Jahapp, så hade vi Emmaboda-festivalen och dess bångstyriga arrangör Håkan Karlsson, som DN Kultur även denna år verkar gå bet på i sin iver att uppfostra det svenska folket i radikalfeminism och genusteorier:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/emmaboda-nobbar-jamstalldhet
”Emmaboda nobbar jämställdhet”, skriker rubriken. Jämställdhet är ju, som vi numera känner till, en 50/50-fördelning av könen inom livets alla områden, i alla sektorer i samhället, överallt. Vad de dumma kritterna till folk kan tänkas vilja syssla med är irrelevant för en radikalfeminist i samhällsomdaningstagen.
Håkan Karlsson gjorde ett mindre lyckat uttalande i fjol, där han talade om krymplingar bland annat, men i sak har han rätt; en festivalarrangörs uppgift är inte att upprätta någon form av 50/50-fördelning mellan könen eller någon annan fördelning heller baserad på andra indelningar av befolkningsgrupper. Uppgiften är att se till musikalisk kvalitet och popularitet hos de inbokade artisterna och att skapa en attraktiv festival för publiken.
Det måste vara de obefintliga matematikkunskaperna som spökar, men det här kan ni väl ändå förstå (snälla radikalfeminister); om underlaget av bokningsbara artister består av t ex 20 % ”kvinnliga akter” (feministerna tycks även här använda sig av en speciell modell för definition; som kvinnlig akt räknas ett band som består av mer än 50 % kvinnliga medlemmar. Dessutom räknar man antalet individer av vardera könet; ex vis Rihanna och Swedish House Maffia ger fördelningen 1 – 3, men till exempel Nightwish räknas inte i någon mening som kvinnlig akt) och 80 % manliga akter så leder en 50/50 %-fördelning av platserna till en diskriminering av manliga akter. På vad sätt är Håkan Karlssons agerande att ”nobba jämställdhet”?
Ett tidigare inlägg om detta:
http://www.susannavaris.com/blogg/2011/12/dagens-patriarkala-fortryck/
Se det positiva i det hela
Dom fortsätter att skjuta sig själva i foten
Så är det ju. Jag tycker att man märker det i kommentarsfälten också mer och mer. Bluffen är på väg att spricka totalt.
Men snälla ni, en feminist ger aldrig upp och kommer aldrig att ge sig hur rätt ni än har. Varje gång nederlaget stirrar dem i ansiktet, låter de ju bara bli att äta sin Ritalina och sen är cirkusen igång igen. Därför vill jag komma med ett nytt radikalt förslag. Låt tillverkaren av Ritalina, sponsra DN:s personalmatsal med den strikta instruktionen att spetsa all mat som är av vegetarisk- och vegantyp. Dessa PK-nissar bara äter nämligen bara det som deras store hjärntvättare talar om att de ska äta. Och PK som de är lär denna föda vara på modet i dessa kretsar, det är nämligen så vindarna blåser i mediareservatet på PK-malm.
Lysande idé! Det kanske är dags att bredda fronten och anamma nya metoder. Ritalina i vegankrubbet borde göra susen. Vi får smussla in det i utbudet hos utvalda etablissemang på PK-malm också för säkrast och bredast effekt. :)
Here we go again Genus-DN…
Mest irriterad blir jag på att Emmabodamänniskorna, som förmodligen kämpat för ingenting under många år för att skapa sin version av en bra festival, skall få en massa skit av medieeliten som inte ens skulle orka slå i en spik i staketet till festivalen. Vill de ha en annan slags festival så är det bara att hugga i o jobba. De kan ju praktisera på Ladyfest till att börja med.
Bra att du tar upp detta! DN har tappat verklighetsförankringen. Notera att den festival DN själva är med och arrangerar, Music & Arts, nästan uteslutande presenterar kvinnliga artister. Många fantastiskt bra visserligen, men det hör ju inte till saken i denna kontext. De arrangerar själva en 95% kvinnor festival, och hånar Emmaboda för att de säger att de inte tittar på kön utan kvalité. De är extrema, politiskt drivna radikalfeminister och alla dessa utspel är del av en agenda. Det har absolut ingenting med journalistik att göra.
