Dagens feministiska nyheter

I den fortsatta debatten efter Uppdrag Gransknings program om näthat riktat mot kvinnor (eller näthat riktat mot en grupp mediakvinnor + ett nätdrev riktat mot en tjej som kommenterat en tröja på HM:s facebooksida för att kunna utvidga ”hatet” till vanliga flickor/kvinnor) har ett antal artiklar skrivits på olika håll i mediasverige. Morgonsofforna har diskuterat temat. Det mesta har återupprepat och byggt på diskursen om kvinnor som offer och hatade och män som utövare och hatare.

Jag har även hittat ett par artiklar som avviker från den överallt rådande tankegången: Paulina Neuding skriver i SvD om precis det som jag behandlat i ett flertal inlägg, att det existerar ett fint och gott hat, som kommer från vänster och ett gräsligt och förkastligt från höger, Fredrik Virtanen överraskar genom att föreslå att pk-eliten (jag antar att han räknar in sig själv där…) ska granska sig själva och sitt beteende i sammanhanget och Ann Helena Rudberg skriver bra om att näthatet inte är könsbundet på Newsmill.

DSC_0642-50 Faksimil från Aftonbladet

Apropå det goda och fina hatet, Åsa Linderborg, som nu vägrade komma till programmet Debatt, eftersom en kolumnist, Mats Dagerlind, från Avpixlat skulle medverka.

Jag vill inte genom min medverkan att en representant för Avpixlat eller liknande högerextrem sajt ska ges legitimitet som ”samtalspartner”.

Av samma skäl tänker hon inte delta i Publicistklubbens panel om näthat på måndag. Stina Dabrowski bemöter detta här. Linderborg har ju under det senaste året flitigt försökt elda på klasshatet på sin kultursida, så hon borde väl vara nöjd nu? Åtminstone delar av det näthat som uttrycktes i Uppdrag Gransknings reportage handlar just om en slags klasshat: den som ingen röst har mot den som har hela mediasverige till sitt förfogande. Media har i dagens samhälle en oerhörd makt, fler och fler människor är hela tiden uppkopplade, många i den unga generationen vill jobba ”med media”, ännu fler vill bli kända och synas i media, eftersom det är en säker dörröppnare. Medier idag skapar sanningar och kväver sanningar. Just därför finns också en uppdämd ilska hos många människor som inte känner igen sig i den rådande mediadiskursen och politiska korrektheten. Många känner att de problem (utmaningar på nyspråk) som de upplever förtigs, slätas över eller förnekas.

linderborg Åsa Linderborg. Foto: Lina Hansson

För egen del har jag sedan länge tröttnat på den feministiska diskursen som är starkast (av dagstidningarna) på DN Kultur och Metro, men som återfinns hos alla stora tidningar. Dagligen läser jag feministisk färgade recensioner, krönikor och artiklar och olika reportage om hur förtryckta eller diskriminerade kvinnor är överallt eller hur man ska ”lyfta fram” och uppmärksamma kvinnor i allehanda sammanhang. Innan jag började ifrågasätta sanningen bakom den feministiska diskursen var jag trött på offermålandet, men trodde ändå att verklighetsbeskrivningen på det hela stämde. Jag var mest trött på att kvinnor utmålades som mähän utan eget ansvar över sina liv. När jag nu har börjat sätta in mig i även de sakfrågor som feminismen driver har jag upptäckt att mångt och mycket är fullständigt fel och att feminismen har gått från att vara en kamp för högst motiverade rättigheter för kvinnor till att vara en manshatande rörelse som vill premiera kvinnor på mäns bekostnad. Den har också gått från att kvinnan i första hand ska ses som människa och individ till att kvinnan i första hand ska ses som sitt kön, dvs medlem av kollektivet kvinna, som ska ha särskilda rättigheter och särbehandlas. Inget av detta får jag någonsin läsa om i gammelmedia, ingen som helst kritisk granskning av feminismen eller dess akademiska gren genusvetenskapen står att finna någonstans (mer än i form av sporadiska artiklar eller inlägg i någon debatt). Dag ut och dag in förväntas jag svälja och anamma en feministisk verklighetsbeskrivning.

DSC_0644-50

Så, nu över till ett par exempel på vad jag menar:

Wendela, Aftonbladet 7/2 rapporterar om en studie som ska ge vid handen att ”inga typiska manliga eller kvinnliga drag finns”. Sanningen visar sig, som så ofta vara mera komplicerad än rubriksättningen. Studien (som även återfinns på nätet i sin helhet) visar sig baseras på frågeformulär, dvs försökspersonerna bedömer sina egna kvaliteter (och behöver inte pga detta beskriva verkligheten på ett tillfredsställande sätt) och visserligen hittar man där inga egenskaper som karakteriseras som ”kvinnliga” eller ”manliga” eftersom variationen inom grupperna är större, men man hittar könsskillnader i preferenser.

