En flodvåg

 Kaisa, min mormor. En av mina två, stora kvinnliga förebilder, tillsammans med min mor. Mormor brukade säga: ”Andra gör vad de kan, jag gör vad jag vill” och så blev det. Hon hade travhästar och tävlade redan som ung, hon var en utmärkt snickare och fiskare, men även prostinna och mor till fem (överlevande) barn.

Igår var det internationella kvinnodagen och åtminstone de tidningar som jag mäktade med, DN, SvD, Metro och Aftonbladet var fullspäckade med feministiska angelägenheter. Kvinna är uppenbarligen entydigt med feminism i den här världen. Ja, jag vet att man på kvinnodagen sedan länge just har uppmärksammat olika former av förtryck som drabbar kvinnor, men jag känner mig inte bekväm med att buntas ihop med en hel del av de feministiska idéerna som råder. Jag skriver inte under på dem och den ideologi varur de härstammar.

Det fanns en och annan hyfsad artikel, bland annat Erik Helmerssons i DN, men att läsa tidningarna igår var som att bli översköljd av en flodvåg av feministisk propaganda och en hel del riktiga galenskaper. Ett exempel på det senare får nog Gudrun Schymans gamla idé om ett jämställdhetsutskott i riksdagen, som den nye jämställdhetsministern Maria Arnholm verkar tycka är en bra idé:

”Att sakna eget departement betraktar hon inte som ett bekymmer. Däremot är Maria Arnholm spontant positiv till att inrätta ett särskilt jämställdhetsutskott i riksdagen.

– Det låter jättespännande. Jag känner verkligen att det är något man skulle kunna fundera över, för att säkerställa att frågorna inte glöms bort och att de belyses.

Idén lanserades av förra Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, en av grundarna till Feministiskt initiativ. För att öka pressen på de folkvalda vill hon att ett jämställdhetsutskott ska få i uppdrag att ”tydliggöra hur könsmaktsordningen tar sig uttryck och samverkar inom olika politikområden, och vara vägledande och uppföljande organ för övriga utskott”.

Även Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Marita Ulvskog har förespråkat ett nytt utskott med fokus på feminism, ”precis som man har ett konstitutionsutskott som granskar utifrån ett konstitutionellt perspektiv”.

Maria Arnholm poängterar att jämställdhetsperspektivet ska vara självklart i allt politiskt arbete.

– Men det kan behövas någon som har de här glasögonen och driver på, och ser till att sätta frågan på dagordningen. Ett jämställdhetsutskott kan vara en lösning.”

Maria Arnholm säger att jämställdhetsperspektivet ska vara självklart i allt politiskt arbete? Jag skulle vilja veta hur hon definierar jämställdhetsperspektiv? Att den rådande idéen om en 50/50-fördelning mellan könen inom samhällets alla områden (i praktiken de mest eftertraktade positionerna och då för att gynna kvinnor)? Är det som Schyman menar att ”tydliggöra könsmaktsordningen”? Eller ska det ha fokus på feminism (som inte är detsamma som jämställdhet), som Ulvskog ville? Med andra ord, ska ett sådant utskott övervaka att riksdagens arbete har ett feministiskt perspektiv och fullföljer bekännelsen till könsmaktsordningen? Varför inte slå till med ett Väktarråd av det iranska snittet på en gång? Men med feministiska glasögon istället för muslimska?

På kulturens område finns numera inga andra kvalitetsbegrepp att utgå ifrån än rätt kön på kulturutövaren. I var och varannan artikel om schlagerfestivalen förfasas det över att det enbart är en kvinna i final nu ikväll. Varken artisterna själva eller festivalgeneralen verkar inte anse att detta är ett problem, men på nöjes- och kultursidorna är man indignerade. (Jaha, ni får tro mig på mitt ord, jag har lämnat kvar artikeln på tåget igår och på nätet finns bara en mycket kort version.) Filmskapandet är också, som vi numera vet, ett område där det i hög utsträckning skapas film av fel slags människor (män). Wanda Bendjelloul filosofierar över filmer som tycks existera för att sedan tillsättas med regissör (av fel kön), eller vad menar hon? Jag trodde att regissörer valde att göra de filmer de gör…?

”Men varför är det så? Hur är egentligen den svenska filmbranschens glastak konstruerat? Ja, man kan väl säga att grundbulten i bygget är regeln om att det är storleken på produktionens budget som avgör regissörens kön.

Ju dyrare film, desto färre kvinnor.

Det finns betydligt fler verksamma kvinnliga dokumentärfilmare än spelfilmsregissörer. Men inom spelfilmen avgörs också regissörens kön utifrån antalet kostsamma undervattenscener och meteoriter som kommit ur sina omloppsbanor.”

Men som tur är hittar hon även exempel på god jämställdhet, där kvinnor dominerar och ”lyfts fram” med särbehandling:

”Men när det gäller svensk långfilm tycks det ändå som om något är på väg att hända. För fram tills i dag, den 8 mars, har totalt 8 filmer haft premiär. 5 av dem är regisserade av kvinnor och flera biografer, festivaler och vod-leverantörer Bechdeltestar numera sina filmer och erbjuder särskilda paket med filmer av kvinnliga regissörer. Det är mer än välkommet då det ökar våra möjligheter som konsumenter att kunna hålla en mer varierad filmdiet.”

Anna Serner å sin sida kan tänka sig att börja genuskorrigera manus för att kunna uppfylla det sk Bechdeltestets kriterier:

”Vad kan du göra för att motverka den här utvecklingen?

– Det jag försöker göra är att lyfta frågan i alla tänkbara sammanhang. Både nationellt och internationellt. Jag har pratat inför alla europeiska filminstitut och betonat att vi måste hjälpa branschen att uppmärksamma detta.

– Vi måste börja räkna och lyfta de resultat vi får fram. Jag har svårt att se historier som inte skulle kunna skrivas om och passera Bechdel-testet.”

För övrigt var det samma, gamla lögner om inkomstskillnader och medföljande, fastkörda analys om diskriminerande strukturer. Inte ett ord om kvinnors prioriteringar, denna gången heller. Och att prioritera familjeliv är fortfarande ett stort no-no, en god kvinna och feminist ser som sin livsuppgift att uppfylla den feministiska visionen om 50/50-fördelning inom alla sektorer i samhället. Man kanske får börja ta till radikala grepp, eftersom den obstinata befolkningen väljer att leva sina liv helt fel? Man kanske ska redan i småskolan lotta ut genuskorrigerade yrken till de små, när nu inte människors möjlighet att arbeta med det de själva vill ändå spelar någon roll? Det är ju ändå inte så jämställdhet och rättvisa mäts, det mäts enligt den heliga 50/50-fördelningsprincipen.

Det glädjande med gårdagen var att bli uppmärksammad av andra jämställdist/ekvalist-bloggare: Kimhza Bremer och Dolf på Genusdebatten. Tack båda, det värmer!!