Tyvärr har DN Kultur förfallit till någon slags propaganda-apparat för radikalfeminism och genusteorier. Kulturdelen var förr den mest läsvärda av alla de stora tidningarnas dito. Jag har noterat Stockholm Music and Arts och det är precis som du skriver, den rådande feministiska uppfattningen är att minst 50 % kvinnor, helst 100 % är jämställdhet.
En tråkig bieffekt av DN Kultur & Co linje är att t ex jag personligen börjar bli väldigt skeptisk till de kvinnor som tas med på dessa sidor och får alltid en bismak av inkvotering, oavsett kvalitéer i övrigt. Tidigare har jag varit glad åt att kvinnor kommer in på fler och fler områden, och är väl på ett sätt fortfarande det, men ska det ske med sådana här medel är det kontraproduktivt, osakligt och diskriminerande mot andra (läs:män). Konstigt att en rörelse som traditionellt har kämpat för att kön inte ska spela någon roll numera ser kön som den första och största meriten (när det gäller kvinnor, tvärtom för män) och något som är det enda avgörande.
Stockholm Music & Arts är ju en festival med lite annan inriktning än Emmaboda och exempelvis Sweden Rock. Inom singer/songwriter och soulgenren finns det gott om kvinnliga artister och där är en jämn könsfördelning inte särskilt svår att åstadkomma. Behövs ingen kvotering för det.
Inom andra genrer ser det däremot helt annorlunda ut och att någon tror att man kan arrangera en metalfestival som Sweden Rock med jämn könsfördelning utan att det påverkar kvaliteten så är den personen inte särskilt insatt. Likadant om någon skulle anordna en hiphopfestival. Kvinnor startar väldigt sällan band vilket ju är det vanligaste konstellationen inom indiepop och alla former av rock. Kvinnliga musiker är oftare soloartister och verksamma som soulsångare eller singer/songwriters tycker jag mig ha märkt.
Jag har jobbat på en fritidsgård och det var väldigt svårt att motivera tjejerna att hänga i replokalerna och öva på riff trots att dom var minst lika musikaliska som killarna. Jag tror mig veta vad huvudanledningen är.
Vad är huvudanledningen?
Du skrev redan om det i din tidigare bloggpost om ämnet. Och min erfarenhet som dels som fritidsledare och före detta tonårskille talar inte emot. Det handlar om att göra sig attraktiv för det motsatta könet helt enkelt.
Diskuterade samma ämne med några radikalfeministiska musikjournalister på den här bloggen och det är talande hur dom medvetet blundar för det perspektivet. Det är ett perspektiv som genusdebattörer inte riktigt villa ta i känns det som. Istället skyller dom på fritidsledare som gör allt dom kan för att motivera tjejer att lira trummor och bas i ett band.
http://desmondinatutu.se/2011/08/12/festivaler-ar-fortfarande-grabbfester/
Det beror på att den rådande, postmodernistiska teoribildningen som format dagens feminism väljer att enbart acceptera förklaringsmodeller baserade på social konstruktivism och förneka biologiska förklaringsmodeller. Det är därför bl a dagens ”genusvetenskap” knappast kan kallas för vetenskap, det är ideologiproduktion. Ska kolla upp länken…
Jontes länk ovan, tack för den, har jag nu personligen använt för att reda ut var några av huvudproblemen kring kategoriskt könstänkande går. Tråden är intressant i så måtto att genusförespråkarna faktiskt argumenterar emot så man får lite motstånd och tvingas tänka efter en gång till var man egentligen står. Normalt så är det ju aldrig någonsin någon av genustyckarna som försöker säga emot på något konstruktivt sätt.
Läsvärd tråd således:
http://desmondinatutu.se/2011/08/12/festivaler-ar-fortfarande-grabbfester/
Yes I know, men trots det kan dom väl ändå erkänna att statusen som kommer med att spela i ett rockband, vara DJ eller rappare höjer killars attraktionskraft hos tjejer långt mer än det omvända? Det skulle ju teoretiskt sett också kunna bero på social fostran. Men dom här verkar förneka att ungdomar överhuvudtaget bryr sig om att göra sig själva attraktiva för det motsatta könet. Jag tycker att dom åtminstone borde kunna börja med att erkänna såna självklarheter. Anledningen till att dom blånekar är förmodligen för att dom då får skuldkänslor eftersom samma mönster återfinns hos feministerna själva.