På samma Wendela-sida reproducerar man lögnen om att kvinnor arbetar gratis efter klockan 15:52, dvs att löneskillnaden mellan kvinnor och män skulle vara 14,1 %. För tusende gången: det här är en beräkning baserad på att man tar alla kvinnors årslön och alla mäns årslön, lägger ihop respektive och tar ut ett genomsnitt. Att kvinnor arbetar mera deltid (eller man kanske ska ha betalt för heltid ändå?), är mera sjukskrivna, studerar mera, är mera hemma med barnen och att man inte heller ta hänsyn till yrkesval, erfarenhet, kompetens etc ger en mycket missvisande bild. Den verkliga löneskillnaden är ca 5 % och beror på, enligt min teori, att de kvinnor som nu är i majoritet på högskolorna inte hunnit upp på de positioner som ger högst lön, kvinnors preferenser ser annorlunda ut när det gäller yrkesval, att kvinnor generellt är mer modesta i sina löneanspråk och att företag lägger en ”riskpremie” på en kvinnlig anställd, eftersom denne förväntas vara frånvarande mera. (Det sistnämnda är varken lagligt eller ”rättvist”, men företag resonerar företagsekonomiskt.)

På sista sidan i samma tidning (Aftonbladet), finns en misandriskt bestänkt kolumn av Karin Magnusson:

”Män verkar helt enkelt älska att berätta om bra saker som andra män gör, de tar gärna chansen att utnämna varandra till Genier, Sveriges Viktigaste Penna eller ännu bättre Sveriges Skarpaste Hjärna. Det är självklart fånigt men det är inte oviktigt, den här bekräftelsemanin skapar nya hierarkier som i sin tur skapar ny kanon som speglas i nya listor över vad som är viktigt och så skrivs historien igen och igen.”

DSC_0645-50

DN Kultur 9/2:

På sidan 9 återfinns en artikel om Johanna Nilsson, förfatatre av Gilla Hata Horan, på tema näthat:

”Näthatet drabbar i synnerhet kvinnor.

– Ja, kanske har det att göra med att kvinnor fortfarande inte tillåts ha starka åsikter och ta plats i skrift. Hot om sexuellt våld är dessutom tacksamt för den som vill skrämma livet ur någon. Sådana otroligt kränkande och intima hot tror jag har ännu starkare effekt än att hota en man med misshandel.”

På nästa uppslag finns en recension om Chad Harbachs bok Spelets Konst (fet text är recensent Mats Almegårds):

”Värre har det varit för kvinnorna. även om det finns ligor som American Women´s Baseball Federation är antalet utövare få. I skolan får flickorna spela softball. Baseball är en manlig angelägenhet. 

– Det är en utmaning. Jag ville inte att boken skulle handla om män och deras problem. Pella är därför en viktig person i boken.

[…]

Frågan är om det inte är Pellas närvaro som utmanat de traditionella läsarna av baseballromaner ännu mer än kärleken mellan män. Men hade Harbach skrivit ytterligare en genretypsik roman hade förlagen knappast stått i kö. Nu har han gjort en litterär homerun.” 

På nästa uppslag finns en liten artikel om Elfride Jelineks Prinsessdramer av Ingegerd Waaranperä:

”Det rör sig om extremt svårhanterliga texter. kvinnofientligt allmängods, klassisk bildning, veckotidningstips och skarpsynt ideologikritik […]

[…]

I grunden handlar det om kvinnors rätt till liv.”

DSC_0640-50Faksimil från DN

På nästa uppslag recenserar Aase Berg i sedvanligt misandrisk ton E L James Femtio Nyanser:

”Jag håller visserligen med om att det manliga frihetsbehovet behöver sättas under lupp. Men måste kvinnan bli konservativ kärnfamiljsvurmare för att mannen sak sluta smita från ansvar? Jag är mer intresserad av att veta hur mn längtan ser ut om jag slipper slösa bort den på att infånga och uppfostra en krånglande snubbe.

[…]

”Det är bara en gradskillnad mellan Christian Grey och Wolfgang Priklopil. Det är bara en gradskillnad mellan Grey och Josef Fritzl också. Ditt eget äktenskap har förmodligen fler likheter med en källare i Österrike än med Christian Greys jetplan.”

SvD Kultur 9/2:

Recension av Elfride Jelineks Prinsessdramer  Ylva Lagercrantz Spindler:

”Elfride Jelineks skarpa angrepp mot det patriarkala samhället är ett måste i kafferummet när näthatets vågor mot kvinnor går höga där ute i verkligheten.

[…]

På ett fenomenalt sätt blottlägger Jelinek här kvinnan som objekt i en kontext där hon alltid är ett offer som måste dö. Och i brist därpå, gestaltas som hora. Och i brist därpå, sova i hundra år för att sedan bryskt bli kysst av en vilt främmande karl. Som vill vad? frågar sig författaren i Törnrosa. Ha halva kungariket och sedan dra?”

Aftonbladet, ledarsidan 9/2, Daniel Swedin upprepar lögnen om 14 procents löneskillnad. På sidan 32 kräver Beatrice Ask bättre skydd för våldsutsatta kvinnor (de våldsutsatta männen och barnen existerar nämligen inte).

DN 9/2, Emanuel Karlsten med anledning av näthatsdebatten:

”Jag ser ”Uppdrag gransknings” reportage om näthat och äcklas. Äcklas av det ursinniga, sadistiska hat mot kvinnor som jag önskar var förbehållet Stieg Larsson-romaner.

Jag skäms. Skäms för män, för mänskligheten, för att vi har låtit det gå så långt. Jag vill vika undan med blicken när jag läser citaten från hoten, hatet.”

Emanuel Karlsten gör exakt det som feminismen av idag vill, tar på sig en kollektiv skuld i egenskap av man. Helst en skuld som ska omfatta ”tusentals år av förtryck” bakåt. Jag undrar varför man inte resonerar likadant när det gäller t ex bombningarna av World Trade Center, att ett helt kollektiv bär skulden? Handlar det där plötsligt inte om strukturer?

