Apropå individen/kollektivet och Anna-Clara Bratt

 Anna-Clara Bratt och Mian Lodalen. Foto: Isabelle Ödensjö

Anna-Clara Bratt, som jag i förra inlägget skrev om och problematiken med de kollektiva rättigheterna på bekostnad av de individuella (och därmed rättsstaten), som jag skrev om i inlägget innan det, visar sig ha gemensamma beröringspunkter.

Det visar sig att Anna-Clara Bratt har, tillsammans med Mian Lodalen, skrivit en bok med titeln Könsbalans – så jobbar du jämställt . Bratt, som blev den första kvinnliga chefredaktören för den syndikalistiska tidningen Arbetaren, genomförde på sin tidning en strikt 50/50-fördelning mellan könen på ett personellt, strukturellt och redaktionellt plan. Boken handlar om dessa erfarenheter och är tänkt att användas som en handbok på vilken arbetsplats som helst. Bratt och Lodalen är inte främmande för kvotering.

Men vad händer om inte människors val av arbete och utbildning sammanfaller med denna enda väg till ”jämställdhet”? Om det inte alltid, överallt, finns ett underlag av sökande som speglar en 50/50-fördelning? Om antalet sökanden till t ex brandförsvaret består av 10 % kvinnor och 90 % män? Eller om sökanden till frisörsutbildningarna består av 20 % av män och 80 % av kvinnor? (Eller om sökanden till de genusvetenskapliga utbildningarna består av 95 % kvinnor och 5 % män?) Ska man då tvångsrekrytera representanter av det underrepresenterade könet? Innebär denna ”jämställdhet” att människor har en förpliktelse att söka sig till utbildningar och yrken så att en perfekt könsbalans uppnås? Eller kan man möjligen tänka sig att individen själv kan få välja vad den vill göra av sitt liv? Finns det ett grundantagande hos författarna att önskemålen angående yrkeskarriär är exakt lika fördelade bland kvinnor och män? Jag antar det. Att det inte ser ut så i verkligheten antar jag förklaras med ”strukturer”, ”patriarkalt förtryck” och ”bristande genusperspektiv på förskola och i skolan”. I ett utopiskt samhälle befriat från dessa strukturer och annat kommer lika många tjejer som killar att vilja bli grävmaskinister och nagelskulptriser.

Jag har skrivit en hel del om det här nu och problematiken med att sätta de kollektiva rättigheterna över de individuella behandlas här:

http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/individ-eller-kollektiv/

Genusvetenskapliga institutioner och 50/50-fördelning:

http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/apropa-vikten-av-5050-fordelning/

 

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i böcker, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, kultur, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Apropå individen/kollektivet och Anna-Clara Bratt

  1. Ulf Holmén skriver:

    Denna tokvänster är mer än irriterande. Inte nog med att deras åsikter är helt uppåt väggarna, nej de ska tvinga människor i ”rättvisans” namn till att göra saker man vare sig har kvalifikation eller utbildning till. Låt oss ta ett exempel. Antalet kvinnor inom sjuksköterskeyrket är väl typ 80/20%, här krävs alltså fler män och då ska man kvotera in dessa. Problemet är att det krävs utbildning på högskola/universitet för att få lov att jobba inom yrket, alltså måste vi kvotera in fler män och övertyga dessa om att de vill jobba som sjuksyster – förlåt sjukbror. I likadan anda måste kvinnor kvoteras in i brandmannayrket, här måste antagningsprocessen alltså anpassas så att fler kvinnor antas dvs man måste mildra kraven på de fysiska testerna. Att resultatet blir att brandmän generellt inte blir lika bra som förut och inte klarar lika mycket rent fysiskt spelar ingen roll, det är ju viktigare att det blir jämställt.
    Jag tycker synd om ett samhälle där vare sig den enskildes vilja längre respekteras fullt ut, eller där kvaliteten på det utförda jobbet räknas utan vilket kön du har och att man ska ha jämställdhet till varje pris.

    Det är dock inte så särskilt förvånande med dessa dumheter. Att vänstern är på marsch är ingen hemlighet, att de är högljudda kan inte undgå någon och att de har nått en skadlig position i samhället med uppsatta positioner i hierarkin. Men det finns ytterligare en oroande faktor och det är att de har radikaliserats.
    Det är ingen slump att Anna-Clara Bratt skriver sin artikel och drar de slutsatser hon har gjort – tvärtom. Den yttersta vänsterns förakt för demokrati är välkänd, jag skulle till och med kalla dem anti-demokrater. Anna-Clara Bratt med sitt engagemang i syndikaliströrelsen tillhör just denna ytterlighet och jag tror inte på ett ord om hennes vurm för något demokratiskt samtal. Hon är tyvärr en människa som försöker att använda demokratiska grundregler till sin egen fördel, medan hon inte unnar andra samma sak. Helst av allt skulle hon säkert vilja tysta dessa motsträviga krafter med våld och hot om man ska dra slutsatser utifrån de metoder som syndikalister brukar använda.
    En annan oroande trend inom vänstern, är att de har blivit en rörelse som inte längre drar sig för just de generaliseringar och förenklingar av sin egen världsbild som man har och de motståndare man debatterar med. Flera artiklar den senaste tiden andas samma anda, Anna-Carin Bratts men också Maria Svelands fördomar har ventilerats i två debattartiklar i DN. En person som klokt nog påpekat just detta är ingen annan än Bengt Ohlsson, också han en representant för kulturvänstern men som har valt att ta sig ton om den inskränkthet som vissa kretsar av denna rörelse stinker av. Modigt, men så har han genast fått betala ett högt pris för detta i form av mothugg och invektiv för det första och i nästa steg som inte har kommit ännu, blir i varje fall inte jag förvånad om hans arbete kommer att bli lidande då han ju har bitit den hand som föder.

    Min slutsats är alltså att det är något djupt ruttet inom delar av den svenska vänstern. Att de har ett högt tonläge är väl en sak man kan bortse ifrån, men när de generaliserar, använder härskarteknik, ger uttryck för en inskränkt världsbild och ger uttryck för denna genom att använda kanaler där likatänkande sitter och ger dem medieutrymme och därmed hög svansföring, då är mitt mått rågat. Det är dags att vakna svensk, inse att du är lurad och att dessa människor utifrån sin maktbas inte längre drar sig för något. Vakna för i helvete, imorgon kan det vara försent.

  2. Ewa skriver:

    Intressant att Bratt genomförde 50/50-fördelning på förra tidningen hon var chefredaktör för. Underligt då att hon inte gjort samma sak på Feministiskt Perspektiv. Ska inte det vara en tidning som handlar om jämställdhet?

    När jag räknar hur många kvinnor och män som ingår i redaktion så får jag det till 20 kvinnor och 1 man. Ganska långt från den 50/50-fördelning som Bratt och andra feminister talar sig så varm för i andra sammanhang.

    http://feministisktperspektiv.se/#staffers

    • Susanna Varis skriver:

      Precis vad jag finner så fascinerande. Dessutom, som hos de genusvetenskapliga institutionerna på universiteten och högskolorna i landet, där en stor del av expertisen på jämställdhetsområdet rekryteras, är snedfördelningen genomgående mycket kraftig. År efter år dessutom. Umeå universitet, som jag skrev om i inlägget om vikten med 50/50-fördelning, är ett talande exempel.

Lämna ett svar till Ewa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.