Det är svårare att se till en problematik som kan finnas hos en själv eller det egna beteendet än till yttre förklaringar, som sociala strukturer och patriarkatet. Och sociala strukturer, ok, men då måste även kvinnors beteenden och val räknas in där. Det är bekvämare att ha en förklaring där man inte har något eget ansvar och tyvärr är det ju just en sådan förklaringsmodell som erbjuds av feminismen idag.
Apropå texten ser jag genast en passande vinkling; man väljer att jämföra enbart kvinnliga och manliga soloartister med inte så jätteförvånande resultat, killar spelar oftast i band och konstellationer medan tjejerna är soloartister. I nästa andetag har man fått detta till att kvinnliga artister säljer bättre än manliga. Snacka om att förvränga verkligheten.
Det är tydligt att de inte vill ens lyssna på din argumentation. Bra kommentarer från din sida.
Hyckleriet gäller inte bara kvinnliga feminister utan även manliga sådana. Speciellt vanligt är det bland hipsterfeministerna på södermalm.
Manliga feminister som är knappast är fotomodeller men som är musiker/dj:s, chefredaktörer på feministiska serieförlag, festfixare eller annat har alltid snygga unga feministiska flickvänner som mest intresserar sig för mode. Kvinnliga feminister som inte är så snygga intresserar inte alls dom manliga feministerna utan dom är påfallande ofta singlar trots att dom kanske har jättekreativa statusyrken som konstnärer, skribenter med mera.
Sen sitter dom på södermalm och gnäller på den efterblivna ”pöbeln” som fortfarande följer könsrollerna. Självinsikten verkar inte existera överhuvudtaget.
Är så trött på hyckleriet.
Hehe…jag kan mycket väl tänka mig att det stämmer på pricken. PK-malm gnider sig mot varandra i sin inbillade, moraliska överlägsenhet. Tyvärr är det samma gäng som sätter agendan inom stor del av media.
Det är samma gnäll varje år, gnäll om ”orättvisan” i att det är fler män än kvinnor som blir bokade på festivalerna runt om i landet och att det ska vara 50/50. Att sedan de bokningsbara artisterna inte är 50/50 ignorerar gnällspikarna.
Själv tycker jag det är lika skrattretande om när Feministisk perspektiv postade en debattartikel på sin hemsida förra sommaren där de menade att de svenska festivalerna bara bokar vita män, och när de skulle ge exempel på dessa vita artister nämnde de Timbuktu.
Eller som när skämtet Ladyfest gnällde i DN förra året:
”Robyn är en artist som räknas som kvinnlig akt, men sedan kanske hennes musiker är enbart män. Det kan vara totalt sju personer på scenen, varav sex är män. Som får ta plats. Skulle man ta hänsyn till detta i räkningen eller väga in storleken på de scener de spelar på skulle det bli ännu större skillnad.”
Dumma dumma Robyn som har mage att välja vilka musiker hon vill ha i sitt eget kompband!
Rent oförskämt av Robyn att inte genuskorrigera sitt band. Ska de här männen tvunget finnas med, får dom väl stå bakom ett skynke och spela och sluta ta plats på scen…
Apropå Robyn.
Tänk er en manlig sångare uppbackad av ett gäng kvinnliga producenter och musiker (och i vissa fall även kompositörer) som gick och vann en massa grammisar utan att kvinnorna nämndes eller fick pris.
Jädrar vad det skulle blåsa i kulturspalterna…
Det skulle inte hända på ställen som DN Kultur, till exempel. Hela deras fokus skulle ligga på de kvinnliga producenterna och musikerna.
Pingback: Rockbjörnen tar ansvar | Susanna's Crowbar
Pingback: Så var snacket om ojämställda festivaler igång | Susanna's Crowbar