Puh! Och jag har än inte läst dagens skörd…

– : – : – : –

Lägger mig på soffan efter att ha skrivit detta inlägg och hamnar i ett föredrag på Kunskapskanalen:

DSC_0646-50 Skolinspektionens genraldirektör talar om skolan och som bakgrundsbild har man en bild med tre flickor och en pojke och med texten ”En skola med tilltro lyfter alla elever”. Ja, flickorna lyckas man ju lyfta och det är väl det som spelar någon roll…

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

53 svar på Dagens feministiska nyheter

  1. Leif skriver:

    Hej Susanna!
    Det finns en alldeles särskild komik i det här påstående:
    Män verkar helt enkelt älska att berätta om bra saker som andra män gör, de tar gärna chansen att utnämna varandra till Genier, Sveriges Viktigaste Penna eller ännu bättre Sveriges Skarpaste Hjärna. Det är självklart fånigt men det är inte oviktigt, den här bekräftelsemanin skapar nya hierarkier som i sin tur skapar ny kanon som speglas i nya listor över vad som är viktigt och så skrivs historien igen och igen.”
    Under flera decennier har kvinnliga akademiker frenetiskt arbetat för att skriva om historien i dess vidaste bemärkelse för att ”lyfta fram kvinnor”. En som gått i spetsen för detta är Ebba Witt-Brattström, som ägnat mycket arbete åt att ”lyfta fram” av patriarkatet undertryckta kvinnliga författare. En kulmen på detta arbete kan väl detta anses vara:
    http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/storsatsning-tar-kvinnliga-forfattare-ut-pa-natet
    Det har varit ett ständigt gnyende om alla dessa undanskuffade kvinnliga genier. Det man totalt glömt är förstås att det också finns en hel del män som numera också får finna sig i att vila i ett litterärt skuggrike, förmodligen för att den genomsnittlige läsaren inte anser dem läsvärda.
    Jag är den förste att erkänna att kvinnan fordomdags hade mycket begränsade möjligheter att ”komma ut” som skapande människor. Det är djupt tragiskt. Som väl är har vi inte den situationen i dag. Men att skapa en slags retroaktiv rättvisa genom att ”lyfta fram” mediokra verk och stämpla dem som undanskuffade mästerverk, det väcker bara löje. Jag har läst Fredrika Bremers Grannarne från pärm till pärm under många gäspningar. Den har lika lite att säga en nutida läsare som Gustaf av Geijerstams Erik Grane. Inget konstigt med det.
    Så Karin Magnussons påstående:
    ”Män verkar helt enkelt älska att berätta om bra saker som andra män gör, de tar gärna chansen att utnämna varandra till Genier, Sveriges Viktigaste Penna eller ännu bättre Sveriges Skarpaste Hjärna. Det är självklart fånigt men det är inte oviktigt, den här bekräftelsemanin skapar nya hierarkier som i sin tur skapar ny kanon som speglas i nya listor över vad som är viktigt och så skrivs historien igen och igen.”
    kan inte få mig annat än att le.

    • Susanna Varis skriver:

      Absolut, du har helt rätt i det där. Historiskt är det färre kvinnor som kunnat skapa och jag håller med dig, det är tragiskt. Så är inte fallet längre, snarare tvärtom (tänk på det kvoterade filmstödet till exempel). Jag blir trött på den maniska genusrevideringen som pågår t ex på Nationalmuseum. Bland andra genuskorrekta utställningar återfanns Mörker och ljus, där det mycket tydligt hade plockats in kvinnliga konstnärer vars verk inte riktigt var motiverade i sammanhanget (man fick känslan av att de plockats in för att uppnå någon slags genusbalans).

  2. Rick skriver:

    Vilken fenomenal träffsäkerhet, Susanna. Du lyfter fram själva kärnan i dagens förvridna samhällsdebatt. Din slutkläm var perfekt – det är ju precis det där det handlar om: Ett samhälle/en skola för alla, men ändå mer för kvinnor.

    Det jag har svårt att förstå är feministenas gränslösa behov att älta och åter älta och fantisera ihop den ena konspirationen efter den andra. Och det värsta är att resten av samhället hakar på och börjar uppfatta verkligheten ungefär så här.

  3. Ekvalist skriver:

    Tack för de första fyra länkarna! Tur att det åtminstone slinker igenom lite kloka saker än så länge.

    ”feminismen har gått från att vara en kamp för att kvinnor ska behandlas lika med männen till att vara en manshatande rörelse som vill premiera kvinnor på mäns bekostnad”

    Jo, det är ju den insikten som antagligen drabbar varje kritiskt sinnad människa efter att ha satt sig in lite i ämnet. En hjärntvättande vanföreställning om att kvinnor alltid är offer och män alltid är förövare. Tyvärr har denna hjärntvätt nått många av våra opinionsbildare och politiska makthavare.

    • Susanna Varis skriver:

      Den har nått dem till den milda grad att det numera är den rådande diskursen.

    • Lavazza skriver:

      ”feminismen har gått från att vara en kamp för att kvinnor ska behandlas lika med männen till att vara en manshatande rörelse som vill premiera kvinnor på mäns bekostnad”

      Jag är tveksam om likabehandling, i meningen att män ska ha alla möjligheter och rättigheter som kvinnor har (och om det inte går att ordna ska ingen ha dessa möjligheter och rättigheter), och att kvinnor inte ska slippa några skyldigheter som män har, någonsin har varit en dominerande tanke inom feminismen. De kvinnor som varit rädda att ökade rättigheter/möjligheter ska medföra ökade skyldigheter har sällan varit feminister.

