inte ha andra ambitioner än just familjebildning. Trots detta verkar tjejer prioritera annorlunda och det kan nog ingen genuspedagogik i världen ändra på (om det nu ens är önskvärt).
Som sagt, det finns inget som hindrar tjejer från att börja fila på ett instrument som ungar och harva på i flera år, men då får de vara beredda på att strunta i många andra intressen och snöa in helhjärtat på musiken istället. Men de flesta tjejer brukar oftast ha flera olika intressen medan killar av någon anledning enklare snöar in på enskilda saker.
Girlschool tycker jag är ett bra exempel på ett rockband bestående av kvinnor som lyckades på samma premisser som de manliga rockbanden från samma tid. Även Sahara Hotnights började som väldigt unga och stod sedan i replokalen och harvade i flera år och gjorde mycket spelningar på massa små skitställen (precis som de manliga banden) innan de blev kända.
Jomenvisst! Det enda som jag kommer på på rak arm, som tjejer kan snöa in på, är väl mode. Eller kanske någon idrott. Som små kan det vara hästar eller någon idol. Sen kan det vara mat och bantning, men det är väl mera åt ätstörningshållet. Just när det gäller musik fanns det i alla fall när jag var liten och ung inga tjejer som var insnöade på. Bortsett från någon idol då kanske, ofta manliga artister av olika slag eftersom ”den och den är ju så snygg så man döööör…”. Någon av t ex mina tjejkompisar var lite mera musikintresserad och fick hemleverans gratis från Ginza eftersom hon beställde såna mängder med musik, men hon tänkte nog aldrig ens tanken på att börja spela själv. Men hon såg ut som en rockstjärna (mode, igen!) Själv har jag alltid lyssnat på många slags musik, men har varit för omusikalisk för att spela och har inte heller varit värst intresserad av det. Jag målar ju istället. Jag vet inte, det kanske har ändrats sen dess. Förebilder är ju alltid bra att ha och alla dessa kvinnliga artister som finns numera borde väl i så fall påverka, men jag tror inte att vi kommer att nå någon 50/50-fördelning ändå. Människor väljer ju sina intressen oavsett vad genusteoretikerna anser som lämpligt.
Hur startade Crucified Barbara förresten? Har inte dom också kämpat på på samma villkor?
Tjejband som lyckats finns det gott om Babes In Toyland, L7, Le Tigre, Crucified Barbara och så vidare. Inom hela electroclash-scenen finns antagligen fler tjejer än killar, särskilt inom den delen som går under beteckningen Girrrl-Riot! Var finns moralpaniken då hos DN? Ingenstans? Nähä, trodde väl det för i genusdebatten är det någonstans per automatik så att att de (imaginära) orättvisorna som alltid drabbar tjejer är de som lyfts fram men de exempel som visar något annat hålls tillbaks. Konstigt det där och också lite talande för ovetenskapliga dessa genusmuppar är och hur illa de far med fakta i målet. Det är rent av beklämmande när de drar sina felaktiga slutsatser som i artikeln, könskvotera rockmusik och populärmusik skulle mycket väl kunna bli döden för ett konstuttryck och därmed har ingen uppnått någonting. Att dessutom DN gör sig till språkrör för dessa villfarelser tycker jag tydligt visar det förfall som den tidningen just nu genomgår.
Pingback: Emmaboda revisited | Susanna's Crowbar