      ”Halva makten” betyder aldrig att kvinnor ska lämna ifrån sig makten på något område där de har mer makt än män.

      • Susanna Varis skriver:

        Jag är inte någon expert på feministisk historia, det är så jag har uppfattat att rörelsen resonerade från början. Men jag kan självklart ha fel, jag hade fullständigt fel om vad jag trodde var feminism för något år sedan när jag började sätta mig in i vad det idag är. Min bild var ganska mycket annorlunda än det som senare visade sig vara verkligheten.

        • Lavazza skriver:

          Min poäng är att det är konstigt att tillskriva feminismen något positivt som mycket lite tyder på är sant, nämligen att den någon gång varit ”en kamp för att kvinnor ska behandlas lika med männen” (utan förbehållet ”men endast på de områden detta skulle gynna kvinnor och missgynna män”).

          • Susanna Varis skriver:

            Jo, jag förstår. Men som jag säger så är jag inte någon expert på feministisk historia, det var den uppfattningen jag levde i innan jag började sätta mig in i den moderna feminismen. Jag kanske ska ändra det på något sätt i texten.

          • Susanna Varis skriver:

            Jag har ändrat i texten nu. Vad jag ville få fram var mer att feminismen från början ville att kvinnan skulle ses som människa och individ i första hand och inte sitt kön. detta har nu svängt 180 grader och man vill först och främst att kvinnor ska ses som sitt kön och som medlemmar av det kollektivet och därigenom ha olika, särskilda fördelar.

  4. Kimhza Bremer skriver:

    Fantastiskt väl sammanställt och så riktigt, Susanna! Praktiskt taget varje dag, år ut och år in, ser det ju ut så här. Jag har sedan länge slutat drabbas av andnöd…, men jag kan fortfarande inte tro att det jag bevittnar verkligen händer i Sverige. Jag trodde aldrig att nästan hela mitt förtroende för de etablerade medierna skulle blåsa bort på det sätt som skett. Man får se det som en bekräftelse på att man fortfarande har en hjärna som fungerar.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack, Kimhza! Ändå har jag inte tagit med alla artiklar på tema näthat och jag har inte heller läst Metro eller Expressen, där kanske det skulle ha tillkommit mer. dessutom kan man bara föreställa sig ramaskrin om ens en av srtiklarna innehöll ombytta roller, att kvinnor beskrevs på motsvarande sätt…Ja, det sistnämnda är väl det positiva i kråksången. :)

  5. Bashflak skriver:

    En feminist (!) som är tydlig med att näthat inte är en könsfråga är Hanna Fridén:
    http://nyheter24.se/nyheter/kronikor/738145-mina-kvinnliga-kollegor-ger-nathatarna-uppmarksamhet

  6. Rick skriver:

    Jag brukar säga att det feministiska raseriet egentligen handlar om mindervärdeskomplex gentemot män. I mitt tycke ett obefogat mindervärdeskomlex, men tydligen lever det starkt inom vissa grupper.

    Det här komplexet bär stora likheter med den nationalism som frodas i stora delar av Östeuropa, där grannländerna påstås ständigt lägga käppar i hjulet så att den egna nationen inte kan slå ut i full blomning. Det här håller man på sedan och ältar i all evinnerlighet i stället för att ta itu med de verkliga problem som alla ändå är sorgligt medvetna om.

    Förresten (och här får vi se om Susanna håller med…), finns detta fenomen också i Finland där vissa människor tycks få sin livsluft av att gå omkring och ogilla Sverige. Inga rationella argument biter på dem, man drar upp den ena skruvade tolkningen av historien efter den andra. Mindervärdeskomplex, och ett fullständigt onödigt sådant, lyder min diagnos. Dagens Finland är ett av världens mest framgångsrika samhällen, så man kunde släppa det där med Sverige, men nej, offerkoftan sitter som fastklistrad.

    • Susanna Varis skriver:

      Haha, jo, visst känner jag igen det där från Finland! Själv blir man betraktad som lite av en skum halvfigurssvensk och visst lyser avundsjukan/komplexet igenom. Samtidigt som man inbillar sig att svenskar generellt ser ner på finnar och det finländska, vilket jag inte alls tycker stämmer. Lite putslustigheter som ”vinne me´niivet” kan jag leva med, det är ändå bara kamratliga tråkningar. däremot har jag lite svårt för Alakoskis och Hetekivi-Ohlssons misärsberättelser, som bara förstärker fördomar om den supande underklassfinnen i Sverige. Tyvärr blir ju sådana berättelser unisont hyllade på kultursidorna…

      • Rick skriver:

        Jag instämmer att man ibland bara får skaka av sig vissa kommentarer här i Sverige. Jag brukar för övrigt inte bli kränkt av sådant, för att bli kränkt är alldeles för svenskt för min smak :)

        Men jag har aldrig träffat på någon i Sverige som skulle vara helt besatt av Finland som något negativt (Henrik Arnstad på DN Kultur är undantaget som bekräftar regeln). Däremot finns det tyvärr en hel del folk i Finland som lider av en besynnerlig fixering vid just Sverige. Det är i deras tycke liksom ingen ände på det elände som Sverige ställt till med. Och så tycker de ändlöst synd om sig själva, vilket väl är hela syftet.

      • Toklandet skriver:

        Fast en sak som jag direkt kan säga är att finska språket inte lämpar sig för skrift, inte i papperstidning med fler än två spalter i alla fall för då blir det ett ord på varje rad eftersom det inte finns ett enda ord i finska som innehåller mindre än 10 bokstäver… ;-)

        Skämt med lite allvar för den som känner sig påhoppad ;-)

        Jag har själv finska föräldrar men kan dock bara de nödvändiga ”kraftuttrycken” på finska… Och så kan jag en vits också som innehåller finska i alla fall:

        ”Det är lätt att vara kaxi när man är två…”

      • Matte Matik skriver:

        Ditt inlägg fångar precis den känsla jag får när jag råkar se traditionell media idag. Jag gör faktiskt mitt bästa för att undvika den, men DN ligger framme på jobbet, man råkar se nyheterna hemma hos någon osv – det går tyvärr inte att komma undan helt. Det känns helt surrealistiskt att se det, det är ett konstant bombardemang av samma typ av budskap, och trots att jag vet hur snett det är stör det mig väldigt att det får kablas ut på det där viset – för en gång i tiden trodde jag att det var sant, och jag vet hur många andra det finns därute som lever i den tron, även om jag är helt övertygad om att kritisk massa redan nåtts när det gäller motståndet mot feminismen. Den feminism vi ser idag har redan förlorat, det kommer bara ta tid innan de är borta från makten. Långt tid kan det ta. Enda chansen feministeliten har att hålla sig kvar är om rena diktaturlagar stiftas (förbud mot s.k. näthatssajter t.ex.) men då är man inne på sådant som kommer att skapa inbördeskrig, då kommer motståndet att ta fysisk form, och dit tror jag inte ens dagens politiker vill gå.

        Vad gäller Finland tycker jag att Finland har fått upprättelse rejält på sistone. Ser fler och fler tecken på att det är svenskarna som är avundsjuka på finländare nu, se bara på den fantastiska skolan. Nog tror jag att den svenska kultureliten hånlett åt Finland förr i världen, men det har de inget för längre. Finsk hårdrock och kulturen runt den är också rätt fascinerande. Okej, Lordi är knappast finkultur, men att komma med en sån grej och plocka hem hela köret – det kunde bara komma från Finland. Finland är inte töntigt längre, det är exotiskt och coolt. Så uppfattar jag det iallafall – i ett Sverige långt från Södermalm.

        • Susanna Varis skriver:

          Tack, vad trevligt att du tyckte om inlägget. Roligt att höra angående Finland. ja, det finns ju mera finkulturella inslag än Lordi, men de var rätt roliga. Du har ju Korpiklaani och Apocalyptica till exempel, med tanke på hårdrock, Nightwish och HIM, om man gillar sånt… Hanoi Rocks för mera glammigt rock.

        • Adam Bek skriver:

          Oj, jag såg att du skrev om finsk musik också. Tittar man på den klassiska sidan så är finnarna helt överlägsna och har varit det länge. Jag tror knappast det är någon genuspedagogik eller alla-är-lika-bramentalitet som gjort att det finns så många finska framgångsrika solister, dirigenter och kompositörer.

          • Susanna Varis skriver:

            Nej, jag tror inte det. Snarare en uppskattning och förståelse för värdet av kunskap och förmåga. Det finska samhället är härdat på ett annat sätt i och med de historiska omständigheterna under det senaste århundradet, men det finns även en stadig grund i form av kunskaps- och vetenskapstradition som härstammar från Sverige och den gemensamma tiden. Tyvärr har Finland en förmåga att apa efter Sverige även i de mest idiotiska angelägenheterna och jag ser Tiina Rosenbergs flytt till Helsingfors som ett omen inför framtiden…

      • Leif skriver:

        Ja det som du berör där gör mig faktiskt lite besviken. Jag, och många jag känner, tycker att det nordiska land som jag/vi känner mest samhörighet med är Finland, inte Danmark eller Norge. Faktiskt.

        • Susanna Varis skriver:

          Ja, tyvärr har finnarna inte riktigt begripit det alla gånger. Det finns ett djupt inrotat lillebrorskomplex som ofta bubblar upp i ytan, men så klart inte hos alla och olika starkt beroende på person. Man känner sig på något vis underlägsen trots att det inte finns något skäl till det. Själv tycker jag att den gemensamma svenskfinska historian är jättefascinerande och jag hävdar att jag har två hemländer som jag är lika stolt över och känner mig lika hemma i. Jag tror att mycket av fördomarna skulle försvinna om finnar mera var i kontakt med Sverige och svenskar rent allmänt.

      • Adam Bek skriver:

        ”däremot har jag lite svårt för Alakoskis och Hetekivi-Ohlssons misärsberättelser, som bara förstärker fördomar om den supande underklassfinnen”

        Det där var en intressant tanke. Jag känner inte till just dem så bra men är däremot mycket förtjust i filmarna Kaurismäki. De skildrar ofta finsk misär med mycket supar. Fast jag känner igen Sverige i deras skildringar också. Jag kommer själv från en liten stad i Sverige och inte är det så mycket som skiljer sig från Kaurismäkis inland egentligen. Visserligen var Finland förr oerhört mycket fattigare än Sverige men på något sätt är det ändå en ganska likartad mentalitet länderna emellan.

        För övrigt tycker jag nästan synd om dig som konsumerar så mycket genusskräp. Lika mycket som jag tycker det är bra att du orkar se vad de skriver och kritisera. Jag försöker avveckla hela mitt förhållande till den där delen av kultursektorn. Det finns gott om bra kultur och man kan ställa om sina vanor – om än långsamt.

        • Susanna Varis skriver:

          Ja, jag har känt en ambivalens angående genusgalenskapen. Jag vill fortfarande inte släppa dagstidningarna som en förmedlare av den intressanta debatten och kulturen, samtidigt som jag nog inser att loppet är kört. Jag har läst DN sedan mitten av 80-talet, men även gammal hund måste väl lära sig nytt. Samtidigt har jag blivit mera intresserad av journalismens förhållande till verkligheten, vilket mycket väl illustreras av den feministiska indoktrineringen och ser detta som ett missförhållande. Det är svårt att släppa och jag vill nog fortsätta tjata tills att någon, eller även om ingen, lyssnar.

    • CaseyJones skriver:

      Gissar att det är detta du syftar på?

      http://hagwall.wordpress.com/2013/02/10/finland-ar-svenskt/

  7. Malte Skogsnäs skriver:

    Åsa Linderborg är nog rädd för att åka på verbal pisk. Samma måste gälla för Maria Sveland som också hoppade av då hon fick reda på att den kloke Sakine Madon skulle vara med.

    • Toklandet skriver:

      Hmmm, det verkar som om jag fick rätt fortare än någon kan säga näthat…

      ”De gör detta VARJE gång utan att behöva bemöta dem som inte håller med alls och som faktiskt kanske drabbas av skiten, de undviker noga sammanhang där de kanske skulle få tuffa frågor.”

      Detta skrev jag i fredags och det ser ut som om jag får rätt fortare än kvickt, inte dåligt av en som kanske inte är jätteanalytisk… ;-)

      Och jag tror också att det förmodligen beror på Madon som ändå är den som visat sig ha störst integritet och ryggrad av alla journalister. What? Jag måste piska mig mig själv nu med min taggtrådspiska för inte kan en inbiten kvinnohatare hylla en kvinna som gör något bra? Jag får väga upp mitt ologiska beröm med att säga att att både Sveland och Linderborg saknar just det som Madon ändå har. Sådär, nu är jag på minussidan igen!

  8. Jan E skriver:

    Själv anser jag att Paulina Neuding relativiserar på ett trist sätt. Och det gör Isobel Hadley-Kamptz också. Här ett utdrag från hennes blogg:

    ”Vad som däremot gör mig uppriktigt ledsen är de försök till relativisering som exempelvis Paulina Neuding gör i Svd i dag. Hennes text kan sammanfattas med att vänstern är minsann också dumma och förresten så mordhotades Per Gudmundsson en gång i en serietidning. I en serietidning alltså, i ett uttalat satiriskt sammanhang. Sen blev det en likaledes satirisk uppföljning i sociala medier, där folk, visserligen som humor, slängde sig med rätt obehaglig revolutionsromantik.

    Man kan tycka att det var hur olämpligt som helst, själv tyckte jag t ex att det var tydligt över gränsen, men att jämställa det med att få sin adress utlagt på nazistsidor och få mail om att sagda nazister tänker sprätta upp dig från underlivet och uppåt? Jämställa det med att hatare anmäler dig till soc för att försöka ta ifrån dig barnen, som gjorts mot Åsa Linderborg? Med att bli hotad med våldtäkt och stening på facebook för att man ogillat en tröja? Med den medvetna hatuppviglan som sker hela tiden på sidor som Avpixlat?

    Texten hade kunnat handla om att hatet mot kvinnor är likadant oavsett politisk färg, det antyds i passagen om Johanne Hildebrant, vilket hade varit en viktig poäng. Jag vet att Paulina Neuding får en hel del hat från oliktänkande, det hade varit intressant att veta om det är lika könat, lika sexualiserande aggressivt som sånt man får som t ex uttalad feminist och antirasist. Men det får vi inte reda på, i stället blandas allting ihop, våldtäktshot med ovårdat språk, med satir, med att människor som ogillar ens åsikter skriver det i artiklar på ett ibland otrevligt sätt. Ingen analys. Kvar blir ingenting alls att diskutera mer än att ja, det var kanske dumt sagt av Alexander Bard.

    Det är väldigt ledsamt när det finns något så ohyggligt viktigt att prata om.”

    Och Isobel kan knappast beskyllas för att tillhöra vänstern.

    • Susanna Varis skriver:

      Jag tycker inte att Neuding relativiserar. Varför skulle en serieteckning vara mindre obehaglig än en parafras på SCUM-manifestet, men här vill man bortförklara allt med att det är satir, återigen. Varför skulle en teckning med sig själv korsfäst vara mindre obehaglig (Vita Kränkta Män/Pär Ström)? I fallet SCUM: Man framför en grovt misandrisk text av en person som skridit till verket efter sitt ideologibygge och när man får reaktioner, är allt bara satir och konst. Samtidigt som man säger att det ska tas på allvar (regissören) och börjar pressa Pär Ström om varför män står för det mesta våldet i en debatt?
      Att lägga ut adresser till människor man tycker illa om på nätet är en välbeprövad hottaktik och används inte bara mot kvinnor. Att bli anmäld till socialen är heller inget som enbart drabbar kvinnor. Om man nu ska tala om näthat så ska det inte begränsas till att handla om sexualiserat näthat riktat mot mediekvinnor, eller är det det enda som är viktigt att prata om?

  9. Kristian skriver:

    Det fina och goda hatet, ja. Känner igen det där med moraliskt företräde.

    Christina Patterson skrev i the Independent att hon förstod att ”gröna” frågor var viktiga och att man borde göra något för att hjälpa till att bevara planetet/ ekosystemet / klimatet / etc.
    Tyvärr, skriver Patterson, är det vissa grupper som hårt driver dessa frågor: vita med dreadlocks, folk som aldrig duschar eller tvättar kläder, rockstjärnor med miljoner i Schweitz – som berättar för vanliga dödliga hur det skall uppföra sig.

    Känns lite som genusdebatten. Det fanns ett vällovligt syfte en gång. För att nå vissa mål uppfanns en korrekt vokabulär, och mänskligheten indelades i vänner och fiender. Därefter blev det självgående, och målet behövdes inte längre.

    • Kristian skriver:

      Sanna Rayman:
      http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/02/11/hat-som-inte-gills/
      Väl långdraget och jag håller kanske inte med om allt. Men det här var bra:
      ”[…] tar sin början hos etablerade och namnkunniga debattörer som ofta även blir direkt hyllade för sitt pigga hat.”

      • Susanna Varis skriver:

        Jag håller med om att jag inte håller med allt, men där fanns en del bra saker. Det som slår mig är den yrvakenhet som tycks råda kring att ifrågasättande av feminism per definition ses som suspekt. Även Rayman påstår att vi lever i ett patriarkalt samhälle. Jag blir mer och mer frustrerad kring vad det påståendet bygger på när kvinnor har exakt samma rättigheter plus några till som män har i Sverige. Det verkar som den feministiska (genusvetensakpliga) definitionen på en 50/50-fördelning överallt i samhället ses som en naturlag, som innan den uppfylls, betyder att vi lever i ett patriarkat. Eller är man inne och räknar styrelseposter igen? Eller vem som äger mest kapital? Historiskt betingade omständigheter som föga förklarar varför kvinnor i lägre utsträckning startar och driver multinationella företag eller varför deras preferenser ser annorlunda ut när det gäller karriär? Nej, 50/50-fördelningen accepteras som en sanning delgiven oss via en stentavla på ett berg av gud fader himself och innan det har uppnåtts råder ett patriarkat? Maktrelationerna i samhället är mycket mera komplexa än könsfördelningen i styrelser. Och varför ska det vara fulare/sämre att prioritera familj och barn? Borde inte definitionen på jämställdhet formuleras om till att ju högre grad av frihet/möjlighet att välja sitt eget liv kvinnor och män har, desto bättre jämställdhet?

    • Susanna Varis skriver:

      Det kan också bli ett sätt att göra karriär eller skaffa sig makt. Just nu tycker jag speciellt illa om feminismens vilja att slå en kil mellan män och kvinnor och göra oss fiender för varandra. Att peka på en gemensam fiende är tyvärr ett effektivt sätt att skapa gemenskap och skaffa sig makt.

  10. Pingback: Heja Svenska Dagbladet! | Kimhza Bremers Bodega

  11. Ulf T skriver:

    Den verkliga löneskillnaden är ca 5 % och beror på, enligt min teori, att de kvinnor som nu är i majoritet på högskolorna inte hunnit upp på de positioner som ger högst lön, kvinnors preferenser ser annorlunda ut när det gäller yrkesval, att kvinnor generellt är mer modesta i sina löneanspråk och att företag lägger en ”riskpremie” på en kvinnlig anställd, eftersom denne förväntas vara frånvarande mera.

    Här kan man lägga till att, även om kvinnor numerärt dominerar på högskolan ser det lite annorlunda ut på de avancerade programmen: där är kvinnor i majoritet på läkarlinjen (ca 70/30, men männen dominerar bland specialistval, i synnerhet i de mest prestigefyllda och välbetalda specialiteterna – t.ex. 95% av kärlkirurgerna är män) och juristlinjen, det är ca 50/50 på ekonomlinjen, och 80/20 till männens fördel på ingenjörslinjerna – och kvinnorna tenderar att föredra kemiingenjörslinjen, som har svagare prognos än de andra.

    På arbetsmarknaden var det t.ex. 2009 ca 47% kvinnor i läkarkåren, men männen dominerar mest i åldrarna över 50, och kvinnorna är i majoritet i åldersgrupperna upp till 40 år. Redan efter ett par års pensionsavgångar kommer alltså kvinnor att vara i majoritet (runt 2015, men sedan kommer det att ligga kvar däromkring – räknat i heltidstjänster – mycket pga att kvinnliga läkare jobbar betydligt mer deltid än manliga.

    (Det sistnämnda är varken lagligt eller ”rättvist”, men företag resonerar företagsekonomiskt.)

    Ja, det håller jag med om, men hur vanligt är det egentligen att kvinnor bara antas vara borta mer, och hur mäter man egentligen det?

    Jag har själv många gånger tyckt att jag blivit sidsteppad för att man ”antagit” att jag inte var intresserad av något visst karriärsteg. Själv kan jag hålla med om att det delvis stämde, men jag hade ändå velat bli tillfrågad. I mitt fall kan jag inte skylla på kön, hudfärg, ålder, utbildning, sexuell orientering, eller någon annan parameter jag kan komma på, men uppenbart har jag ändå sänt ut ”signaler” om att jag inte skulle vara intresserad av vissa uppdrag – åtminstone inte intresserad nog att kriga för dem.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack för utfyllnaden, jag mäktade inte med att gå in på detaljnivå i det här inlägget, eftersom det inte är primärt detta det handlar om och jag har redan gjort det i andra inlägg. visst är det helt och hållet ett antagande det här med att kvinnor antas vara borta från jobbet mer, men jag skriver just att det är min teori. Sådant är, som du skriver, svårt att studera och belägga, men jag antar att det kan ligga till på det viset. Självklart finns även andra varianter av antaganden, som du ger exempel på, dvs arbetsgivaren tolkar den anställdes signaler på olika sätt och det har jag heller inga fakta på, troligen är sådant också mycket svårt att studera.

      • Ulf T skriver:

        visst är det helt och hållet ett antagande det här med att kvinnor antas vara borta från jobbet mer, men jag skriver just att det är min teori. Sådant är, som du skriver, svårt att studera och belägga, men jag antar att det kan ligga till på det viset.

        Jag tror nog också det, som sagt. Jag har precis börjat läsa Daniel Kahnemans ”Tänka, snabbt och långsamt”, som talar om hur vår intuition lider av inbyggda systemfel.

        Den vanligaste frågan jag får på temat kognitiva illusioner är ifall de kan övervinnas. Av de här exemplen att döma ska vi dock inte hoppas på för mycket. Efter som [det intuitiva] System 1 fungerar automatiskt och inte kan stängas av med blotta viljan är det ofta svårt att förhindra misstag hos det intuitiva tänkandet. Snedvridning kan inte alltid undvikas, eftersom System 2 inte nödvändigtvis uppmärksammar misstaget.

        Hur vi tolkar en persons signaler kan nog inte enkelt frikopplas från den personens kön.

        • Susanna Varis skriver:

          Vad intressant! Ja, det är hjärnans sätt att arbeta. Den vill förenkla och hitta mönster i allt för att inte ständigt behöva slösa onödiga mängder med energi på att utgå i varje situation från ett ”tomt ark”, så att säga. Arbetar du med det här i ditt yrke?

          • Ulf T skriver:

            Arbetar du med det här i ditt yrke?

            Njae… Jag är i databranschen, men det är å andra sidan en av de mest dynamiska branscherna när det gäller trendbrott och dynamiska arbetssätt.

            Eftersom allt är möjligt, konkurrensen mördande, marknaden sant global och tillverkningskostnaden i princip noll, händer det hela tiden saker när det gäller organisation och metodik. Det blir många kulturkrockar mellan traditionellt och nytänkande, så psykologi är ett viktigt ämne att studera. ;-)

          • Susanna Varis skriver:

            Jag förstår. :-)

    • Adam Bek skriver:

      Ulf T:
      ”Jag har själv många gånger tyckt att jag blivit sidsteppad för att man ”antagit” att jag inte var intresserad av något visst karriärsteg. […] I mitt fall kan jag inte skylla på kön, hudfärg, ålder, utbildning, sexuell orientering, eller någon annan parameter jag kan komma på […]”

      Där har vi en av feminismens blinda fläckar. Jag känner mycket väl igen detta fenomen från egen erfarenhet och jag är säker på att det finns många män som kan berätta liknande historier. Enligt genusteorin kan fenomen du beskriver emellertid inte existera eftersom vi lever i en könsmaktsordning. Det hela är ytterst intressant för det är inget mindre än en klassisk falsifiering av könsmaktsordningen. I bästa fall måste den byggas ut med någon slags extra mekanism för att förklara det du beskriver eller så måste den skrotas.

      Som bekant görs inget av detta vilket bevisar att idén om könsmaktsordningen är religiös och inte vetenskaplig.

  12. Conlon Nancarrow skriver:

    Hej, upptäckte just din blogg. Många spännande texter. Själv ägnar jag mig åt avancerat näthat…..;)

    MVH

    http://polytempik.blogspot.se/

  13. Trollan skriver:

    Hej,
    Mycket bra skrivet och sammanfattat!
    Jag reagerade på det där som Karin Magnusson skriver:

    ”Män verkar helt enkelt älska att berätta om bra saker som andra män gör, de tar gärna chansen att utnämna varandra till Genier, Sveriges Viktigaste Penna eller ännu bättre Sveriges Skarpaste Hjärna. ”

    Och jag tänker lite på hur det varit i skolan och på jobbet i diskussion med andra kvinnor. Visst kommer det beröm mot folk. Någon som är bra – men genast kommer en baksida fram. ”Hon är ju faktiskt lite så”. Och om det bland män är mer accepterat att ge andra män eloge utan udd så tycker jag personligen det låter bra, jag kan liksom inte förstå att det ska ses som negativt.

    Och grejen är att när män kommenterar en kvinna positivt så kommer det ofta att det är ju för att hon är snygg, för att hon håller med etc från kvinnor i omgivningen. En man som uttrycker beröm för en kvinna ser man gärna efter andra motiv, framförallt gör andra kvinnor det.

    Detta är bara min egen erfarenhet och reflektion och jag vet inte hur väl det stämmer i det stora hela.

  14. Pingback: DN läser som DN vill | Susanna's Crowbar

  15. Pingback: DN Kultur är bortom räddning | Susanna's Crowbar

  16. Pingback: Ivar Arpi om hatet | Susanna's Crowbar

  17. Pingback: Lekledare Linderborg | Susanna's Crowbar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.